Fler patienter skulle behöva en hjärtstartare!
Professor Mårten Rosenqvist är specialist i kardiologi och internmedicin och verksam som överläkare på kardiologkliniken vid Södersjukhuset i Stockholm. Här svarar han på frågor om ICD, implanterbar defibrillator.
Vad är en implanterbar defibrillator?
– Det är en hjärtstartare som sitter inopererad i kroppen. Den ser ut som en liten dosa, är stor som en tablettask och känner av hjärtrytmen. När rytmen rubbas ger dosan en elchock som gör att rytmen blir normal igen och man förhindrar hjärtstillestånd.
– Principen är densamma som hos de mycket större defibrillatorer som används på sjukhus och som finns i en del ambulanser, men en inopererad defibrillator är förstås väldigt mycket mindre. Fördelen är att den aktiveras omedelbart när det behövs.
– Det är omöjligt att säga exakt, men sannolikheten att man överlever är mycket stor.
– Även om patienternas bakgrund är mycket olika, så kan man säga att en 65-årig man med tidigare hjärtinfarkt och en del riskfaktorer som t ex rökning och höga blodfetter är en mycket typisk patient.
– Generellt kan man säga att om man kunnat konstatera att en person har allvarliga hjärtrytmrubbningar och dessutom har en nedsatt funktion av vänster kammare – den största av hjärtats kammare – då kan han eller hon bli aktuell för en inoperation.
– Ja, som vid alla operationer finns det risk för infektion och blödningar. Det finns dessutom en risk för att en inopererad hjärtstartare tolkar patientens EKG fel och därför ger en elektrisk stöt helt i onödan. Det är oftast inte farligt, men kan upplevas som mycket obehagligt för patienten.
– Man räknar med att 20–25 procent av de inopererade defibrillatorerna aktiveras under det första året.
Hur många operationer görs?
– I Sverige får omkring 450 personer varje år en hjärtstartare, men om man skulle följa de internationella riktlinjerna så hade man opererat cirka tre gånger så många. Det är ingen tvekan om att Sverige i det här fallet är på efterkälken. Man gör t ex få operationer i förebyggande syfte, d v s på personer som inte drabbats av allvarliga rytmrubbningar men som beräknas vara i riskzonen för att göra det.
– I t ex Danmark är operationen dubbelt så vanlig. Vi i Sverige har den lägsta behandlingsfrekvensen i Norden, eftersom man åtminstone hittills ansett att behandlingen är för dyr, en ICD-dosa kostar 90 000-180 000 kronor. Mycket pengar, men man måste också komma ihåg att plötsliga hjärtstopp, som den förhindrar, drabbar väldigt många svenskar.
Här hittar du mer information
Det var första dagen efter semestern, den 11 augusti 2003. Britt Bergh var på väg till arbetet som chefsutvecklare på Södersjukhuset i Stockholm, hade just stigit av pendeltåget och gick i glatt samspråk med en kollega.
– Värst vad hon går fort, jag hänger inte riktigt med, tänkte Britt och skyndade på stegen i trappan som leder uppför berget till sjukhuset. Sedan blev det svart.
Hon hade drabbats av plötsligt hjärtstopp, något som för de allra flesta innebär en omedelbar död.
Osannolik tur
Men Britt, då 59 år, hade en osannolik tur. Hon var inte ensam, kollegan kunde ringa larmnumret 112, hon befann sig alldeles intill ett av landets största sjukhus. Och bara några få minuter senare skulle en ung läkare, blivande hjärtspecialist, komma att passera förbi, snabbt inse vad som hänt och påbörja hjärt-lungräddning. Han höll på till en ambulans, utrustad med hjärtdefibrillator kom. Det skulle dock ta över 15 minuter och behövas sex försök innan Britts hjärta satte igång att slå igen.
– Ja, jag har mycket att vara tacksam för, säger Britt ur djupet av sitt hjärta där hon sitter i köket hemma i Grödinge utanför Stockholm.
– Fast när jag något dygn efter hjärtstoppet och dramatiken i samband med det vaknade upp lär jag mest ha varit sur och otrevlig, tillägger hon leende.
