Marianne Mörck: ”Jag har inte velat gräva i den sorg som kanske finns inom mig”

För ett par månader sedan fyllde Marianne Mörck 76 år. En ålder hon är väl medveten om, men som ingen annan verkar bry sig om. För telefonen slutar aldrig ringa, konstaterar hon krasst.

8 november hade hon premiär igen, när pjäsen Eriks och Elisabeths semester gick upp på Orionteatern i Stockholm. Onsdag till söndag, varje vecka fram till sista februari, står hon på scenen i den gamla industrihallen som byggts om till teater.

Ledig måndag–tisdag? Ånej! Då tar hon tåget till Göteborg för att spela in den tredje filmen i deckarserien om Nelly Rapp.

– Det ska nog gå bra. Det är ju så smidigt med tåget som alltid kommer fram i tid, är Mariannes syrliga kommentar.

Och ett stort skratt på det.

Trivs i sitt eget sällskap

Att intervjua Marianne Mörck är en härlig resa i en känslomässig berg-och-dal­bana. Hon pratar om kärleken till teatern och allt hon fått uppleva i sitt yrkesliv. Om sorger som drabbat henne. Och om lyckan i att älska ensamheten.

Hon svarar öppet och villigt på alla frågor och kommer med egna, ofta oväntade, ­inpass. Marianne Mörck är ingen dussinmänniska. Hon har liksom ingen spärr.

Plötsligt lyfter hon på sin vita polotröja och visar att hon satt behån utanpå linnet, för att det var enklast så. Hon älskar det bekväma livet som helst levs i pyjamas och bakom stängda dörrar. I harmonisk ensamhet.

Hon har så roligt i sitt eget sällskap, förklarar hon. Men vad gör hon i sin ensamhet då?

– Jag läser inte skönlitterära böcker, för bokstäverna hoppar. Jag har dyslexi. Men jag älskar att sitta i sängen och spela Wordfeud (en Alfapet-liknande app). Och så sorterar jag. Alla gamla teaterprogram och bilder sätts in i plastfickor, med dubbletterna fint bakom.

Hon gör ingen hemlighet av att hon är en samlare.

– Jag är Jungfru och då är man sådan. Jag tror egentligen inte på sånt där, men beskrivningen stämmer. Hemmavan, konst­närlig och ordningsam – ja, åtminstone med vissa saker. Som att jag har koll på mina 36 000 Kinderegg-leksaker, alla Ninja Turtles, Disney-figurerna och de 10 000 vykorten från tiden före 1912.

Läs även: Kikki Danielsson tar avsked av publiken på turné: ”Nu får jag sjunga i duschen som alla andra”

Utan plymer och diadem

Det är mycket, när det gäller Marianne Mörck. Bara att läsa på om hennes karriär i underhållningsbranschen, tar musten ur en. Från 1971 då hon sjöng i kören till Aida – där Birgit Nilsson hade huvudrollen – till att hon själv sjungit de stora operarollerna – i allt från Carmen till Orfeus och Eurydike.

Hon gestaltade Eliza i My Fair Lady och Sally Bowles i Cabaret och spelade Bélise i Lärda fruntimmer, en roll som gav henne Thaliapriset.

Hon har varit julvärd i SVT, gömt sig i nallekostym i Masked singer, gift sig med Lill-Babs i Bonusfamiljen. 2021 var hon Kapten Doris i barnens favoritprogram Sommarlov – och Sommarskuggan det året! Hon har spelat fars hos Eva Rydberg i Helsingborg …

Utöver detta, och en hel massa till, har hon regisserat ett flertal produktioner. Att vara regissör smäller högst i karriären, ­menar hon.

Vi går igenom allt vid ­intervjun hemma i Malmö några dagar innan hon flyttar till Stockholm. Stressiga dagar som också inneburit studiotid för att spela in Willys-reklam, konsertrepetition med Rickard Söderberg och att hyra ut villan i Bunkeflostrand.

Spelar Farmor i Eriks och Elisabeths semester

Nu är hon redo för rollen som Farmor i Orionteaterns lätt absurda föreställning om ett pensionat i obygden, ägt av just Farmor – en märklig kvinna som provocerar gästerna med sina frågor och svar. Iförd cowboyhatt joddlar hon på scenen och sjunger om hur hon rider på sin häst i skönhet och harmoni. På platsen där vardagens trivialitet förvandlas till existentiella kriser.

