Herman Lindqvist, 82: ”Livet är enklare och mer lustfyllt idag”

Herman Lindqvist är på många vis en ovanlig person. Det görs helt enkelt inte så många av hans sort längre. Elegant klädd
i ­beige linnekostym, ljusblå skjorta med matchande näsduk i bröstfickan och två­färgade skor i samma ton som kostymen. Det numera nästan vita vågiga håret är bakåt­kammat i en lagom bohemisk frisyr.

Han är krigskorrespondenten som bevakat 26 olika krig och konflikter, bott i 19 städer och är författaren som till dags dato skrivit 72 böcker.

Dessutom är Herman Lindqvist lika bra på att sabrera champagne ”med en värja från Poltava” som att kyssa drottningar på hand.

Som sagt, som en sorts modern Tintin har han tagit sig fram, och 82 år gammal är han avundsvärt full av nyfikenhet och aptit på livet.

Vi ses förstås i Gamla Stan i Stockholm, ett stenkast från kungliga slottet. Anekdoterna och årtalen kommer som ett rinnande vatten när vi går i de historiska gränderna, alltid uppblandade på Hermans lättsamma vis med några ­extra kommentarer. ”I det där huset bor kungens vänner. Där har det hänt en del ­grejer.”

Längtade till händelsernas centrum

I höst kommer hans bok om Cecilia Vasa ”en prinsessan Madeleine på steroider” som han sammanfattar henne, han är medförfattare till en historisk deckare och han är ciceron till showen This is the moment – en historisk musikresa i tiden där kända musikalklassiker sätts i en historisk kontext med hjälp av Hermans kunskaper.

– När jag var ung trodde jag aldrig att jag skulle bli så här gammal. Men jag har turen att vara frisk och alltid ha olika projekt på gång, några ännu hemliga. Varje dag försöker jag lära mig något nytt. Skulle jag bara mata duvorna hade jag nog dött, säger han.

Men vi måste nästan börja från början.

Han föddes visserligen i Stockholm 1943, ”den 1 april i ett badrum”, men flyttade bara tre år gammal med familjen till Helsingfors. Hans pappa arbetade som pressattaché på svenska ­ambassaden, så inskolningen till yrket började tidigt. Som sexåring låg han på galoschhyllan, ”bra för en liten människa att krypa ihop på och inte ­synas”, och lyssnade storögt till alla spännande berättelser som pappas gäster bjöd på.

Här samlades dåtidens stora journalistnamn som Bang och Jolo och drog ”storysar” som kåren kallar det.

Läs även: Barbro Lindgren, 88, samlar tankar i en sista bok: ”Livet är en omöjlig sak som man får göra det bästa av”

– Jag minns hur jag som tonåring lyssnade till Kurt Anderssons radiorapporter från Ungern 1956. Du kunde höra hur det smällde och knallade i bakgrunden. Jag kände väldigt starkt en längtan efter att få vara precis där – mitt i händelsernas centrum, säger Herman Lindqvist.

Och så blev det verkligen.

Herman Lindqvist om livet som krigskorrespondent

Endast 24 år gammal blev han Aftonbladets korrespondent i Prag, lite av en slump tycks det som, när redaktionschefen Sigurd Glans efter en långlunch erbjöd honom jobbet.

– Han frågade om jag visste vem Alexander Dubček var. ”Ja, för faan”, svarade jag. ”Bra, då kan du ta hand om vår nya redaktion i Prag.” (Alexander Dubček ledde det styrande Tjeckoslovakiens kommunistiska parti åren 1968–1969. Efter den så kallade Pragvåren 1968 försökte Dubček reformera landets politik, reds anm).

Och Herman hamnade mitt i världshistorien när han som en av få journalister var på plats när ryska stridsvagnar rullade in och våren kvävdes i ett moln av svart vapenrök.

Vi skulle kunna räkna upp flera krig och dramatiska konflikter. Som ”the killing fields” i Kambodja, där Herman tillfångatogs av röda khmererna och fick bevittna fruktansvärt våld och brutala avrättningar. Han kan berätta om beskjutningar på nära håll i Vietnam och Jordanien, om indiska flyganfall i Bangladesh… Lukten, krutet, adrenalinet, känslan av vara rätt man på rätt plats. Han hade såväl familjen Bhuttos som familjen Ghandis telefonnummer i sin bok och även om han vet att det inte helt passar sig så erkänner han utan omsvep att livet som krigskorrespondent var oslagbart.

–Ja, jag tyckte det var spännande och dramatiskt, ja nästan kul när kulorna ven.

Var du aldrig rädd?
– Du kan känna skräck en kort stund, men när den går över så finns en adrenalinhöjning som gör att du känner dig väldigt närvarande, säger han och fortsätter:

– Du kan ju aldrig veta hur du reagerar i kris, men av någon anledning blir jag fullständigt cool.

