Annika Andersson om utbrändheten, behovet av tystnad och livet just nu: ”Jag befinner mig i en perfekt ­ålder”

Annika Andersson var ett väldigt glatt och ­påhittigt barn i vars ­familj fotbollen alltid stod och fortfarande står i centrum.

– Pappa var engagerad i fotbollsklubben och vi hade en fotbollsplan precis intill vårt hus. Men det jag drömde om hade inte alls med bollsporter att göra. Jag ville mest av allt bli trummis eller balettdansös, säger Annika när vi slagit oss ner i ett av relax-rummen på Falkenbergs Strandbad en solig morgon.

Hon är klädd i blå denim från topp till tå vilket får hennes ögon att se om möjligt ännu mer blå ut när hon ­poserar framför kameran med havet i bakgrunden.

Läs även: Lill Lindfors tackade nej till USA: ”De fattar inte vad jag håller på med”

Även om man inte kan se havet från det hus Annika och hennes familj bor idag så är det bara kort gångavstånd innan man är där. Bakom huset finns också en skog, som hon nästan uppskattar ännu mer än närheten till havet.

– Jag älskar havet, men i skogen finns det en tystnad man inte hittar någon annanstans och jag är i stort behov av lugn och ro emellanåt. Uppvuxen i en liten by i ­Västergötland var skogen ett naturligt tillhåll för mig som jag än idag inte kan vara utan, säger Annika.

Uppringd av Krister Claesson

Att Annika inte blev trummis beror främst på att det helt enkelt inte fanns någon trumlärare i den lilla byn. Men att Annika hamnade på scen var mer eller mindre familjens förtjänst.

För att samla in pengar till fotbollsklubben brukade ­Annikas pappa, Tore Wallnedal, nämligen sätta upp revyer. Hennes mamma sydde scenkläder, hennes pappa och syskon skrev manus och skådespelade. Till slut stod även Annika, som är yngst i syskon­skara av fyra, på scen.

1986 gjorde hon gjorde sin scendebut under en nyårsrevy. I orkestern satt Stefan Gerhardsson och Krister Claesson. Buskisduon kom ihåg Annika och tio år senare ringde Krister Claesson upp henne och frågade om hon ville spela i farsen Hemlighuset på Vallarnas friluftsteater.

Men det var inget hon visste om där och då. Och hon kunde inte ana att det skulle bli startskottet på en lång och bred karriär.

– Visst tyckte jag att det var kul att stå på scen, men att bli komiker eller skådespelare var inget jag drömde om.

Har varit gift i över 35 år

Något som Annika däremot såg framför sig var att bilda familj.

– Mitt enda stora mål i den åldern var att ha en familj. Det kändes oerhört viktigt. När jag som 17-åring träffade Tomas blev den drömmen ännu mer tydlig.

Annika berättar att Tomas var en kompis till hennes bror, någon som hon känt ända ­sedan de var små. Kärleken var något som sedan växte fram. Hon var 21 år när de ­gifte sig och idag har de varit gifta i över 35 år.

– Jag fastnade för hans ­humor och att han vågade vara lite annorlunda, någon som stack ut. Jag tycker generellt att det är attraktivt med personer som får tummen ur och gör saker, vilket verkligen stämmer in på Tomas. Vi har alltid haft väldigt roligt ihop och pratat mycket. I början upplevde jag att vi nästan kunde prata ihjäl varandra.

Läs även: Malou von Sivers: ”Jag har lärt mig av min svärmor hur jag inte vill vara”

Uppskattar mycket egentid

Svaret på hur de kunnat hålla ihop så många år tycker Annika är svår att sätta ord på.

– Vi tycker genuint mycket om varandra även när vi inte tycker lika om allt. Vi har en stark grund, samma humor och har alltid låtit varandra göra sina egna grejer, vilket gör att vi har mycket att berätta för varandra om. Att ha sina egna liv vid sidan av vårt gemensamma berikar ju bådas liv.

Annika har uppskattat att vara för sig själv så länge hon kan minnas.

– Ända sedan jag var liten – ja redan som 5-åring – har jag tyckt om att vara mycket själv hemma i huset och ha egentid. Jag är väldigt bra på att göra ingenting. Och att jag behöver tid ensam beror inte på att jag inte tycker om att ha de andra i min närhet utan för att mitt huvud behöver lugn och ro.

Annika berättar att hon inte har några som helst problem med att bo på hotell, äta hotellfrukost eller gå på bio själv.

– För ett tag sedan bodde jag själv på ett hotell och när jag åt min frukost kom det fram två kvinnor till mig som sa att de tyckte så synd om mig. Visst, det var säkert av omtanke de sa så där, men jag fick förklara för dem att för mig är de där ensamma stunderna små guldkorn i vardagen.

Aktuell på Vallarnas friluftsteater

I sommar återvänder Annika till Vallarnas friluftsteater med uppsättningen Kalabalik i fabriken där hon spelar en roll som församlingsassistent.

