För vissa människor innebär livet stora utmaningar redan från barndomen. Ändå kämpar de vidare. Vissa blir till och med starkare än de flesta.
En av dem är 16-åriga Molly Nordenbäck. Hon ler mycket, pratar snabbt och måste ofta borsta bort en lock av sitt långa, blonda hår från ögonen. Hon ser ut som vilken tonåring som helst och kvinnan vid hennes sida, 49-åriga Camilla, ser ut som hennes mamma. Molly kallar henne till och med mamma några gånger under intervjun, men Camilla är egentligen hennes moster:
– Folk kan bli lite förvirrade. För jag växlar mellan att kalla henne mamma och moster. Till människor jag inte känner säger jag mamma. Till människor jag känner säger jag moster, förklarar hon.
Läs även: OS-medaljören Sara Hector kämpar för sin ALS-sjuka mamma: ”Hon är en otrolig inspiration för mig”
Mollys mamma hette Mette. Hon var Camillas tvillingsyster, men Mette dog när Molly bara var sex år gammal.
– Hon mådde dåligt under lång tid. Hon hade ont i olika delar av kroppen och gick till läkaren flera gånger, men det togs inte på allvar. Hon var också väldigt trött. Plötsligt tog hon en tupplur varje dag. Vi trodde att hon hade blivit lite lat, säger Camilla.
Sjutton dagar kvar att leva
Till slut satte familjen ner foten och krävde att Mette skulle undersökas ordentligt. Hon skannades, och resultatet kom som en chock för alla. Hon hade cancer i hela kroppen.
– Vi fick veta att hon hade mellan tre och tio dagar kvar att leva. Det är det mest omstörtande jag någonsin upplevt, säger Camilla, som stod sin syster mycket nära.
De två hade faktiskt just varit på en resa tillsammans till Belgien för att titta på bilracing. Ingen kunde förstå att Mette var så sjuk. Sjutton dagar senare, den 27 december, avled Mette, bara 39 år gammal.
– Jag var så ung och förstod inte hur sjuk hon var. Jag minns att jag lekte på hospice och satt i hennes säng och åt kex mitt i natten eftersom hon var rädd för att somna, säger Molly.
Båda föräldrar borta
Mitt i sorgen över att ha förlorat sin syster tvingades Camilla även hantera Mollys saknad. Mollys pappa hade gått bort redan innan hon föddes så nu var hon en helt föräldralös liten flicka.
– Självklart skulle hon bo hos mig, säger hennes moster och ler kärleksfullt mot sin systerdotter.
Men fler förluster väntade den lilla familjen. Även Mollys morföräldrar, som hon stod mycket nära, dog också i cancer kort därpå. Dessutom blev Camilla själv sjuk i cancer och fick genomgå en tuff cellgiftsbehandling. Lyckligtvis klarade hon sig, för utan henne hade Molly inte haft någon alls kvar.
– Utan min moster skulle jag inte vara där jag är idag. Hon betyder allt för mig. Vi har en mycket speciell relation.
Camilla nickar.
– Vi kan prata om det mesta och Molly berättar definitivt mer för mig än de flesta tonårstjejer gör för sina föräldrar.
Satsar på ridning
Hela familjen, som också inkluderar Camillas pojkar Poul, 8 år, och Oliver, 23 år, delar en stor passion, Mollys ridning. Molly är nämligen en av de bästa ryttarna i sin åldersgrupp. Hon har varit med i danska landslaget för ponnyridning och är nu fast besluten att ta sig in i juniorlandslaget med sin nya häst Lady.
Läs även: Elof hyllade sin pappa på toppen av Kebnekaise: ”Det kändes som att han var där bredvid mig”
Den lilla familjen reser runt i landet, och ibland utomlands, för att delta i Mollys tävlingar och heja på henne. När de inte är på tävlingar tillbringar de tid på den lokala ridskolan. Camilla sköter det praktiska, mockar och matar. Medan Molly är tränar för att bli en av landets bästa ryttare.
– Det är så häftigt att vi har det här tillsammans. Det har hjälpt oss genom vår sorg. Men jag försöker också säga till Molly att hon inte behöver vara bäst. Alla kan ha en dålig dag. Men hon lyssnar inte.
– För mig är det viktigt att man anstränger sig. Jag vill visa att man kan vara bra på något även om man har haft det tufft, att man kan resa sig igen efter motgångar. Eftersom jag har gått igenom så mycket ger jag inte upp lika lätt som andra i min ålder, säger Molly.
Tänker på mamma
Molly började rida på allvar när hennes moster var sjuk i cancer under coronapandemin.
– Vi kunde inte träffa någon eftersom det var så viktigt att hon inte smittades. Jag var så rädd att förlora henne, att hon skulle dö som de andra. Men då gick jag ut till stallet för att träffa hästarna. De blev en källa till stabilitet för mig. De bara finns där. De ger trygghet och kräver inte så många svar, säger Molly.
När hon rider på stora tävlingar idag har hon alltid sin mamma i bakhuvudet. Hennes mamma hade, precis som hon själv, en stor önskan om att Molly skulle bli en skicklig ryttare.
– I mitt öppningsanförande vid tävlingar säger jag alltid att jag rider för min mamma.
– Jag är säker på att hon hade varit stolt om hon kunde se dig idag, säger Camilla med tårar i ögonen och ett kärleksfullt leende till systerdottern som också har blivit som en dotter för henne.
