Samuel Fröler skippar recensionerna: ”Jag blir inte fascinerad av mig själv längre”

Med en bakåtvänd flat cap på huvudet, kavaj och blå jeans kliver Samuel Fröler in i hotellobbyn i Stockholm. Han hälsar varmt och slår sig ner innan samtalet tar fart.

Just nu är han aktuell i en roll man inte är van att se honom i, Stephen Kings psyko­logiska thriller Lida. Skräck, blod och allehanda tillhyggen är långt ifrån Skärgårdsdoktorn, Den goda viljan och Tre kärlekar, men just mänskligt djup och psykologi är något han alltid dragits till.

– Den här typen av skräck har jag aldrig gjort, men det var just därför jag tackade ja till rollen. Att utmana och ­utveckla mig själv som skådespelare är något jag aldrig, hoppas jag, kommer att tappa intresset för, säger Samuel.

I föreställningen möter vi den berömde författaren Paul Sheldon som efter en bil­olycka vårdas av den till synes omtänksamma Annie Wilkes, spelad av Maria Kulle – tills sanningen långsamt uppen­baras.

– Maria och jag spelar, kan man säga, två ytterligheter. Hon är förövaren och jag offret men när pjäsen fortgår är det jag som blir förövaren.

Skulle bli psykolog

Samuel berättar att han varit intresserad av teater, film och tv så länge han kan minnas, men han var inte den som ­älskade stå i centrum, inte ­uppenbart i alla fall. Så det var aldrig aktuellt att välja en ­sådan bana.

– Efter gymnasiet var det snarare jobb inom reklam och marknadsföring jag siktade på, säger han.

Han hade han gått ekonomisk linje på gymnasiet, ­spelat amatörteater i Västerås och arbetat fyra år på barn- och ungdomspsykiatrin i samma stad.

– Att arbeta där var en fantastisk skola för en blivande skådespelare. Det förstod jag ju naturligtvis inte då. Men där lärde man sig att det verkligen finns två sidor av allt, ­oftast flera. Och när man idag hör att Tidölaget vill sätta 13-åringar i fängelse är det så populistiskt och galet att de borde skämmas.

Spelade Gösta i Tre kärlekar

Samuel trivdes fantastiskt med att jobba där och bestämde sig för att bli psykolog, men kunde inte släppa tanken på teatern. Efter två avslag från scenskolan i Stockholm kom han in i Göteborg.

Hans stora genombrott kom som 29-åring i Tre kärlekar. Serien blev en succé och ­banade väg för huvudrollen i Ingmar Bergmans Den goda viljan, som senare belönades med Guldpalmen i Cannes.

– Jag förstod inte riktigt storheten med Cannes då och tvekade till och med att åka ner. Tills Bille August över­talade mig.

Samuel reste till Los Angeles några gånger och hade olika möten men insåg att det inte passade honom att hänga där i månader och springa på en massa castings och provfilmningar med familjen kvar hemma i Sverige.

Samuel Fröler om Skärgårdsdoktorn

I år har Samuel varit i yrket i fyrtio år. Han säger att det är omöjligt att välja ut en roll han är extra stolt över. Han har gjort det mesta från Hamlet till Kapten Klänning.

Men det är klart att det är svårt att gå förbi Skärgårdsdoktorn.

– En fantastisk tid med runt tre miljoner tittare, folkets kärlek min belöning. Det var helt enormt med det genomslag serien fick och fortfarande får, även om jag inte riktigt var beredd på det då. Men om jag ska vara stolt och tacksam över något så är det väl att jag lyckats hålla mig kvar i yrket under alla dessa år och fortfarande gör bra ifrån mig.

På frågan om han fortfarande känner samma passion för yrket idag som då, menar han att varje gång han tackar ja och går in i en ny roll känns det lustfyllt och spännande.

