Ekonomiproffset Anders Andersson blev naturfotograf: ”Det är viktigt att göra något som berikar livet”

Han växte upp som lanthandlarson i den blekingska byn Belganet med några hundra invånare. Som den äldste brodern av tre var det vigt för honom att med tiden bli byns handlare.

Nog blev det affärer för ­Anders Andersson. Men inte med bröd, smör och mjölk.

I stället har han skrivit om ekonomi – och det har gjort honom rik, framför allt på upplevelser.

– Mitt rättesnöre är att pengar inte ska läggas på hög. Därför har jag och min hustru startat en stiftelse där vi delar ut pengar till olika välgörande ändamål. Vi har bland annat skänkt ombyggda fordon till Ukraina och pengar till en organisation som hjälper ryska journalister att ta sig ut från Ryssland. Har man mer pengar än man kan använda, så ska man dela med sig, säger Anders.

Han är mannen som med sin penna gjorde obegripliga ekonomiska termer begripliga för vanliga människor – och stod på deras sida mot till ­exempel bankerna. För detta tilldelades han Stora Journalistpriset 1996.

– Jag har haft en himla massa tur längs vägen, säger han ödmjukt.

Började jobba på lokalredaktionen i Ronneby

Vägen till framgångarna inom journalistiken startade egentligen med ett fotointresse.

– När jag var i yngre tonåren köpte jag min första ­kamera, för egna pengar. I en garderob i föräldrahemmet inredde jag ett mörkerrum för framkallning av filmen och för att göra bilder med förstoringsapparat. Jag tyckte framför allt det var roligt att ta naturbilder. Det kunde vara djur, solnedgångar, istappar …

När Anders gick på gymnasiet hade han en kompis som fick jobb som vaktmästare på Blekinge Läns Tidnings lokalredaktion i Ronneby. Kompisen tyckte att lönen var för dålig. Då tog Anders över jobbet.

Han såg möjligheter både för fotointresset och ekonomin. Under mopedfärden från Belganet till Ronneby hade han kamera med sig och fotograferade sådant han såg längs vägen och skrev texter till ­bilderna.

Det kunde vara allt från ­naturbilder till bilder på en kille som fångat en ovanligt stor kräfta. Bilderna fick han publicerade och det blev extra klirr i kassan.

Redaktören i Ronneby tyckte Anders var så duktig på att skriva så han fick bli lokal­korrespondent i Belganet.

– Jag gjorde bildreportage om de små träindustrierna och kallade byn för Blekinges Gnosjö. Jag bevakade också fotbollsmatcherna, även om jag inte var ett dugg intresserad av fotboll. Kompisar som kunde fotboll hjälpte mig. ­Betalningen var 12 öre per rad. Efter gymnasiet fick jag jobb på centralredaktionen i Karlskrona.

– Där hade de anställda ­fotografer, vilket innebar att jag som reporter inte fick ta några bilder.

Läs även: Bokbindaren sadlade om – blev kattvakt: ”Det här är det bästa jobbet jag någonsin haft”

Bevakade Norrmalmstorgsrånet

Där och då lades hans stora ­fotointresse i malpåse. I stället blev det journalisthögskolan i Stockholm och anställning som kriminal­reporter på tidningen Expressen 1969. Hans mest uppmärksammade reportage var i samband med Norrmalms­torgsrånet som skakade en hel nation under sex dagar sensommaren 1973.

Rånaren Jan-Erik Olsson hade tagit personal på Kreditbanken som gisslan och hade förankrat sig i ett bankvalv tillsammans med den kände förbrytaren Clark Olofsson. Efter dramatik gav rånarna upp och släppte sin gisslan, som skulle till sjukhus för ­undersökning.

– Vi var tolv Expressen-­reportrar på plats. Det föll på min lott att bevaka Kristin Enmark som kördes till Sabbatsbergs sjukhus. Jag satt
i ett väntrum och hoppades kunna få några ord med en ­läkare som skulle säga något om hur hon mådde.

Det blev betydligt mer än så.

– Plötsligt kom en läkare och sa att det gick bra att ­intervjua Kristin. Hon tog parti för rånarna som hållit dem som gisslan och tyckte att polisen gjort fel, vilket var uppseendeväckande. Tillbaka på redaktionen var det bråttom att skriva ned denna ­fantastiska intervju, och jag minns hur nyhetschefen ryckte manusbladen från skrivmaskinen efterhand som de var klara.

Anders Andersson intervju med Kristin Enmark gav ­upprinnelse till det psykiska tillstånd som globalt kallas Stockholmssyndromet, då brottsoffer tar parti för sina förövare.

– Det handlade om tur, att det var just jag som fick uppdraget att bevaka henne.

Läs även: Airie blev reseledare efter 60: ”Det är det absolut roligaste jobbet jag har haft”

Blev ekonomijournalist

Vägen till den framstående ekonomijournalist han blev, började faktiskt på brottets bana. Anders Andersson skrev om dåtidens ekonomiska brottslingar som gangstern Mr X, Leif Stenberg, som hade rykte om sig att erbjuda folk ”en ståplats i Nybroviken”. Myndigheterna lyckades dock aldrig knyta Stenberg till någon grov kriminalitet.

Bankiren K G Jansson, som hjälpte förmögna personer att föra ut pengar ut landet, var en annan skojare som Anders avslöjade och döpte till ”Riksbankens fiende nummer ett”.

Till slut tyckte Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, att om Anders nu skrivit så mycket om ekonomiska skojare, så kunde han väl hjälpa svenska folket med deras ­privatekonomi som redaktör för sidorna Dina Pengar.

