Skådespelaren Henrik Norlén: ”Det tog många misslyckanden innan jag hittade rätt i livet”

Han är skådespelaren som de flesta känner igen till utseendet men betydligt färre känner igen till namnet.

När Henrik Norlén rör sig ute på stan händer det emellanåt att han blir stoppad av andra fotgängare som nyfiket undrar: ”Vad har du har varit med i som jag känner igen dig ifrån?” En minst sagt knivig fråga att svara på för någon som har medverkat i närmare ett 70-tal film- och tv-produktioner och därtill över 40 teateruppsättningar.

Kanske är det faktum att många tycks ha svårt att placera Henrik, kopplat till att han för att vara så väletablerad inom branschen har gjort ovanligt få intervjuer? Så spekulerar jag efter att ha gått igenom det magra researchmaterialet om honom som jag har fått ihop.

Läs även: Vi på Saltkråkan får nytt liv: Följ med bakom kulisserna

Den sparsamma medie­exponeringen är dock inget aktivt val från Henriks sida visar det sig när vi sammanstrålar i ett mötesrum i tv-­huset på Gärdet.

– Nej, det är inte så att jag tackar nej till intervjuer, det har jag aldrig gjort. Däremot har jag lite integritet. Jag har inte sökt upp intervjutillfällena som vissa andra gör, förklarar han.

En kvalificerad gissning är att majoriteten svenskar inom kort kommer att kunna identifiera Henrik till såväl namn som utseende. Axlandet av en av den nationella tv-historiens mest ikoniska roller i nyinspelningen av Vi på Saltkråkan kommer knappast att gå obemärkt förbi.

Spelar Melker i nya Saltkråkan

Som den stora Astrid Lindgren-älskare Henrik är mottog han erbjudandet om att efterträda Torsten Lilliecrona som familjefadern Melker Melkerson med öppna armar. Den ­välmenande men hopplöst ohändiga storstadsbon Melker som impulshyrt den fallfärdiga Snickargården visar sig vara långt ifrån så välbevandrad i skärgårdslivet som han vill ge sken av. Alla praktiska projekt som han med stort självförtroende ger sig i kast med utmynnar systematiskt i haveri.

När jag ber Henrik nämna den främsta beröringspunkten mellan honom själv och sin rollkaraktär är det just klumpigheten som hamnar
i fokus.

– Jag är också en person som har en tendens att tro att jag kan saker som jag inte kan. Exempelvis skar jag mig i fingret häromdagen när jag skulle skära tomater med en förskärare som jag fått i födelsedagspresent. Då tänkte jag att det här är typiskt Melker, bekänner han och håller ­leende upp det bandagerade fingret.

Blev rörd till tårar

Rolluppdraget innebar att Henrik fick nöja sig med en rekordkort semester sommaren 2024, men inspelningsveckorna på Möja, Utö, Svartlöga och de andra öarna i Stockholms skärgård, som ­delade på rollen som Salt­kråkan, blev ett minne för ­livet.

– Det var ljuvligt att bo ute på öarna och umgås med skådespelarkollegor och de andra som ingick i tv-teamet. Stämningen var oerhört familjär. Att jobba med alla underbara barnskådespelare var så himla lustfyllt. Samtidigt som det var långa och ansträngande inspelningsdagar. Själva arbetet kan vara tålamodskrävande när man jobbar med barn som emellanåt blir trötta, frustrerande och ledsna. Men mestadels hade vi ­väldigt roligt tillsammans.

I ett tidigt skede fick Henrik förhandstitta på några av avsnitten.

– Då kom tårarna. Jag blev rörd av den vackra tonen som verkligen andas Astrid Lindgren. Det skulle vara fantastiskt o vi kunde fortsätta arbetet med ”Saltkråkan”. Att bara göra sex avsnitt vore lite synd nu när vi väl har börjat. Problemet är att barnen växer så fort att de snart inte kan göra sina roller längre.

Följde inte pappas fotspår

Själv växte Henrik upp långt ifrån såväl filmkulisser som teatertiljor. Hans liv startade i Karlstad där hans föräldrar hade träffats under pappans AT-tjänstgöring som läkare. När Henrik var två år förde pappans jobb som kirurg den lilla familjen, som skulle komma att ­utökas med ytterligare en son, till Göteborg där Henrik växte upp.

Även farfadern var kirurg, tillika framstående professor i neurokirurgi. Henrik hade dock aldrig några konkreta planer på att bli den tredje generationen Norlén i vit rock.