Nästan garanti
Ja, det måste i så fall tillskrivas pärsen hon hade varit med om, för det här är en mycket positiv och sympatisk dam.
Livsglädjen lyser om henne. Det blir kanske så för den som inte bara räddats i absolut sista stund – utan också fått nästan en garanti för att hjärtat kommer att starta igen om det skulle få för sig att lägga av en gång till…
Först väntade dock mycket dramatik. Från trappan vid berget fördes Britt den korta sträckan till Södersjukhuset, där hennes kropp kyldes ner till 33 grader.
Genom att drastiskt sänka kroppstemperaturen sätts kroppen, kan man säga, på lågvarv och hjärnan skyddas på så sätt från syrebrist som kan orsaka hjärnskador.
– Nedkylningen hade jag ingen aning om men jag minns hur fruktansvärt dålig jag var när jag vaknade, säger Britt. Efter ett par dagar blev jag ännu sämre. Jag hade drabbats av en kraftig lunginflammation och det skulle visa sig behövas flera antibiotikakurer innan den kunde hävas.
– Jag märkte oron, inte minst i mina anhörigas ögon, när jag fick svårare och svårare att andas. Till slut måste jag läggas i respirator och sövas ner.
Science fiction…
Men Britt skulle återhämta sig, lunginflammationen gav till slut med sig och dagen före utskrivningen från sjukhuset fick hon erbjudandet att få en defibrillator, en så kallad ICD (Implantable Cardioverter Defibrillator), inopererad i kroppen. Den skulle känna av om hjärtat stannade igen – och i så fall sätta igång det…
– Jag är från början sjuksköterska, men har bara arbetat som det ett par år och på den tiden fanns det inga sådana apparater som ICD, säger Britt. Det här lät lika mycket som science fiction för mig som för vem som helst. Och hur skulle det kännas att alltid gå omkring med den där dosan..? “Fundera över natten”, var doktorns besked.
– Ja, egentligen var det ju inte så mycket att fundera över, säger Britt. Även om det kändes lite overkligt så hade jag ju under de tre veckorna som gått kunnat konstatera vilken oerhörd kompetens det fanns på kardiologen på “mitt” sjukhus, Södersjukhuset. Om läkarna sa att det här skulle fungera, då skulle det säkert göra det också. Det är klart att jag tackade ja!
Väcker tankar
Ingreppet där dosan opererades in på vänster sida under nyckelbenet gjordes i lokalbedövning och dagen efter kunde Britt åka hem.
– Då var det inte mycket med mig, säger hon. Jag var svag, hade gått ner mycket i vikt och konditionen var urusel. Jag kunde inte låta bli att undra om jag över huvud taget skulle kunna få krafterna tillbaka.
Det skulle visa sig gå relativt snabbt. Efter tre månader var Britt tillbaka på arbetet igen, först på halvtid. Hon hade arbetat aktivt för att få igång konditionen och fått god hjälp av ett rehabiliteringsprogram på sjukhuset som betydde mycket för henne.
– Ja, har man upplevt att hjärtat bara stannat, då väcker det nog ofta tankar om hur mycket ansträngning det klarar, säger hon. Att få träna upp kondition och muskler under ledning av en sjukgymnast kändes som en stor trygghet.
Att den inopererade hjärtstartaren fungerade skulle hon också få erfara. Det blev en ganska dramatisk upplevelse…
– Jag hade stigit upp mitt i natten för att ta en tallrik filmjölk, berättar Britt. Under tiden på sjukhuset hade jag drabbats av en magbakterie och då är det ju bra att äta just fil. Jag stod där i köket med tallriken i handen när det plötsligt kändes som om jag fick en hästspark i bröstet. Tallriken for iväg med väldig kraft och själv sjönk jag ner på en soffa, darrig och lite chockad.
– Så småningom gick det upp för mig vad som hänt – det var defibrillatorn som hade gjort sitt jobb!
Alldeles lugnt
– När jag lugnat ner mig kunde jag gå och lägga mig och somna om, men på morgonen åkte jag till Södersjukhuset för kontroll.