– Att hjälpa vanligt folk blev min ledstjärna som ekonomijournalist och det mesta handlade om att använda sunt bondförnuft.

Det blev råd om sparande, men framför allt råd kring skatter och deklarationer. Detta var på tiden när deklarationerna var manuella och ångestframkallande, eftersom deklarationsblanketten var svår att begripa.

Läs även: Margareta blev entreprenör och influencer efter 50: ”Det är bara att köra”

Ville hjälpa vanligt folk

Här såg Anders Andersson en möjlighet att göra skillnad och det gick hem i stugorna.

– Inför den årliga deklaration gav vi ut en deklarationsbilaga. Dagen när den kom sålde Expressen flest lösnummer på hela året.

1990 blev han chefredaktör på Privata Affärer och en ­privatekonomisk kändis som både hördes i radio och syntes i tv med jämna mellanrum.

– När jag tog över handlade tidningen mest om diamanter och lyxbilar. Jag gjorde tidningen mer folklig.

På den vägen kom han också att utveckla digitala deklarationsprogram och skriva böcker om skatter som skulle gör livet lättare för Svensson.

– Men att tjäna pengar har aldrig varit ett syfte. Min drivkraft är att hjälpa vanligt folk, poängterar han.

Efter att ha startat småföretagartidningen Driva eget, och senare sålt den, var det dags för honom att ta det lugnare, bli pensionär helt enkelt.

Läs även: Lizbett, 74, fortsätter jobba efter pensioneringen: ”Det håller igång huvudet”

Fotograferar fåglar

Under alla år i journalistikens tjänst hade fotointresset legat och slumrat. Nu fanns det tid att ta upp den tråden igen. Han gick en kurs i Bohuslän och lärde sig ta landskaps­bilder, till exempel ett böljande hav.

– Sedan gick jag mer och mer över till att få med fåglar på naturbilderna.

Intresset för fåglar växte, för både honom och hustru Margareta.

– Det kom mer av en slump, eftersom vi hade ett berguvs­par som häckade på en klipphylla vid vårt lantställe. Sedan dess har jag alltid kameran med när jag och Margareta går på skogspromenad och spanar efter fåglar.

Han utvecklade ett bildspråk där bilden säger någonting om ­fågeln och miljön. Det gäller då att komponera bilden och försöka förmedla en känsla. Av bilderna blir det fotokonst som han ramar in.

Fotohobbyn har han utvecklat till en liten affärsverksamhet. Han gör bildreportage i olika tidningar. En av dem är Kamratposten, där han blivit tidningens äldste reporter. Fototavlorna säljer han på sin hemsida och på ­utställningar som han haft varje år på senare tid.

– Men jag säljer inte tavlorna för att tjäna pengar. Jag sporras av att de som ser mina bilder ska tycka så mycket om dem att de vill sätta upp dem på sina väggar.

För en fågelfotograf gäller det att vara uppe runt klockan fyra på sommarmorgonen och låta det perfekta grynings­ljuset göra en del av jobbet.

– Ett bra exempel är när jag fotograferar svarthakedopping på en golfbana i närheten av lantstället. Fåglarna finns vid banans vattenhinder tidigt på morgonen och jag ligger på ett liggunderlag intill dem. När objektivet är i jämnhöjd med fåglarna blir bilderna bättre.

En gång blev det en missräkning.

– Bevattningen på golfbanan startade på en tid jag inte räknat och jag höll på att få vatten över mig, säger Anders med ett skratt.

Läs även: Jörgen Lindström knypplar som avkoppling: ”Många tycker att det är tantigt och omanligt”

På pass i tio timmar

Att han följt sina egna råd och skaffat sig en bra privatekonomi har möjliggjort att han kunnat resa runt i världen och fånga exotiska djur på bild.

Det började med en resa till Svalbard för att fotografera isbjörnar. Det blev en oförglömlig resa.

– Återigen hade jag tur och fick se massvis med isbjörnar. Det blev så mycket bilder att jag kunde göra boken Isbjörnens rike.

Den perfekta naturbilden kräver mycket tålamod. Som när Anders reste till Finland för att fotografera brunbjörn från ett gömsle vid en sjö. Timme efter timme gick utan att någon björn uppenbarade sig.

Men plötslig hände det, när ljuset tog över från mörkret en tidig morgon. I morgondimman kom en björn lufsande rakt mot kameran.

– Ljuset var perfekt och jag blev väldigt nöjd med den ­bilden, säger Anders när han visar upp den.

Så det var värt att sitta på samma pass tio timmar i sträck …

Läs även: Bernis har 4 000 plåtburkar i källaren: ”Jag kommer att samla så länge det är kul”

Berika pensionärslivet

Han har varit på safariresor i Afrika vid tre tillfällen och rest ut tidigt på morgonen för att sedan tillbringa ett halvt dygn i en bil på savannen – på betryggande avstånd från ­rovdjuren. De mest exotisk bilderna har han fått på lejon i olika situationer.

Men en exotisk naturupplevelse måste inte inträffa i en annan världsdel.

– Vi har en liten sjö med grodor en bit hemifrån. Där fångade jag ett par under parningsleken där hona och hane ser lyckliga ut där de sitter bland romkornen.

Att ta upp fotograferandet har gett Anders ett rikt liv som pensionär. Och efter att ha gett ekonomiska råd hela livet, ger han nu råd till dem som gått i pension, eller ska göra det:

– Ta vara på tiden och våga göra nya saker som kan berika ditt liv. Se till att göra någonting intressant varje dag. Det behöver inte vara något mer märkvärdigt än att ta en promenad i skogen. Det viktigaste är att inte bara sitta av ­tiden.