– Jag spelar den mycket försiktiga och mesiga Rakel som tvingas förföra en bedräglig direktör. Hon hatar egentligen karlar och har därför vigt sitt liv åt att vara församlings­assistent.

– Att konfrontera en man är bland det allra värsta hon vet och hon dras in i en massa förvecklingar som hon inte alls har räknat med, vilket leder till en hel del avund­sjuka och rivalitet. Jag kan ­garantera att vi kommer leverera en hel del skratt.

Till viss del kan Annika identifiera sig med sin roll­figur. Som yngre var hon också rätt försynt och försiktig.

– Visst har jag alltid varit väldigt glad och skrattat mycket, men det kan ju också omedvetet vara ett sätt att dölja sin osäkerhet eller blygsel på. Speciellt i nya sammanhang har jag kunnat känna av det där.

Läs även: Läckbergs är fortfarande lika kära: ”Skickar tre tusen sms per dag till varandra”

Annika tror på högre makter

Vad betyder det för dig att få andra att skratta?
– Jag älskar att få min publik att skratta, men också i livet och mitt i vardagen är komiken det jag uppskattar allra mest. Jag tror det är superviktigt att se på olika ­situationer, även de lite tuffare, med en viss humor. Då är det också en fördel att omge sig med människor som känner samma sak, annars upplevs man ju vara en elaking.

– Jag kan dessutom vara rätt konflikträdd och då är humor ett väldigt bra verktyg att ta till. Men samspelet på scen oss kollegor emellan är nästan det som betyder mest i jobbet. Jag är i mångt och mycket en ensemblemänniska och har till exempel därför aldrig lockats av att stå själv på scen och köra stand up.

Med tanke på Annikas karaktär som församlingsassistent kommer vi in på kyrkans roll i samhället.

– Jag tycker kyrkan har en mycket viktig uppgift att finnas för människor som mår dåligt eller som är i kris. Den finns där för alla människor även för de som aldrig tidigare gått i kyrkan. Det är ett behjärtansvärt uppdrag och jag ser det som något helt fantastiskt.

Har du själv en tro?
– Jag är uppvuxen med att gå i söndagsskolan, pappa sjöng i kyrkokören och vi brukade be bordsbön. Idag kan jag säga att jag tror på en högre andlig makt som vi människor inte kan förstå oss på, men vet inte om jag vill kalla det för en tro på Gud.

Stolt över sin medverkan i Time out

Vallarna är Annikas hemma­plan. Det är som sagt där som hennes professionella liv började. Hon beskriver den där första tiden som ”att hamna i en enda stor famn”. Man behövde inga vassa armbågar för att få mycket utrymme.

– Att Stefan och Krister vågade satsa på mig var ju supermodigt och jag är så tacksam för det idag. Jag hade tur och det dök upp möjligheter i rätt tid, innan det som idag vimlade av tjejer i den här genren.

Inte minst uppskattar ­Annika närheten till jobbet när hon nu igen får spela på Vallarna. Eftersom hon reser så mycket i sitt arbete är det skönt att ­under en sommar ha cykelväg till jobbet.

På frågan vad Annika känner sig mest stolt över när hon ser tillbaka på sitt yrkesliv nämner hon bland annat tv-programmet Time out som sände över hundra program, men även pjäsen Minns du mig? som hon gjorde tillsammans med Tomas Peterson och Alla tiders Åsa-Nisse som sattes upp på Vallarna, en uppsättning som hon dessutom var med och skrev manus till.

Läs även: Anna Brolin har hittat lyckan igen – efter skilsmässan: ”Jag har varit sjukt ledsen”

Annika Andersson om sina barn

Rent privat är hon mest stolt över att hon och maken varit gifta i så många år.

– Även om vi på många sätt har fungerat som ett företag för våra fyra barn, hus och våra jobb så finns attraktionen och passionen fortfarande kvar. Vi älskar våra jobb, men familjen har alltid kommit först för oss båda. Det är något fint och vackert i att dela så mycket och så lång tid tillsammans. Man blir så otroligt nära. Att ha en person så nära en, som känner en så väl och som bara vill mig väl, är en skön känsla.

Det skiljer tolv år mellan Annika och Tomas två yngsta barn och Annika säger att sladdisen Wilfred därför har fått en helt annan uppväxt och uppfostran än de andra tre. Han är dessutom den enda som bor kvar hemma. Ses gör de dock ändå nästan dagligen, eftersom hon har lyckan att ha alla barn boende nära sig. Att ha vuxna barn som väljer att umgås med en är det finaste som finns, tycker Annika.

– När Wilfred kom blev han som ett klister för hela familjen. Alla ville vara med honom och syskonen har en sådan fin relation till varandra, även idag som vuxna.

Som förälder beskriver sig Annika som den mindre ängsliga av de båda.

– Tomas är mer orolig av sig än vad jag är.

Annika upplevde däremot de äldre barnens flytt hem­ifrån som ”asjobbig”, men tycker att man vänjer sig.