– Jag har varit nervös inför det här, säger Mariannne oväntat. För nu är jag inte på mammas gata! Det är inga plymer och diadem – jag ska bara gå in på scenen och hålla käften. Prata med mig själv.

– Äntligen är jag på marknivå. Jag är nere i svärtan. Det är nästan så att det är tankarna som talar. Som jag har längtat efter detta!

Teatern är livet

Längtan efter rollen var en anledning till att tacka ja. En annan var Lars Rudolfsson, som skrivit pjäsen och är konstnärlig ledare på Orionteatern. De känner varandra väl efter samarbetet i Kristina från Duvemåla och Spelman på taket.

Så en gammal sanning om att Marianne skulle sluta jobba efter 2025, kom på skam. Kalendern för 2026 innehåller redan konserter i mars och två nya filminspelningar. Så när ska hon då gå i pension?

– När jag blivit frisk från min första hjärtinfarkt, blir svaret.

Säger kvinnan som än så länge inte drabbats av just det, ”bara” av tre njurstensanfall, tre gallstensanfall, för högt blodtryck och en del annat.

– Teatern är ju mitt liv! När jag stänger min dörr hemma är det för att återhämta mig inför nästa jobb. Har jag inget som väntar blir jag handlingsförlamad.

– Jag har sagt att jag ska sluta efter 2025, men det gör ont att tänka på det. För vad gör jag sedan? Jag har ju inga husdjur att ägna mig åt, inget ­socialt liv, träffar sällan mina barn och barnbarn.

Släpper ingen nära inpå

Inför 75-årsdagen hade ­Marianne tänkt börja döstäda, i stället skrev hon in sig på en viktklinik i Jämtland. En ­investering i det liv som hon älskar att leva.

– Jag var på kliniken i tre veckor. Kyl och frys var välfyllda med godsaker, såser med lättyoghurt, ägg, grönsaker, mycket fisk … Jag njöt av de 900 kcal om dagen vi tilläts äta. Jag blev tvingad att gå långa promenader och att springa runt i en gympasal, samtidigt som jag plockade upp saker från golvet. Puh!

Resultatet blev en mycket smalare Marianne. Och gladare. Hon kom till insikt om betydelsen av att ta hand om sig.

Läs även: Titti Schultz om relationen till mamman: ”Vi hade magnifika bråk som gjorde att jag inte kunde bo kvar”

Men vissa sår är svåra att läka. 2023 medverkade hon i SVT:s program Min ångest och jag och pratade om ensamheten – den som är så viktig för att hon ska må bra. Hon berättar där att hon inte vill, eller kan, släppa någon nära inpå sig.

Varför är det så? Lever hon i förnekelse? I programmet får vi se Marianne besöka en terapeut som ställer en enkel men viktig fråga: ”Om någon annan berättat din egen historia för dig, vad hade du då tänkt om den personen?”

Tystnad och tårar som trillar. Till slut hörs Mariannes svar: ”Jag skulle tycka synd om denna kvinna, som tror att hon har allt. Jag skulle vilja ge henne en kram. Usch, vad hemskt det blev nu.”

Hon konstaterar att det nog finns en saknad någonstans, en anledning till att hon väljer ensamheten och aldrig tagit för sig. Att hon inte ens kan njuta av applådtacket efter ­teaterföreställningens slut, när hon bara gjort det hon är till för.

Marianne Mörck lämnades på barnhem

I terapeuten, med sin fina fråga, möter Marianne en person hon tycker om, någon som känner själen. Hon lovar att återkomma. Men idag, två år senare, medger hon att det inte så.

– Jag vaknar glad och jag somnar glad. Så jag har inte velat gräva i den sorg som kanske finns inom mig. Min barndom, och allt jag gjort i livet, har fått mig att bli sån här. Jag har levt ett liv som innehållit allt. Tolv år med en gravt alkoholiserad man. Och att alltid göra som mamma sagt – till och med gräva upp en morbror från sin grav i Amerika för att han skulle få komma till släktgraven i Sverige … Ja, det var ju alltså inte jag som grävde!