Läs även: Rickard Thunér är mån om privatlivet: ”När jag är hemma vill jag vara närvarande för mina pojkar”

Vad som på modernt språk kallas ”debriefing” tycks han aldrig ha behövt efter sina upplevelser. Långa samtal med kollegor som varit på samma plats tycks ha varit den bästa medicinen. ”Så man kan sitta tillsammans, dricka åtta gin och tonic och prata med varandra, kanske gråta”, som han uttryckte det i radions Söndagsintervjun.

– Nej, jag vet inte, på något sätt hade jag ju skolats in i vad det innebar med krig sedan barnsben, funderar Herman. Min far var ju också med under andra världskrigets bombningar i London och berättade mycket om det.

Skrev Historien om Sverige

Sedan många år tillbaka är kanske Herman Lindqvist mest känd som författare. ­Efter sin populärhistoriska TV-serie Hermans historia (1991–2002), så fick han uppdraget att skriva bokserien Historien om Sverige. Lite nöjt berättar han om hur de mer klassiskt utbildade historikerna fick hicka när han tilldelades uppdraget.

– Jag var korrespondent i Paris och där satt jag och skrev om Sveriges historia – utan att fråga dem. Vi har många duktiga historiker, men de är väldigt nischade, typ expert på pallar från medeltiden med tre ben. Men jag gjorde något nytt, jag tog ett helhetsgrepp, jag skrev om hela möblemanget på en gång!

Läs även: Lina Bengtsdotter lever med svår ångest: ”Det gäller att inte mata monstret”

Herman Lindqvist drivs starkt av en gammal folkbildningstanke med sina böcker.

– Som journalist kan jag ju formulera mig så att folk förstår. Och samtidigt under­hålla.

I början var det en mindre sport bland historiker att försöka hitta faktafel i Hermans böcker, men idag har den felsökarklubben i princip lagt ner, menar han.

– Förr satt alla med vässade pennor när jag kom med en bok, men flertalet har lugnat ner sig.

Troligen har de också gett upp inför Hermans Lindqvist otroliga boktempo. 72 böcker är ett fantastiskt facit, men så har han också en väldigt ­effektiv rutin när han skriver. Han går upp klockan fem, ibland fyra, på morgonen, och skriver fram till lunch. Sedan tar han en kort tupplur ”en kvarleva från ­tropikerna” ­innan arbetet fortsätter. På kvällen innan läggdags förbereder han nästa dags arbete. Detta pågår sju dagar i veckan tills han är klar.

– Det brukar ta max tre ­månader.

I augusti kom boken om Cecilia Vasa, känd som Gustav Vasas vackraste och vildaste dotter, född 1540. Hon var slösaktig och prakt­älskande, men också begåvad och smart.

– Otroligt intressant kvinna, hon gjorde verkligen vad hon ville, som en prinsessan Madeleine i kubik på steroider, säger Herman.

– 87 år gammal dog hon, enligt propagandan på en bordell som hon ägde i Antwerpen. (Vilket inom parentes inte stämmer, tillägger han.)

Victorias privatlärare i historia

Herman Lindqvist är också känd som kronprinsessan Victorias privatlärare i historia.

– Victoria kom och frågade och ”det kan jag väl göra om du tjatar”, säger Herman med ett skratt. Eftersom hon är dyslektiker ville hon ha historien berättad för sig.

– Vi sågs upp till tre gånger i veckan och Victoria var och är enormt nyfiken och intresserad. Jag kan säga att vi aldrig någonsin har haft en så utbildad statschef. Hon kan vilken sekund som helst ta över allting!

När blir det då tror du?
– Kungen kommer aldrig att abdikera frivilligt. När kung Harald i Norge dör kommer han att sitta kvar som ­sista man på skansen.

Läs även: Anders, 82, driver Rosa Bussarna: ”Som jag känner nu kan jag hålla på i 20 år till”

Gift med historieläraren Liliana Komorowska

Privat är Herman Lindqvist gift för tredje gången och det väckte ett visst rabalder när han efter mer än 30 år som gift lämnade sin fru Birgitta för historieläraren Liliana ­Komorowska. Paret gifte sig i vackert vitt för tio år sedan, på själva nationaldagen.

– Det var kärlek vid första ögonkastet, säger Herman som erkänner att han är en obotlig romantiker.

Herman berättar hur Liliana – som arbetade i Järfälla – hade bjudit in olika historiker till sin klass för att göra ämnet mer spännande. Herman blev imponerad av hennes arbete och av elevernas kunskaper. När de skulle skiljas åt var det dags för en fransk kindpuss och …

– Och det sa bara bom, säger Herman och slår ett slag mot hjärtat. Jag kom, jag såg, jag stannade.

– Liliana och jag har samma intressen, som historia, litteratur och konst. Utan så många måsten är livet enklare och mer lustfyllt idag – det är bara jag och mitt livs stora kärlek. Jag är på en otroligt bra plats i livet just nu.

För när skrivmånaderna är över finns det gott om tid till ostron och champagne. De ­reser och umgås med barn och barnbarn på bästa vis.

– Jag har alltid varit en ­sådan som njuter av livet. Det gäller att ta vara på ögonblicken, kan vi dricka champagne så gör vi det. Jag är alltid medveten om att det väldigt hastigt kan ta slut.