– Man konstaterade att jag inte drabbats av någon rubbning av hjärtrytmen, men att defibrillatorn inte varit riktigt korrekt inställd och därför alltför känslig. Den justerades och sedan dess har det varit alldeles lugnt. Men nu vet jag i alla fall hur det känns när den aktiveras! Det är en väldig kraft och inte så behagligt, men ganska fantastiskt ändå!
Själva dosan måste bytas vart sjätte år, men ledningarna som går ner till hjärtat sitter på plats livet ut. En gång i halvåret går Britt på kontroll.
– Det är inte utan att man häpnar över den fantastiska tekniken, säger hon. Det händer att jag, när jag kommer på kontroll, har gjort någon anteckning om att jag på något speciellt datum det senaste halvåret känt av hjärtat. Då kan man kontrollera det. Man lägger en liten platta ovanpå den inopererade dosan och sedan kan läkaren se på en dataskärm att jag just det datum när jag kände av hjärtat, då hade jag t ex lite förmaksflimmer eller ett extraslag!
Lugnande besked
Den enda förvarning Britt fått innan hon drabbades av sitt plötsliga hjärtstopp var när hon kvällen innan kände känt av tryck över bröstet. Det hade dock hunnit gå över när hon steg upp på morgonen.
Anledningen till att hon drabbades av hjärtstopp är inte alldeles klarlagd, men hon hade sedan lång tid tillbaka vetat att hon hade en förtjockning mellan hjärtkamrarna och kontrollerades regelbundet hos doktorn av den anledningen.
– Jag fick alltid samma lugnande besked, att allt såg bra ut, säger hon. Mitt lite höga blodtryck fick jag medicin för och det var heller ingenting jag oroade mig för.
Britt äter idag medicin som stärker och “lugnar” hjärtat och tar också det blodförtunnade medlet Waran för att undvika proppar.
Det har gått över tre och ett halvt år sedan hjärtstoppet och i höstas fyllde Britt 63.
– Jag mår hur bra som helst, säger hon. Lever ett bra, aktivt liv och har äntligen börjat tänka lite mer på mig själv. Det är en stor förändring, tidigare var jag en person som var ganska upptagen av att alltid vara andra till lags!
Mycket ändrat
– Numera arbetar jag 75 procent, vilket innebär att jag har en ledig onsdag mitt i veckan och det känns jättebra. Jag är också kontaktperson för andra som är aktuella för att få en defibrillator inopererad, och för deras anhöriga.
– Jag tycker mycket om att vara ute i skog och mark. Under sommarhalvåret blir det mycket trädgårdsarbete och skärgårdsturer och det älskar jag.
– De förhållningsorder jag har från doktorn är att röra på mig, men att inte ta i så att jag blir helt slut. Det passar mig bra, jag är ingen hurtbulle, men gillar att vara igång.
– Och så har jag gått ner nio kilo genom GI-metoden, tillägger Britt stolt. Idag är jag noga med maten och låter matlagningen ta sin tid och det tror jag är väldigt bra.
Också i det lite större perspektivet har Britts tillvaro ändrat sig.
– Det är ingen tvekan om att man får lite nya insikter när man varit så nära döden som jag har varit. Under åren som gått sedan hjärtstoppet har min man och jag hunnit gå skilda vägar, men jag har väldigt nära kontakt med mina två vuxna barn, Karl-Johan och Lena. För dem var min sjukdomstid en svår tid, det har jag förstått. Lena insisterar på att ringa varje kväll och höra så att allt är bra och det har jag förstås absolut ingenting emot.
– Dessutom har min sjukdom lett till att jag idag kommit oerhört nära min syster. Och så har jag många vänner, de är ovärderliga!
Skaffar hund
Britt ser framtiden an med stor tillförsikt.
– Ja, absolut! Om två år går jag i pension och då planerar jag att köpa en labrador. Jag har ingen hund just nu men är egentligen en hundmänniska, så det är något som fattas.
Fler utlandsresor lär det också bli.
– Jag har redan rest mycket efter hjärtstoppet och det har gått hur bra som helst.
– Min inopererade livräddare gör att jag kan känna mig trygg!
