Hanna giftes bort mot sin vilja: ”Idag har jag försonats med mina föräldrar”

Hanna Saadis familj har sitt ursprung i Palestina. Under den palestinska flykten från områden som idag är Israel år 1948 flydde hennes föräldrar och deras familjer till Libanon där de bosatte sig i Ein El Helweh, ett palestinskt flyktingläger i södra Libanon.

Hannas pappa kom till ­Sverige på ett arbetsvisum ­under slutet av 1960-talet och arbetade som svetsare på Cityvarvet i Göteborg.

– Mina föräldrar gifte sig 1970 och samma år flyttade min mamma till Sverige. Jag och mina tre syskon växte upp i Hisings Kärra, ett område med lite kulturell mångfald på den tiden, så man kan säga att jag fick med mig både min svenska uppväxt och mitt ­palestinska arv.

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

Som barn berättar Hanna att hon levde ett lyckligt liv, men ju äldre hon blev desto mer strängt hållen kände hon sig. Medan hennes kompisar med svenskt ursprung fick ha pojkvänner och vara ute på stan sent om kvällarna upplevde hon att hennes föräldrar snörpte år hennes frihet ju äldre hon blev.

Hennes stora glädje i livet var vännen Sophia.

– Sophias familjeförhållanden liknade mina och vi kunde känna igen oss i den där frustrationen kring att ha så stränga föräldrar, men vi kunde också mötas i den galna ­humorn och alla roliga upptåg som vi hittade på.

Förlorade sin bästa vän i diskoteksbranden 1998

Den 29 oktober 1998, när Hanna gick på gymnasiet, var hon med om en livsomvälvande händelse som skulle komma att forma hela hennes framtida liv, Backabranden.

– Till en början sa både mina och Sophias föräldrar nej. Alla vi kände skulle dit och det ska vara ”årets fest”. Efter många övertalningsförsök gav våra föräldrar till slut motvilligt med sig. Festen hölls i en lokal vid Backaplan på Hisingen, där ett diskotek hade arrangerats.

Hanna minns att det var ett hav av människor, många fler än som var tillåtet att vistas i lokalen samtidigt.

Tjejerna dansade och hade kul och hade lovat sina föräldrar att vara hemma senast 23. Men när Hanna skulle börja ta sig hemåt sa Sophia att hon skulle ta nästa spårvagn hem.

Läs även: Elsa, 97, om flykten från Röda armén: ”På morgonen såg jag vilken katastrof som omgav oss”

– Inte visste jag då, när jag såg Sophia dansades bland alla festglada ungdomar, att det skulle vara sista gången jag såg min bästa vän i livet.

Diskoteksbranden tog 63 ungdomars liv. Och tiden som följde kom att bli början på ett nästan 20 års långt mörker för Hanna. Hon fylldes av sådan sorg, men också skuld.

– Om och om igen frågade jag mig själv varför jag inte hade stått på mig och sett till att min vän följt med mig hem i tid den där kvällen, säger Hanna.

Några dagar efter branden, då hon och några vänner åkte hem till Sophias föräldrar för att beklaga sorgen, möttes hon av orden ”Du är inte välkommen här. Det är ditt fel att vår dotter är död, du tog henne ifrån oss.”

– Sophias pappa sa att jag hade hans dotters blod på mina händer. Jag kände mig som en mördare. Förutom ­sorgen och förlusten inom mig bar jag på skulden för min bästa väns död, berättar Hanna.

Skulle giftas bort till kusinen

Som vuxen kan Hanna se att hon hade behövt stödåtgärder efter den traumatiska händelsen, en möjlighet att få gå och prata med någon och få hjälp att bearbeta det inträffade. ­Istället tyckte hennes föräldrar att hon ”behövde rycka upp sig ur sin sorg” och ett halvår senare inträffade något Hanna aldrig hade trott skulle hända.

– Mina föräldrar såg mest på mitt beteende som problematiskt. När mina föräldrar sa att vi behövde resa till Libanon för att min farmor var sjuk anade jag inget. Det var bara en resa som så många ­andra. Vi brukade åka dit för att hälsa på både mammas och pappas släkt, säger Hanna.

Läs även: Anne tog hand om sina barnbarn efter dotterns död: ”För mig fanns ingen tvekan”

Men när familjen landade på Beiruts flygplats, och möttes av en ovanligt stor grupp släktingar, insåg Hanna att hon skulle bli bortgift.

– Jag var omringad och det fanns ingen möjlighet att fly. Det visade sig att hela släkten hade planerat giftermålet ­under lång tid. Jag skulle giftas bort till min fem år ­äldre kusin. Jag drabbades av fullständig panik.