– Att repetera är svårt och jobbigt rent av – med kraven, självkritiken, utsattheten. Men när man väl har jobbat sig igenom det och publiken är på plats fylls man av en ­energi som gör mödan värd. När det är skarpt läge – om det så är på teatern, i direktsändning eller ett ’’varsågod action’’ – är mitt yrke som allra roligast och livsbejakande även om nerverna ibland kan sitta utanpå.

Trots att Samuel haft jobb sedan han slog igenom i slutet av 1980-talet finns det alltid en gnagande oro kring om han kommer att få fler roller. Han sa upp sig från Stadsteaterns fasta ensemble för några år ­sedan, men söker inte febrilt efter roller. Han har en agent som förhoppningsvis gör sitt bästa för att vaska fram jobb.

Ett slag för snällhet

Det krävs idag även att man visar upp sig på sociala medier vilket Samuel aldrig gjort.

– Det intresserar mig inte av vissa orsaker och dessutom känner jag inte för att göda alla dessa tech-miljardärer i deras excesser och extrem­höger-vurmande.

Gällande kändisskapet som kommer med yrket har Samuel, ända sen han slog igenom, hållit media på armlängds ­avstånd, som det heter. Han vill helt enkelt själv styra sin delaktighet där. Sen kväll med Luuk och På Spåret har han varit med i.

I höstas var Samuel aktuell i SVT-serien Under bar himmel med Markus Torgeby.

– Det gick inte att säga nej till. Att vara ute i västkustens havsband bland klippor och hav, bo i en tipi, bygga en bastu med heta stenar och prata om behovet av snällhet över nygrillad makrill i solnedgång. Kan man ha det bättre?

Samuel tycker att snällhet idag börjar bli ett skällsord.

– Att vara empatisk och ­solidarisk är något som det skrattas åt och som ses som ett bevis på svaghet. Det börjar bli väldigt tydligt i USA och är på väg hit också. När det är precis tvärtom. Det är moget och vuxet att vara snäll. Visar på ansvar och styrka. Världen skulle vara en mycket bättre plats om alla strävade efter det.

Från ett prästhem

Samuel kommer från ett prästhem med en mor som var lärarinna. Han föddes i Riddaretorp utanför Nybro och flyttade vid tio års ålder till Reftele i västra Småland.

Det var ett öppet prästhem med sommarkonfirmander från hela Sverige boende överallt. Öppet för de flesta som passerade. Hos Frölers på Riddaretorp visste luffare, som man sa på den tiden, att där kunde man få en bit mat och sängplats om så behövdes för natten.

– Mina föräldrar var väldigt sociala och omtyckta, åtminstone märkte jag inget annat.

De hade en liberal syn på människor vilket präglade hemmet. Givetvis med moraliska riktlinjer framför allt från modern som kände pressen att uppfostra. Det var riktlinjer som ibland krockade med en uppväxande tonåring på sjuttiotalet.

– Min far är nog den som jag ärvt en eventuell teatergen ifrån. Han kunde när som helst ställa sig upp och hålla improviserade tal om så krävdes. Och det kunde bli en del på den tiden ute på landet. Men det fanns också en lekfullhet, till exempel då trädgården öppnades till midsommarfirande för allmänheten tillsammans med årets kull av konfirmander. Finalen var en fotbollsmatch där det ställdes fram utklädningskläder från vinden att klä ut sig i. Kvällen ­avslutades minns jag med att flaggan ­halades medan alla sjöng Härlig är jorden. Det var vackert.

Bror med Downs syndrom

Samuel är yngst i en syskonskara på fem. Den tre år äldre brodern Ingemar hade Downs syndrom, något som präglade hela familjen. Han bodde hemma tills han var runt 10 år. ­Sedan tyckte föräldrarna att han borde få någon form av ­utbildning vilket på den ­tiden var nästan obefintligt för barn med Downs syndrom.

– Det enda som fanns var institutioner ganska långt ­hemifrån som tyvärr inte var de bästa. Tvärtom var det mer som förvaring. Och han ville verkligen inte dit. Mina föräldrar slet med det och det var nog ett sår som de levde med hela livet. Men med tiden blev det bättre, framför allt när han kom till bättre och för honom mer anpassat boende.