Läs även: Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

– Eftersom jag inte var så där jättebra i skolan var jag inget läkarämne. Fast jag tror att jag hade blivit en fantastisk läkare om jag hade satsat på det. Jag skulle nog ha gillat yrket. På senare år har jag känt en dragning till det. När jag spelade kirurg i tv-serien ­Syrror blev det uppenbart att det fanns någonting bekant i hantverket.

– Men jag kommer ihåg att pappa redan när jag var barn varnade mig: ”Bli inte läkare! Utbildningen är för lång, ­studielånen är för höga och dessutom är det alldeles för dåligt betalt.” Och så blev jag skådespelare som innebar en jättelång utbildning, en massa studielån och ännu sämre betalt, konstaterar Henrik med ett skratt.

Henrik Norlén om sitt indrottsintresse

Under uppväxten var det bara idrott, idrott och åter idrott som gällde för honom.

– Jag har sysslat med varenda sport man kan tänka sig: Fotboll, ishockey, handboll, bandy, amerikansk fotboll … Det var det enda jag var intresserad av.

Idrottspassionen lockade Henrik till internatskolan Lundsberg som han fick upp ögonen för när han hälsade på en kompis som var elev där.

– Jag kom dit en vacker ­decemberdag. Så snart jag såg fotbollsplanen, tennishallen och hockeyrinken, där elever åkte skridskor var jag såld. Jag åkte hem och sa till mina föräldrar att det skulle vara kul att gå där. Pappa, som själv hade gått på internatskola som barn, tyckte att det var en förträfflig idé. Efter många om och men beslöt han och mamma att jag skulle få flytta till skolan i Värmland.

– Jag älskade den där platsen. Mina tre terminer på Lundsberg var oförglömliga. De innehöll mycket idrott och väldigt bra kamratskap och sammanhållning. Jag fick vänner som jag fortfarande har kvar.

Efter gymnasiet pluggade Henrik fristående kurser på universitetet, däribland ekonomisk historia.

– Jag har inte haft så bråttom genom livet. Det tog många misslyckanden och studier som inte riktigt funkade innan jag till slut hittade rätt. Jag passade inte in i den akademiska världen, tyckte jag. Vid samma tid frågade min mamma vad jag hade för yrkesdröm. Jag svarade att jag gärna ville bli sportkommentator.

Levde pappans dröm

Henrik flyttade till Stockholm och började på en tv-produktionsskola där ett av utbildningsmomenten var att göra en egen kortfilm. Eftersom han inte hade råd att hyra in en professionell manlig skådespelare fick han själv spela den manliga huvudrollen.

– Min motspelerska sa att hon tyckte jag var duktig och borde söka in till någon teaterutbildning. Men sedan fick jag praktik på tv-sporten, vilket inte var så kul som jag hade föreställt mig. Efter sommaren på tv-sporten bestämde jag mig för att lyda min motspelerskas råd och söka till en teaterskola. Jag kom in och kände redan efter tre veckor att det var det här jag skulle göra. Till slut hade jag hittat någonting som jag hade ­talang för.

Läs även: Niklas Strömstedt om låtskrivandet och sin stökiga barndom: ”Jag var så otroligt självdestruktiv”

Pappa kirurgen uppmuntrade Henriks teaterambitioner på alla sätt han kunde. Henrik hade alltid vetat att hans pappa var stolt över honom, men det var först efter faderns bortgång 2008 som han förstod vidden av stolt­heten.

– Då berättade vänner till pappa att han ständigt hade pratat om mig och mitt yrke. Jag tror att pappa innerst inne själv ville bli skådespelare. Jag har för mig att han till och med sa det till mig vid något tillfälle. Min känsla är att jag på något sätt levde hans dröm.

Ringde upp Allan Edwall

När pappan fick klart för sig att Henrik hade siktet ­inställt på Teaterhögskolan i Stockholm gav han sonen ­telefonnumret till en av sina patienter, skådespelargiganten Allan Edwall.

– Men ska jag ringa Allan Edwall? undrade jag nervöst. Han var ju en stor idol för mig. När jag väl ringde sa Allan att jag var välkommen ner till ­Teater Brunnsgatan 4 som han drev, så skulle vi försöka hitta några scener som jag kunde använda som ansökningsprover. Allan spelade före och jag satt bara och skrattade när han gjorde entré. Han var ju så jäkla briljant!

