Golfproffset Caroline efter amputationen: ”Jag skulle aldrig vilja återvända till livet på två ben”

Caroline Mohr har tillfälligt lämnat sitt hem i tyska Moseldalen för att undervisa svenska chefer i Stockholm. Med stora taktfasta steg kliver hon efter en lång arbetsdag in på Hotel ­Rival där vi har stämt möte.

Innan vi kan påbörja intervjun måste Caroline ta en avstickare upp på hotellrummet och få av sig benprotesen som sitter dold under de långa byxbenen. De många timmarna med protesen har resulterat i skavsår som behöver avlastas, förklarar hon då hon några minuter senare på kryckor sammanstrålar med mig och fotografen i hotellobbyn.

Läs även: Björn drabbades av blodcancer – räddades av systerns insats: ”Evigt tacksam”

När det så småningom blir dags för fotografering får vi möjlighet att inspektera Carolines avancerade protes som funktionsmässigt är så nära ett riktigt ben man kan komma på konstgjord väg. Prislappen för superbenet ligger på flera hundra tusen kronor.

Fick protes från hemlig välgörare

Som nyamputerad fick ­Caroline möjlighet att vara testperson för en likadan protes som genast blev till oumbärlig hjälp i hennes vardag. När testperioden närmade sig sitt slut våndades hon inför den förestående skilsmässan från benet. Drömmen om att kunna inhandla en egen protes av samma kaliber tycktes ouppnåelig.

Då kom ett oväntat telefonsamtal från en okänd man som i amerikansk press hade läst en artikel om den svenska tjejen som slog golfbollar på ett ben.

– Han sa att han ville ge mig protesen i gåva. Det enda han krävde i utbyte var att jag aldrig berättade för någon vem han var.

Protesen levererades med ett personligt brev från välgöraren till Caroline. Där stod: ”Kedjan i livet är att vi hjälper varandra. Jag har möjligheten att hjälpa dig uppnå din dröm. Kanske kan du skicka vidare denna hjälp till någon annan i framtiden.”

Caroline engagerar sig i flera välgörenhetsprojekt

Caroline hörsammade hans önskan. Under de 13 år som gått sedan hon mottog gåvan har hon engagerat sig i välgörenhet på flera fronter. Framför allt har hon genom stiftelsen Star for Life finansierat driften av ett skolprogram för 600 grundskolebarn i ett hårt aidsdrabbat område i Syd­afrika.

Hon har även stöttat furstinnan Charlène av Monacos stiftelse som verkar för att öka simkunnigheten bland barn och därigenom förhindra drunkningsolyckor. På golfgreenen som tillfälligt byggts upp utanför kasinot i Monte Carlo spelade Caroline häromåret en uppmärksammad välgörenhetsturnering.

Läs även: Håkan, 74, springer maraton på Nordpolen – vill samla in pengar till fattiga barn

Hela familjen golfade

Vurmen för golf föddes i värmländska Forshaga där hon är uppväxt.

– När jag var sju år mutade pappa mig med glass för att få med mig till golfbanan, men med tiden blev det en hobby för hela familjen, berättar hon.

Även om hon älskade spelet hamnade Caroline i skuggan av två år yngre systern Louise Larsson, som redan tidigt uppvisade en sällan skådad talang och ­rekordung gjorde sig ett namn på den internationella golfscenen.

– Min syster var född till att bli golfproffs. Hennes framgångar har aldrig varit ett ­problem oss emellan, men ­däremot lade jag tidigt märke att hon till följd av sina bedrifter blev väldigt sedd av omgivningen. Det fick mig att som liten dra slutsatsen att man måste prestera för att vara värd andra människors uppmärksamhet.

– Jag upplevde flera smärtsamma situationer där människor misstog mig för att vara min syster. När de insåg sitt misstag vände de mig ryggen och gick därifrån. Som en konsekvens av det kände jag en hatkärlek till golfsporten, säger Caroline.

Hade tumör i knävecket

Inspirerad av systerns höga målsättningar ställde hon i tonåren in siktet på en egen proffskarriär. Mitt i den hårda satsningen gav sig en oförklarlig trötthet till känna. Med ­tiden började också hennes högerknä svullna upp vid ­ansträngning.

– Både jag själv och de två första läkarna jag gick till kände på framsidan av knäet eftersom det var där jag hade ont. Den tredje läkaren jag kom till undersökte även mitt knäveck. Där satt en tumör lika stor som en grapefrukt som jag av någon konstig anledning inte hade upptäckt.

Tumören var av allt att döma godartad, lugnade läkaren Caroline. Strax efter att den avlägsnats fick hon sin ­efterlängtade proffslicens.