Mardrömmar om Beirut

Att det skulle vara en följd av sitt liv som krigskorrespondent håller han inte riktigt med om, däremot har såklart vissa konflikter satt djupa spår. Inbördeskriget i Libanon är ett av dem (1975-1990).

– Sexton olika grupper var i krig med varandra, du visste inte vem du mötte. Drog du fel presskort kunde det vara det sista du gjorde. Om det hängde en madonna på kalasjnikoven förstod du att de var kristna, berättar han.

– I Beirut blev min tolk ­Karem skjuten i huvudet när vi satt i bilen. Jag höll hans hand, greppet blev allt svagare. Han var död när vi kom till sjukhuset.

– På kvällen undrade jag ”Vad faan gör jag här egentligen?”.

Läs även: Ulla Håkanson satt till häst innan hon kunde gå: ”Enda gångerna jag grät var när de lyfte ner mig igen”

Herman berättar om en dramatisk flykt från Beirut med hjälp av en nedsläckt ­fiskebåt.

– Jag minns hur jag låg ­vaken och tänkte: ”Hur vet jag att skepparen kör mig till Cypern, han kanske bara dumpar mig i havet och jag är borta för gott”. Ingen visste ju var jag var. Men efter en lång natt steg jag upp på däck och såg ljusen över Famagusta.

Länge satt mardrömmarna i från Beirut. Herman kunde vakna mitt i natten och dra ner täcket och madrassen – och sin fru och ropa. ”Ligg stilla, det är ingen fara, det är bara inkommande granater”.

Att höra fyrverkerier väckte också dåliga minnen.

– De låter precis som i kriget i Libanon. Det enorma ljudet, tryckvågen som går genom marken och upp i kroppen, säger han och illustrerar hur det kunde smälla, medan några överraskade cafégäster försiktigt sneglar åt vårt håll.

Var ofta borta från barnen

Vad drevs du av?
– Nyfikenhet. Att få vara där när det händer. Men också av att få beröm, att vara duktig. Samtidigt hade jag inte ­varit något utan min tävlingsinstinkt när det gällde att få de klassiska tidningsplaceringarna. Att få se sin nyhet på förstasidan, mitten och löpsedeln.

Korrespondentlivet tog slut som en följd av ett ryggskott. Herman bodde i Madrid med sin familj när muren föll 1989, när Sveriges Radio ringde och undrade om han kunde resa till Rumänien.

– Jag var förstås sugen, men när jag stod och tittade på ­nyheterna knäckte det till i ryggen och jag fick ryggskott. Det blev ingen resa, och plötsligt fick jag en känsla av att min kvot av krig var fylld. ­Tåget hade gått och jag var rätt nöjd med det. Och ungefär samtidigt ringde Norstedts och erbjöd mig att skriva ­Sveriges historia.

Han har tre vuxna barn som han träffar ofta. Samtidigt erkänner han att han knappast varit någon idealisk far utan snarare ”rätt värdelös”.

– Nej, jag var ju nästan alltid borta, säger han och berättar om sina försök att ta semester på sommarstället i Finland.

– Jag blev tokig av att hålla på och klippa gräs, rensa ogräs och dona. Helt vidrigt. Till sist cyklade jag till handels­boden och ringde till Expressen: ”Kan ni inte säga att ni måste skicka mig till Beirut?”

Han menar ändå att han alltid har haft en bra relation till sina barn, trots att han inte varit så närvarande.

– De har ju samtidigt fått resa kors och tvärs i hela världen och lärt sig en massa språk, säger han och berättar stolt om dottern Elin som var simultantolk när franske presidenten Macron var på statsbesök i Sverige ­nyligen.

Han har också varit noga med alltid inkluderat sina ­bonusbarn och hans livs sorg var när Birgittas dotter dog i en olycka.

– Jag var med Lena redan som bebis, så hon var verkligen som min flicka. Hon dog när hon ramlade baklänges och bröt nacken mot badkarskanten en midsommarafton. En så otroligt ovanlig olycka som man bara läser om i deckare. En stor, stor sorg.

Läs även: Kristina Ohlsson vill inte skriva mörka deckare: ”Det skulle vara outhärdligt”

Från Paris till Warszawa

Idag bor han i Warszawa tillsammans med Liliana. När de flyttade dit hade Herman bott länge i Paris och många lyfte på ögonbrynen – även Liliana. Från Paris till Warszawa… Varför?

– Det var vid kaoset med skilsmässan, familjen var i upplösning och jag ville bara bort. Liliana hade inte heller bott i Polen på 30 år, och under den tiden hade ju landet förändrats enormt.

– Många har trott att jag bara levt sus och dus i Paris, men glömmer bort att jag hela mitt liv bott i konstiga länder där jag inte förstår språket: Bangkok, Kairo, ­Tokyo … ­Totalt har jag bara bott åtta år av mitt liv i ­Sverige. Jag brukar säga att jag är en svensk­talande ­europé!