– Det blir nog värst när vår sista flyttar ut. Jag är jätteglad över att vi förlängde barnaåren. Annars hade alla barn varit väck vid det här laget, ­säger Annika.

Läs även: Ebba Kleberg von Sydow äger både väveri och godisbutik: ”Jag älskar mitt spretiga liv”

Maken blev påkörd

Det finns två perioder i livet som Annika ser som mer tunga än andra. Den första inträffade redan 1996 då Tomas blev påkörd av en bil när han var helt oskyddad. Annika ­berättar att han flög nästan 15 meter i luften och sedan överlevde helt mirakulöst.

– Enligt läkarna såg prog­noserna inte alls bra ut. Ena underbenet var totalt krossat. Han hade 30 benbrott, fick blödningar i huvudet och även svanskotan var skadad. Han låg på sjukhus jättelänge ­innan han fick komma hem. Våra tre äldsta barn var fortfarande små och jag skulle vårda Tomas här hemma. Det var en stor utmaning för familjen, men en kris som fick oss att bli ännu tajtare när vi väl var igenom den.

Annika förklarar att det är tack vare sin makes lättränade kropp och starka psyke som han klarade sig mot alla odds. Förutom en del kronisk värk fungerar han idag som vem som helst.

Sjukskrevs för utbrändhet

Nästa stora kris inträffade 2013 då Annika blev utbränd. Hon hade under en lång period ”jobbat som en idiot”.

– Nu i efterhand kunde vem som helst räknat ut att det skulle hända, men på den ­tiden hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna bli utbränd. Där jag kommer ifrån har jag lärt mig att om man har sagt att man ska göra något, så gör man det, oavsett vad det kostar. Kanske var min pappas bortgång det som fick bägaren att till slut rinna över. Det var droppen.

Annika beskriver hur symtom efter symtom dök upp. Till slut lade hennes kropp av. Armarna slutade fungera och hon börjar se dubbelt. Annika åkte till optikern för att hon trodde det berodde på dålig syn. Hon gjorde olika neurologiska undersökningar och tog prover för diverse hemska och allvarliga sjukdomar. Till slut sjukskrev läkaren henne i ett halvår för utbrändhet, något hon upplevde som ganska skönt.

– Jag drog en lättnadens suck, eftersom jag var helt oförmögen att arbeta. Jag kände ingen glädje för jobbet överhuvudtaget och jag ville inte träffa någon alls. Jag var helt väck och tillvaron kändes inget annan än svart. Det var så tydligt att jag behövde vila.

Läs även: Alexander Karim om tiden utan familjen: ”Jag hatar att inte få träffa dem”

Bättre på att säga nej

Idag kan Annika tycka att det var korkat gjort att driva sin kropp så hårt. Hon har fortfarande men kvar från denna period. Bland annat tog hennes hörsel stryk.

– Jag har svårt att fokusera och lyssna när det är fler än två i ett samtal. Det märkliga är att jag också tappat huvudräkning och det tog lång tid för mig att åter lära mig cykla.

Numera är Annika duktig på att säga nej. Den första ­tiden sa hon nej till det mesta eftersom hon upplevde den känslan som underbar. Det som fick henne att bli frisk var tid, helst i ensamhet. Hon började meditera och för att få tyst och samla sina tankar kunde hon till och med gå runt med hörselkåpor på ­huvudet.

– Ha-ha, ja, det kanske låter lite konstigt. Men det var inte enbart för att stänga ute ljudet utan för känslan av att få ett tryck mot huvudet kändes skön. Man är så mycket med folk och det är hela tiden så mycket intryck runt omkring överallt och då kan det vara skönt att vara lite skyddad i de där kåporna en stund ibland.

Läs även: Helen Sjöholm och Tommy Körberg älskar att jobba ihop: ”Vi har längtat efter att göra detta”

Livet blir bättre och bättre

Det som gör Annika allra lyckligast är att vara hemma i huset och att umgås med sin familj.

– Mitt hem är min borg och ska jag någon gång flytta här­ifrån Falkenberg så får man bära ut mig. Möjligheten att få vara kreativ i mitt jobb är också något som gör mig glad idag. Jag älskar helheten som teateryrket har med sig. Jag har ibland varit med om allt från att skapa scenkläder till att skriva manus eller ge regi. Problemet är att viljan, drivet och kreativiteten är större än vad de någonsin har varit, medan orken inte riktigt är lika stor. Det är väl den konflikten jag jobbar med just nu.

Annika har samtidigt aldrig mått så bra som nu, inga ­fysiska krämpor och hon känner sig mentalt stark.

– Jag fattar såklart att jag blir äldre och har kortare tid kvar att leva – det är en trist sanning – men det känns just nu som att livet bara blir bättre och bättre. Fortsätter det så här så ser jag verkligen fram emot att bli hundra år. Jag ­befinner mig i en perfekt ­ålder och i en bra period i livet just nu.