Kusinen blev kriminell

Hela sommaren tvingades Hanna och hennes kusin att umgås med varandra för att lära känna varandra bättre ­inför det stundade bröllopet. Samtidigt som Hanna fick prova ut bröllopsklänning och förberedas med alla bröllopsbestyr försökte hon gång på gång nå fram till sina föräldrar, förklara för dem att hon inte vill gifta sig, framför allt inte med en kusin och ännu mindre med en person hon varken valt själv eller är minsta intresserad av.

Men Hanna mötte inget stöd alls och den frustration hon tidigare känt mot sina föräldrar byggdes nu upp till hat och förakt.

– Jag kunde inte förstå hur man kan svika sin egen dotter på detta sätt.

Hanna gifte sig med sin ­kusin, en dag hon beskriver som ”en mardröm” och han följde senare med till Sverige. Väl här blev han kriminell och Hanna såg ingen annan utväg än att ringa polisen.

– Polismannen lyssnade på mig i flera timmar och var ­sedan den som hjälpte mig att sätta min kusin på ett plan tillbaka till Libanon med orden: ”Du kommer aldrig in i det här landet igen.” Jag har aldrig träffat polisen igen, men jag är honom evigt tacksam för hans agerande.

Lång destruktiv period

Hanna är nu aktuell med ­boken Bortgift mot min vilja, i vilken hon beskriver en lång och destruktiv period i sitt liv.

– Ja, det var ingen ”quick fix” att bli den starka person jag är idag. I flera år sökte jag kickar och bekräftelse genom bland annat shopping, män och alkohol. Jag kände mig så olycklig och sviken. Till slut försökte jag ta mitt liv och därefter blev jag inlagd på psykakuten, säger Hanna.

Hon diagnostiserades med bland annat posttraumatiskt stressyndrom och som behandling för sin ångest fick hon både KBT och ångestdämpande medicin. Men den riktiga läkningen kom först när hon gav sig ut på en rehabiliteringsresa.

Läs även: Tusentals finska mödrar skickade sina barn till Sverige: ”Jag ger er mitt barn”

– Jag åkte till Bali där jag bland annat träffade en livscoach som gav mig verktyg för att kunna vara min egen coach i livet. Varje person jag mötte under den här tiden har betytt något på olika sätt, men det var en kombination av ­terapi och egen reflektion som hjälpte mig att komma tillbaka starkare.

Idag forskar Hanna om ­ledarskap och hållbar utveckling inom idrottsorganisationer och hon använder sin bakgrund och erfarenhet av livets både ljusa och mörka sidor.

– Min egen resa har gett mig en djup förståelse och empati för människors unika utmaningar, och det hjälper mig att möta dem där de är, oavsett om det gäller mental hälsa, motivation eller kulturbyggande.

Sedan tre år tillbaka är Hanna mamma till tvillingar. Hon älskar att vara mamma och betonar vikten av att fostra flickorna till självständiga individer som får ta sina egna beslut.

Försonades med sina föräldrar

Det dröjde många år, men till slut försonades Hanna med sina föräldrar. Hon känner varken besvikelse eller agg längre, snarare kärlek. Hon berättar att föräldrarna har reflekterat över sina val och inser att de agerade utifrån vad de visste och förstod då.

– Jag har känt så mycket hat mot vad de utsatte mig för och blev till slut så trött på alla dessa destruktiva tankar. Det här har tagit hårt även på dem och det har såklart känts som ett misslyckande för dem som föräldrar att se sin dotter så ledsen. Men för varje tillfälle vi tagit upp ämnet och för varje gång vi talar om det som sårat mig har det blivit lättare. När allt kommer omkring tror jag på försoningens kraft.

Läs även: Pernilla fick ingen tröst som barn: ”Mina föräldrar kunde inte”

– Mamma och pappa handlade utifrån vad de trodde var bäst för mig och genom att stötta mig, inte minst genom att ge sin tillåtelse att skriva den här boken, har de drabbats av att flera i vår släkt brutit kontakten med oss. Det går att göra om och göra rätt. De har till exempel inte försökt att gifta bort min lillasyster, vilket visar att de brutit de ­hedersrelaterade normerna i vår familj, säger Hanna.

Vad vill du säga till alla flickor och pojkar som befinner sig i en liknande kulturell kontext och riskerar att utsättas för samma sak?
– Mitt viktigaste budskap till unga i liknande situationer är att våga söka hjälp och ­prata med personer man litar på. Idag finns det en större förståelse och öppenhet kring ämnen som bortgifte och kulturellt påtvingade val, än när jag själv var ung. Samhället har utvecklats och idag finns fler stödorganisationer och kommunala verksamheter som ­fokuserar på att hjälpa de som känner sig fast eller maktlösa.