Dur förbyttes snart i moll av det nedslående beskedet att tumören inte var så harmlös som man först trott. Redan några veckor efter operationen var den tillbaka och växte aggressivt genom vadmuskulaturen.

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

Hamnade mitt i jordbävning på Nya Zeeland

Ett nytt och mer komp­licerat ingrepp krävdes, men innan dess var Caroline fast besluten att genomföra den sedan länge emotsedda resan till Nya Zeeland där systern Louise skulle spela sin första Europatour-tävling. Föga anade hon att hon skulle komma ur askan i elden.

När systrarna Larsson på ­resans sista dag åt lunch på en restaurang i huvudstaden Christchurch började bordet de satt vid plötsligt att studsa upp och ner. Ute på gatan möttes de av en surrealistisk syn: Betongblock som flög ­genom luften, gungande flervåningshus och blödande människor.

Caroline och Louise befann sig mitt i Nya Zeelands värsta jordbävning på 80 år, där 181 personer skulle komma att mista livet. Som genom ett under lyckades systrarna till slut ta sig helskinnade hem till Sverige, men katastrofen satte kännbara spår hos Caroline.

– Vi flydde för våra liv, men det var först efteråt som jag insåg vad som hade kunnat hända. Lång tid efter jordbävningen hade jag svårt för vibrationerna som uppstår när man går över en bro med tung trafik. För mig signalerade de livsfara. Samtidigt lärde jordbävningen mig att tiden är ­något som man verkligen måste ta vara på. Jag hade ju med egna ögon sett att livet kan förändras på 15 sekunder.

Läs även: Aron Andersons makalösa äventyr – för barnens skull: ”Dragit in omkring 13 miljoner kronor”

Amputation var enda utvägen

Alltjämt traumatiserad efter naturkatastrofen lade sig Caroline några dagar efter hemkomsten på operationsbordet. Hennes föraning om att operationen inte varit lyckad bekräftades snart av en läkare. Det fanns ingen behandling som bet på hennes cancertyp, fick hon veta. Det enda sättet att stoppa tumörspridningen och rädda livet på Caroline var att amputera benet ovanför knäet.

– Där och då tyckte jag att hela livet var förstört. Jag kunde inte se någon framtid alls. På den tiden hade jag inte sett någon med bara ett ben. Jag hade ingen aning om hur proteser fungerade. Det var som att träda in i en helt ny värld utan att ha någon instruktionsbok till hands. Nej, det här kommer inte att gå, nu är livet över, sa jag till mig själv.

Gjorde det mesta av tiden innan operationen

En annan del av Caroline uppmanade henne att göra det mesta möjliga av de tre veckor som återstod fram till amputationen. Målmedvetet skrev hon en lång lista på aktiviteter som hon ville hinna med innan hon miste sitt högerben. Listan innefattade allt från att bära ett vattenglas till att dansa och gå i högklackade skor. Huvudpunkterna var att spela den sista golftävlingen som tvåbent, resa till London och rida på en islandshäst.

– Det var jätteviktigt för mig att göra alla aktiviteter en sista gång och verkligen få uppskatta dem. Jag kunde inte påverka situationen med benet för fem öre. I stället för att älta varför det här hade drabbat just mig tog jag befälet över det som jag faktiskt kunde påverka. Det gjorde mig ­superlugn inför operationen. Jag gick från att uppleva att mitt liv var slut till att känna att jag var helt redo inför det som väntade.

Läs även: Klasskamraterna fann varandra efter 53 år – mitt i sorgen

Caroline fortsatte golfa – med ett ben

Den 5:e maj 2011 vaknade 22-åriga Caroline upp från narkosen med ett ben mindre än innan hon sövdes. Fem ­dagar senare fick hon syn på en golfklubba i rehabsalen och lyckades få till en riktig praktsving.

– Men Gud, det här kanske kan gå, tänkte jag. När jag såg en video med en amputerad kille som svingade upp klubban fick jag ytterligare bekräftelse på att det var möjligt att fortsätta spela.

Tio veckor efter amputationen stod Caroline tillsammans med systern Louise på startlinjen till lag-SM i Barsebäck. Skulle hon orka sig igenom banans 18 hål på bara ett ben? undrade vissa i hennes närhet.

Att slå ur underläge visade sig dock passa Caroline förträffligt. För första gången på mycket länge kunde hon släppa alla prestationskrav och bara ha roligt. När hon hade satt sista putten stod det klart att systrarna Larsson gått segrande ur sin deltävling.

Vill inte återvända till livet på två ben

Den succéartade comebacken blev språngbräda för en fortsatt satsning på golfen. Caroline spelade vidare i­ ­ytterligare drygt fyra år och var så framgångsrik att hon 2013 återfick sin proffsstatus.

– Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde bli en bättre golfspelare på ett ben än vad jag hade varit på två ben, vilket jag också blev. Under samma tid upptäckte jag att min historia hade en positiv effekt på andra människor. Jag började drömma om att bli föreläsare. Att berätta om ­vägen tillbaka från min cancerdiagnos och vilka lärdomar jag dragit från det jag gått igenom var en djupare passion hos mig än att spela golf.

2016 avslutade Caroline golfkarriären och påbörjade en flerårig ledarskapsutbildning. Idag reser hon över hela Europa för att föreläsa och utbilda andra i mental träning. Ett av hennes kärnbuskap är att det går att ”omrama” problematiska situationer och se dem från nya och mer konstruktiva vinklar.

– Det är det som jag har gjort med min egen livshistoria. Den har gett mig en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag skulle aldrig vilja återvända till livet på två ben. Utan allt som hänt skulle jag inte ha slagit in på den livsväg som jag nu går på.

Läs även: Oscar överlevde cancern men förlorade livsglädjen: ”Tennisen blev min räddning”

Stort behov av förebilder

En person som Caroline med största sannolikhet aldrig hade träffat om det inte vore för amputationen är hennes livskamrat sedan snart 13 år tillbaka, Christoph Mohr. Deras kärlekshistoria är en smått ofattbar berättelse om hur en bottenlös tragedi trots allt kan utmynna i något gott.

I övergången till den nya tillvaron på ett ben var Caroline i skriande behov av jämnåriga förebilder. Några veckor efter operationen satte mamma Karin en tidningsartikel i hennes händer. Reportaget handlade om tre år äldre ­Madelene som liksom Caroline i vuxen ålder varit tvungen att amputera sitt ben till följd av cancer.

– Madelene blev en otrolig inspirationskälla för mig. ­Vissa människor i min omgivning påpekade att jag var ”för glad” med tanke på att jag nyligen hade fått benet amputerat. De menade att jag levde i förnekelse. Det fick mig att tvivla på om jag var psykiskt frisk.

– När jag läste intervjun med Madelene förstod jag att det fanns en annan benamputerad tjej som var lika glad, framåtsträvande och beslutsam att följa sina drömmar som jag var. Jag planerade att skriva till Madelene och tacka för att jag genom henne hade fått någon att identifiera mig med, men tyvärr blev det aldrig av.

Vänskap som blev mer

Någon dag efter att Caroline blivit testperson för super­protesen, som nämndes i inledningen av den här artikeln, åkte hon på ett läger för amputerade. Där skulle hon äntligen få träffa Madelene som var inbokad som föreläsare.

Men väl på plats möttes ­Caroline av nyheten att ­Madelene tre dagar tidigare drabbats av en hjärtinfarkt på hästryggen och avlidit. Hon fick också veta att det egentligen var Madeleine som skulle ha haft protesen som hon själv med kort varsel hade fått.

– Det fick mig att känna en hemsk skuld och skam. Jag gick direkt till hotellrummet och tog av mig protesen som jag tidigare hade varit så glad över.

Caroline avfärdade snabbt tanken på att kontakta Madelenes anhöriga. De hade ju ingen aning om vem hon var. Kort därpå kom ett högst oväntat mejl från Madelenes tyska pojkvän Christoph.

Han hade sett ett tv-inslag med Caroline och undrade om hon kunde tänka sig att vara ansiktet utåt för den stiftelse han planerade att instifta till minne av Madelene. Deras professionella kontakt ledde snabbt till en nära vänskap och för Carolines del ännu varmare känslor.

– Jag blev mer och mer kär i den här mannen, men det var jag tvungen att försöka dölja. Christoph var ju mitt uppe i en sorgeprocess. I sex månader var jag bara där för honom och lyssnade när han pratade om sorgen efter Madelene. Först efter att han hade fått tid att bearbeta förlusten ordentligt fanns det plats för mig i hans hjärta.

Läs även: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

Hoppas självbiografin blir film

Det blev en Tysklands-flytt och så småningom ­giftermål och två barn. För några år ­sedan fick Caroline också ­ändan ur vagnen och plitade ner den där självbiografin som mamma Karin så länge tjatat om att hon måste skriva.

Dess värre fick Karin aldrig ta del av slutresultatet. Till skillnad från Caroline överlevde hon inte sin cancer utan dog sommaren 2022. Men visst hade Karin rätt när hon tyckte att dotterns livsresa förtjänade att få ta plats innanför bokpärmar. Och som den målmedvetna vinnarskalle hon är blickar Caroline nu mot vidare horisonter:

– Jag vill att min historia ska bli film. Det är min nästa stora dröm!