– Utan Allan vet jag inte vad som hade hänt. Han ingöt självförtroende i mig och fick mig att förstå vad yrket handlade om. Det var viktiga timmar för mitt kommande yrkesliv som jag fick spendera med honom. Tyvärr gick han bort året innan jag kom in på Teaterhögskolan.

Tog examen från Teaterhögskolan 2002

Efter att vid första försöket ha stupat på mållinjen och åkt ut i sista provet ringde Henrik våren 1998 telefonsvararen på Teaterhögskolan där namnen på de antagna rabblades upp i bokstavsordning.

– Jag satt och antecknade alla namnen medan jag lyssnade. När mitt eget namn ­ropades upp började handen skaka till den grad att jag inte kunde skriva ”Norlén”. På lappen som jag fortfarande har kvar någonstans står det något helt oläsligt efter ”Henrik”. På den tiden bodde jag i min farmors jungfrukammare. När jag hade lyssnat igenom meddelandet sprang jag in till farmor och grät och skrek av lycka. Det var en stor vändpunkt i mitt liv, minns han.

Läs även: Sigge Eklund förlorade huset i traumatiska branden: ”Det kändes både overkligt och orättvist”

Som den äldsta i sin årskull tog Henrik 2002 examen från utbildningen. Sedan dess har han varit kolossalt produktiv och under långa perioder filmat på dagarna och stått på scenen på kvällarna.

– Det är en ynnest att få varva film och teater. Men om jag skulle tvingas välja är jag helst på teatern. När man befinner sig i ett teaterrum, och känner att det svänger, är det gudomligt att vara skådespelare. Före pandemin var jag lite teatertrött. Men när jag inte fick gå till jobbet på Kulturhuset Stadsteatern, där jag är anställd, märkte jag att det var någonting som fattades. Det enda jag gjorde under pandemin var att åka fram och tillbaka mellan mitt lantställe och golfbanan. Jag ­spelade 157 rundor på ett halvår.

Blev gladare tack vare flickvännen

Som bäst kunde Henrik här­om året ståta med 4 i golfhandikapp. Enligt honom själv är den branta utvecklingskurvan snarare produkten av ett harmoniskt privatliv än av de många träningstimmarna på golfgreenen.

– Faktum är att jag började spela bättre golf när träffade min tjej. På något sätt blev jag en mycket gladare människa tack vare henne, vilket också gjorde mig till en skickligare golfspelare.

Under många års tid var Henrik en inbiten singel. I de få intervjuer han gjorde kunde man läsa att han längtade efter att finna kärleken.

– Jag har lagt ner mycket energi på mitt arbete, kanske på bekostnad av att jag inte bildade familj när alla andra gjorde det. Det var en stökig tid i livet när jag inte riktigt hittade min plats. Jag har ­alltid haft ganska bra själv­förtroende i jobbet, men under en ­period gick jag omkring med dålig självkänsla. Det ­berodde nog delvis på tidigare brustna relationer, delvis på andra omständigheter. Men idag är det inget fel på självkänslan, tillägger han och ­lyser upp.

Fått bonusbarn

På en fest för drygt två år ­sedan träffade Henrik sin flickvän Caroline som arbetar som personlig tränare. Med sig in i relationen hade hon ett entourage bestående av barn, hundar och kaniner.

– Det var en ganska stor omställning för mig som var van vid att bo själv och inte behöva ta hänsyn till någon annan människa. Men det är en förändring som enbart är positiv och lärorik. Det har varit välgörande att få lite ­andra fokus än jobbet. Jag tror inte att det är bra att vara ensam för länge. Sedan Caroline kom in i mitt liv har jag haft två fantastiska år som nog har varit nyttiga för mig som människa. Numera bor jag halva tiden i Carolines hus och halva tiden i min lägenhet i stan.

Läs även: Ola Salo: ”Det ­kommer alltid finnas folk som tycker att jag är fånig – men jag bjussar på det”

Henrik, som genom åren har samlat på sig en uppsjö av film- och tv-barn, varav vissa vid det här laget är vuxna, har alltid varit barnkär. Men att föra vidare sina gener har aldrig känts som en absolut nödvändighet för honom.

– Nej, jag har tänkt att händer det så händer det. Nu när jag har två underbara bonusbarn känner jag mig väldigt nöjd med det. Det är lustfyllt och härligt att få vara en del av en familj.