Robert Gustafsson och Jonas Karlsson: ”Vi tittade på solnedgången, åt och var tysta i 58 minuter”

Vi träffas högst upp på Grand Hôtel i Stockholm. Stämningen är uppsluppen mellan Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Det märks att de känner varandra väl – samarbetet ­sitter i ryggmärgen.

Tidigare har de stått på scen tillsammans i Rain man på Oscarsteatern och nu är de aktuella i julens stora biofilm Regnmannen.

Från högt till lågt, från snabbt till eftertänksamt – både Jonas och Robert hör till landets mest mångsidiga skådespelare. På meritlistan ryms allt från komedi till drama. Och just Regnmannen låter sig inte placeras i något tydligt fack. Den pendlar mellan skratt och tårar och det är precis så de vill ha det. Att en film får spegla livet som det ser ut, det behöver inte vara antingen ­eller.

– Förr, när man hyrde film i videobutiken, fick man gå till den kategori man kände för att se just då. Då vet man vad man får, tänkte man. Och än idag görs filmer väldigt nischade. Det här känns mer modernt, säger Robert. Änglagård är ju också en sådan film som rymmer flera genrer. Och Hundraåringen eller Ove-filmen. Under vilken kategori hamnar den typen av filmer?

Filmen Regnmannen

I centrum för Regnmannen står Ingmar, en butter, lätt bitter man som lever ett inrutat liv i en småländsk by. Hans hustru har gått bort, relationen till dottern har börjat rinna ut i sanden, och kvar finns egentligen bara den påfrestande grannen Burman. Samt hustruns älskade rosor, som han vårdar med nästan religiös hängivenhet.

Det är den varmaste och torraste sommaren i manna­minne. Alla väntar på regnet som aldrig tycks komma. Men så händer något – ett slags ­mirakel – som förändrar inte bara Ingmars liv, utan hela byns tillvaro. Kanske till och med världen.

Läs även: Kikki Danielsson tar avsked av publiken på turné: ”Nu får jag sjunga i duschen som alla andra”

Filmen bygger på Jonas Karlssons roman med samma namn.

– En bok är en bok och en film är en film. Vi har utgått från boken, men mycket har förändrats – vissa saker fungerar helt enkelt bättre i text än på film, säger Jonas.

Han skrev romanen 2019, kort efter att han förlorat sina föräldrar.

– Den är inte direkt biografisk, men löst baserad på pappa – på tomheten man känner när ens livspartner inte längre finns, berättar han.

Förstod karaktären

När Jonas skrev boken hade han inte Robert i åtanke.

– Även om jag ofta tänker på dig, Robert, så gjorde jag inte det just då! säger han med ett skratt.

Robert skrattar med och minns hur han kände direkt när han läste boken: ”Det där är ju jag!”

– Ingmar är ingen munter figur och jag vet inte om jag skulle vilja vara som honom. Men jag förstod honom och tänkte att jag nog skulle kunna gestalta honom. Gubbig­heten är inte så svår att plocka fram, säger Robert med ett snett leende.

Läs även: Titti Schultz om relationen till mamman: ”Vi hade magnifika bråk som gjorde att jag inte kunde bo kvar”

Redan när Jonas karaktär, herr Burman, öppnar munnen hör man var i landet man befinner sig.

– Det var roligt att få spela in i Vissefjärda utanför Kalmar och prata småländska. Hela min släkt kommer där­ifrån, så dialekten satt ganska naturligt. Jag hämtade den direkt från min morbror Sven, säger Jonas.

Även Robert kände sig hemma under inspelningarna – han och hustrun Lotta har nämligen sommarhus på Öland.

Hittar gemenskap

Regnmannen rymmer flera sorters kärlek: mellan far och dotter, mellan människa och natur – och mellan Jonas och Roberts rollfigurer, två äldre män som går från att vara bittra fiender till att bli nära vänner. Det är en relation som sällan skildras på film – två ensamma män som hittar gemenskap i ett gemensamt projekt.

– Filmen leker med makt och maktlöshet. Det tror jag har mycket har att göra med åldern, plötsligt har man inte lika mycket att säga till om. Det är så mycket, både fysiskt och psykiskt som man måste förhålla sig till och ju äldre man blir desto mer maktlös känner man sig. Men hela fabeln och budskapet med ­filmen handlar om hur mycket makt vill man egentligen ha. Vill vi verkligen styra över regnet? Vill vi vara Gud? frågar Jonas retoriskt.

Trädgården är en fristad

En annan central del i filmen är mannens omsorg om sin bortgångna hustrus rosor.

– Min morfar Ville drev en plantskola i Skövde på 50-talet, berättar Robert. Jag frågade honom en gång hur man kan ägna ett helt liv åt något som ändå vissnar och dör. Samtidigt såg jag hur mycket glädje han fick av det. På Öland är det ingen idé att odla längre, allt bränns sönder nuförtiden, ­säger han med ett leende.

Jonas, däremot, erkänner att han gärna påtar i jorden.

– Trädgården har blivit mitt flyktyrke. Mina föräldrar älskade att hålla på i trädgården och jag har tagit efter. Vår Flammentanz mår alldeles utmärkt, haha!

Läs även: Mikael Sandström: ”Det var en ny känsla för mig, att se hela livet rasa”

Inspelningen flöt på utan större bekymmer – även om naturen spelade en stor roll.