Hennes liv gömmer dramatik som skulle räcka till åtskilliga teatermanus. Marianne föddes i Göteborg, av en ung kvinna som blivit ”på olyckan” och tvingades lämna bort den lilla för att få behålla sin plats som hembiträde. Unga Astrid ångrade sitt beslut när hon kom till barnhemmet för att amma sin baby, men fick veta att det var för sent. Flickan var bortlovad till ett annat par.

Sårig relation till barnen

Marianne växte upp hos en kapten och hans fru, som hon kallade mamma. Hon klädde flickan i veckad kjol och lackskor, till och med i sandlådan. Men hon lyssnade inte till Mariannes längtan efter att få sjunga – eftersom drömmen var att kaptenens dotter skulle bli Sophiasyster. Det var en uppfostran som ledde till ­revolt.

Läs även: Magnus Carlsson om sin vardag utanför scenen: ”Ett riktigt Svensson-gayliv”

– Jag fick själv barn tidigt, var 20 år när min dotter Malin föddes. Några år senare kom Peter. Jag släppte dem fria. ”Klä er i det som känns bra, välj själva!” var mitt budskap. Jag såg det som min present till dem. Idag vet jag att gåvan inte var uppskattad. Det finns i tagg i vår relation som aldrig riktigt vill läka.

Träffade sina biologiska föräldrar

Marianne har som vuxen träffat sina biologiska föräldrar. Astrid skrev hon brev till, ­förklarade att hon visste att Astrid fött henne. De möttes i Malmö och Astrid hade med sig burkar med kåldolmar, hembakade drömmar och finska pinnar. Hon levde ett gott liv. För henne var det viktigt att få se Mariannes ­födelsemärke på insidan av vänster stortå, ett kännetecken hon kom ihåg. Rörd sa hon: ”Då är det du, älskade lilla flicka.”

Marianne lyfter fram foten och visar – där är födelsemärket – och tillägger:

– När jag var liten trodde jag att Astrid var prinsessa ­eftersom hon inte ville ha mig. För jag hade aldrig hört om några prinsessor som hade barn.

Mötet med Mariannes biologiska pappa Rune var mer dramatiskt. Han var alkoholist och kraftigt berusad när Marianne kom på besök.

– Han bodde i ett lägenhetskomplex och på golvet stod en öppnad burk grisfötter. Det gjorde så ont. Jag kunde inte hjälpa honom. Min pappa, som övergav mamma när hon blev gravid.

Marianne talar frispråkigt om minnena som svider, kanske hjälper det att vara realist, vara nära sanningen. Men även om hon inte kunnat ge något svar på varför hon väljer ensamheten, har hon idag ruckat lite på den och släppt in en människa i sitt liv. Susanne.

– Det skrevs in i mitt kontrakt för Riksteatern att det behövdes någon som kunde ”rädda kärringen så att hon höll”. Det är sufflösen Susanne som håller mig vid liv och tar hand om allt praktiskt.

– Det är hon som åker med mig till akuten när jag får njurstensanfall och i tre år har vi suttit bredvid varandra i hennes bil på mina turnéer. Vi kan varandra, utan krångel. Hon har blivit som en syster och mitt andra jag.

Bor i förråd

I Stockholm bor nu båda vägg i vägg med Orionteatern. Marianne som artist och Susanne som sufflös. Marianne har flyttat in i ett förråd intill sin loge, Susanne bor i ett antikvariat några trappor upp.

– Jag hatar hotell med sina eviga frukostar med bacon och äggröra, förklarar Marianne. Så nu har de köpt en fin säng till mig och satt in i förrådet.

Där ska hon bo i fem månader med sin blender och vitlökspress, halvlitersglasen och sin brödrost. Tolv par trosor och 34 vita tröjor. Allt det packade hon inför resan ner i papperskassar från Willys och Ica.

Läs även: Herman Lindqvist, 82: ”Livet är enklare och mer lustfyllt idag”

– Ja, jag handlar där ibland. Vilken jäkla svikare, har jag hört bakom ryggen då!

Detta är vardagen för en av Sveriges mest aktiva skådespelare 70+.

Marianne Mörck får sin bit av livet från teatern. Hon går ut på scenen och gör sin roll. Men gör sig inte till. Detta är och förbli kvinnan som trivs bäst i pyjamas, ogillar glamour och ytlighet och som smiter ut bakvägen när det är dags för premiärfester – även hennes egen.

Hon som vill vara sig själv, utan krusiduller.