Samuel berättar att hans föräldrar tog hem Ingemar på alla lov och storhelger och på det sättet blev han integrerad i församlings­arbetet, där i stort sett alla som hade anknytning till kyrkan kände till honom.

– Eftersom han var fylld av känslor tog han för sig när han kände för det, vilket han ofta gjorde. Han blev därför väldigt omtyckt av alla. Jag kan fortfarande träffa människor som minns kramarna de fick av Ingemar. Då blir man stolt.

Uppväxten med Ingemar har också gjort att Samuel fått respekt för de svaga, utsatta och försvarslösa – för utanförskapet. Han funderar på vad fosterdiagnostiken kommer att leda till. Vad blir det för samhälle där alla är ”perfekta”. Vill vi bo i ett sådant?

Gift två gånger

Samuel har varit gift två gånger och har tre barn med varje kvinna. Det har gått drygt ett år sedan han skilde sig från Susanne som han levt ihop med i tjugo år. Samuel värjer sig för att sätta ord på vad han känner kring separationen. Det känns för privat, plus att han vet att orden kan komma att dansa omkring i skvallerpressens citat-journalistik.

– Nu har det hänt. That’s life, som Sinatra sjunger. Det blir oftast något bra i slut­ändan, om inte annat för barnens skull. Livet går ju vidare och jobbet är en stor del i det.

Vad skulle du säga, efter två långa relationer, är viktigast i en sund kärleksrelation?
– Humor, att man är intresserad och nyfiken på varandra. Att man inte slaggar igen. Att man känner attraktionen, åtrån. Att ständigt stötta den andre, visa uppskattning och uppmuntran oavsett vad. Gilla äventyret! Att man är ett gött team på det flesta plan helt enkelt. Svårare än så är det inte, haha!

Hur skulle du beskriva dig själv som pappa?
– Förhoppningsvis känner barnen att jag finns där när de behöver mig. Jag hoppas de har det förtroendet att de kan komma till mig med vad som helst och aldrig känna att de stör. Jag är nog en ganska rättvis och snäll pappa. Inte kravlös men jag försöker vägleda dem så gott jag kan och när de ber om det. Ge dem den frihet de behöver för att utvecklas som självständiga individer.

Du är även farfar och morfar, hur känns det?
– Att ha barnbarn är underbart, även om jag inte helt har gått upp i rollen. Säkert beroende på att jag fortfarande har barn i tonåren. Men jag jobbar på det, så jag är inte orolig. Tvärtom ser jag fram emot att bli den som ännu oftare går till Skansen och kollar in när sälarna matas klockan 14.

Du fyller 70 om ett par år. Vad känner du inför att ­åldras?
– Jag skulle ljuga om jag ­säger att det känns härligt. Man känner ju i kroppen att man inte direkt blir yngre. Men att bli pappa igen på äldre dar håller mig ung. Man ­behåller nyfikenheten och barnasinnet och för skådespeleriet är de sakerna livsnödvändiga. Jag går på gym och har sedan trettio år tillbaka vita månader varje år.

– Minnet är det kapital vi skådespelare har och jag tackar Gud så länge det funkar. Så länge jag jobbar och försöker hålla mig i så god form som möjligt så kanske jag pressar tillbaka åldern en aning, tänker jag.

Vad gör dig lycklig?
– Mina barn och barnbarn. Deras välbefinnande är det viktigaste i livet. Att det går bra för dem, att de får skratta, trivas med sig själva och göra det de mår bra av. På 90-talet blev jag glad av att läsa recensioner, men det gör jag inte längre. Jag blir inte fascinerad av mig själv längre, som jag kunde vara i början av min karriär. Barnen fascinerar mig och är det något jag är riktigt stolt över här i livet så är det dem. Det räcker långt.