– Det är otroligt, av nästan sextio personer var jag den enda som fick fästingbett. Åtta stycken dessutom! De älskar mitt blod, säger Robert och skrattar.

– Jag klarade mig från fästingar, men fick ett getingstick under ögat, säger Jonas. Det krävdes en hel del smink för att dölja svullnaden.

Jonas och Robert om sitt samarbete

När samtalet glider in på deras samarbete blir båda varma i tonen.

– Jag brukar kallas arbetsnarkoman, men Jonas är nog värre, säger Robert. Han är otroligt noggrann och man kan prata rakt med honom. Inget tassande på tå – vi vill båda bara att resultatet ska bli bra. Det finns ingen prestige.

Jonas nickar instämmande.

– Det är just det som är så roligt med Robert. Han är tvärsäker, men samtidigt öppen för förslag. Vi kompletterar varandra väldigt bra – och det gör arbetet både lättare och roligare.

Umgås ni bara i yrket eller händer det att ni ses även ­privat?
– Under inspelningen åkte vi vid ett tillfälle till en golf­restaurang på Öland. Då satt vi och tittade på solnedgången, åt god mat och var tysta i typ 58 minuter, sedan sa den ena ”Jaha, nämen då så, ska vi åka tillbaka nu?”. Ingen av oss har svårt att vara tysta med varandra. Jag är socialt orädd och uppvuxen med att det är skönt med tystnad. Jag blir snarare stressad av att få frågor medan jag äter, säger Robert.

Är det samma sak för dig ­Jonas?
– Jag kan säga att i min nuvarande familj, med tre döttrar, är det en ljudnivå som spräcker alla nivåer. Det är underbart, men man får knappt en syl i vädret, säger Jonas.

Skrattet är viktigt

Robert och hans fru Lotta har varit ett par i över trettio år, och även Jonas har varit gift länge med sin Hanna. För ­Robert är humor en avgörande ingrediens i ett fungerande förhållande.

– Skrattet är viktigt – oavsett om det gäller relationen till din partner, dina barn eller kollegor. Det är förlösande att kunna skratta åt sitt elände, säger han.

Han menar att relationer, precis som mycket annat, går i faser – och att nyckeln är att våga lyssna inåt.

– Om man grälar och blir ovänner har man egentligen inte lärt sig gräla. I en konflikt måste man kunna byta perspektiv: ”Tänk om jag vore hon?” Det gäller inte bara i parrelationer utan också på jobbet. Som skådespelare lär man sig att sätta sig in i andra människor – kommunikationen kommer nästan på köpet.

Kommer aldrig sluta jobba

Både Robert och Jonas uppskattar den trygghet och stabilitet som ett långt förhållande innebär.

– Idag handlar det mycket om val, som om man väljer partner lika lätt som man väljer tapet. Men för mig handlar det snarare om att inte ge upp – och att kunna ge och ta. Kärlek uppstår först när man anpassar sig efter den andra och upptäcker nya sidor av sig själv genom den personen.

Att sätta ord på känslor har blivit enklare med åren, ­menar han.

– Jag har aldrig haft problem med att visa mig naken eller se för jävlig ut i en roll – det är alltid roligare att vara någon annan. Men att blotta sig privat, det är svårare.

Läs även: Magnus Carlsson om sin vardag utanför scenen: ”Ett riktigt Svensson-gayliv”

Vad är det som gör att ni efter alla år känner samma passion för ert yrke?
– Det har mer eller mindre blivit som ett gift för oss, ­säger Robert. Vi tycker det är en lyx att få gå in i olika roller och vara andra personer. Det är hantverket som är roligt. Jag har en hantverkare på Öland som inte kan sluta snickra. Han river ner och bygger större, bygger nytt och bygger om. Resultatet betyder inte lika mycket som att han bara får hålla på med det där snickrandet. Det samma gäller för oss, säger Robert.

– Vi har väl båda sagt att vi ska tagga ner och vara mer med familjen, men jag tror varken du eller jag någonsin kommer pensionera oss eller sluta jobba, säger Jonas.

Gemensam stolthet

När man läser på om Robert och Jonas slås man av hur ­breda de båda är och av allt de skapat är det svårt att välja ut något de känner sig mest ­stolta över.

– Jag har aldrig haft något stort genombrott, likt Carola eller Björn Gustafsson som slog igenom på en natt. Min karriär har hela tiden bara puttrat på och jag är väldigt nöjd med det eftersom jag då släppt att bli förknippad med en enda grej, säger Jonas och Robert nickar instämmande.

– Rain man är något vi båda känner oss väldigt stolta över. Extra viktigt kändes det att göra den då jag är uppvuxen med en bror som hade flera olika diagnoser. Man sa att han var ”egen” eller ”jobbig” och han totades ihop med ­andra barn som hade alla möjliga olika skador eller diagnoser. Till exempel fanns det de som var gravt utvecklings­störda i samma klass som min bror, säger Robert och suckar.

Han tycker ändå att vi kommit långt i vårt samhälle när det handlar om att föra in alla människor med särbegåvningar, bokstavskombinationer och variationer i normaliteten.

– Idag kan man till exempel se personer med Downs syndrom i allt från tv-reklam till filmer. Jag älskar gänget från Köping som dessutom blivit idoler i mångas ögon. De ingår i paletten numera, så visst har samhället tagit ett jättekliv.