Det är tryckande hett i hamnområdet i Sierra Leones huvudstad Freetown där Mercy Ships sjukhusfartyg Global Mercy ligger förtöjt. I luften känns den stickande lukten av brända sopor.
På fartygets promenaddäck kommer ett äldre svenskt par gående. Det är de äkta makarna Åsa och Lars Gisel som efter fyrtio år återvänt för att arbeta som volontärer en andra gång för Mercy Ships.
Åsa och Lars Gisel
Ålder: 66 respektive 73 år.
Familj: Barnen Sara, 42, Andreas, 39, Michael, 33, och Daniel, 31.
Bor: I Kungsängen.
Gör: Pensionärer.
– Det är helt otroligt att se vilken utveckling Mercy Ships gått igenom sedan första gången jag mönstrade på 1978, säger Åsa och tar ett stadigt tag om sin livskamrat Lars.
– Fantastiskt roligt att vara tillbaka, säger han. Det var här vi träffades 1980 när vi var unga volontärer ombord på organisationens dåvarande sjukhusfartyg M/S Anastasis.
Åsa var en av de riktiga pionjärerna när välgörenhetsorganisationen Mercy Ships grundades 1978. Hon var inte bara en av de första volontärerna utan även den första sjuksköterskan ombord.
– Jag var 21 år och precis färdigutbildad vid Västernorrlands sjuksköterskeutbildning när jag hörde talas om organisationen som köpt in ett gammalt fartyg som man tänkte bygga om till ett sjukhusfartyg.

Gått som lyxkryssare
Åsa tyckte det lät som ett spännande äventyr och Mercy Ships verksamhet överensstämde med hennes kristna värderingar. Men när hon anslöt till M/S Anastasis, som då låg i Atens hamnstad Pireus, var det långt ifrån ett färdigt sjukhusfartyg hon anlände till.
– Anastasis drevs av ett italienskt rederi och hade gått som lyxkryssare i Europa och Australien, men hade legat övergiven i några år. Personalen hade bara lämnat det som det var och det första vi fick göra var att röja upp och städa, berättar Åsa.
Under de första tre åren låg fartyget i hamnen i Pireus och Åsas huvudsakliga arbetsuppgift var att fungera som en personalsjuksköterska för de till slut 300 volontärer som arbetade med att rusta upp och göra Anastasis sjöduglig.
Det var i den egenskapen hon 1980 mötte Lars Gisel från Schweiz som kommit till fartyget för att volontärarbeta som elektriker.
– Jag bodde vid den tiden i Tyskland och läste om alla båtflyktingarna som under de åren kom från Vietnam. Jag ville göra en insats för dem och läste om Mercy Ships.
LÄS ÄVEN: Elisabeth sålde allt och flyttade in i en husvagn: “Det var så skönt att bli av med onödiga prylar”
Behovet av hans kunskaper som elektriker var stort. Det elektriska systemet på fartyget var närmast ett oöverskådligt trassel.
– Jag drog om åtskilliga mil elektriska kablar, berättar han med ett skratt.
Eftersom Lars var född i Uddevalla, men utvandrade till Schweiz med sina föräldrar när han bara var ett par år gammal, drogs han till de svenska och andra nordiska volontärerna för att få en chans att träna upp sin svenska.
– Den svenska jag kunde hade jag lärt mig genom att läsa Fantomen när vi hälsade på släkten i Sverige på somrarna.
Detta är Mercy Ships
- Mercy Ships är en internationell välgörenhetsorganisation baserad på kristna värderingar.
- Mercy Ships grundades av Don och Deyon Stephens 1978 i Schweiz. Idag har man verksamhet och kontor i flera länder. I den svenska styrelsen ingår bland andra tidigare riksdagsledamoten Annelie Enochsson (kd) och styrelseproffset Carl-Gustav Svanström.
- Mercy Ships har idag två sjukhusfartyg: Africa Mercy och Global Mercy. Varje år jobbar mer än 1 600 volontärer från 40 länder ombord.
Inga gnistor direkt
Åsa och Lars lade märke till varandra, men det slog inte gnistor mellan dem direkt.
– Varken Åsa eller jag var på Anastasis för att träffa en partner. Vi var så fokuserade på vårt arbete.
Men i samband med en utflykt till en svensk familj i en närliggande stad fick de upp ögonen för varandra.
– Jag och min väninna skulle besöka familjen, men på den tiden fick inte två svenskor resa ensamma för Mercy Ships ledning. Då erbjöd sig Lars att följa med som eskort.
Under resan uppstod starka känslor.
– Jag såg på Lars med nya ögon efter det. Hjärtat hoppade till lite extra varje gång jag mötte honom på fartyget, säger hon med ett leende.
Lars kände likadant.
– Åsa var en mycket trevlig tjej. Och hon var blond och vacker.
Till slut tog han mod till sig en kväll när de träffades på tu man hand och bestämde sig för att berätta om sina känslor för henne.
– Men jag var nog lite tafatt. Det första jag gjorde var att fråga om hon ville gifta sig med mig, säger Lars lätt generad.
– Visst kom det lite abrupt, men jag svarade att det kunde jag absolut tänkta mig.

Aldrig släppt kontakten
Som äkta makar fortsatte Åsa och Lars volontärarbetet på fartyget. Deras äldsta dotter Sara föddes i Sverige, men fick efter bara ett par månader följa med sina föräldrar tillbaka till fartyget och var under sina första år med till sjöss.
– Efter att ha legat i Aten i tre år seglade vi med Anastasis till Guatemala med hjälpsändningar. Den mer avancerade sjukhusverksamheten och operationerna kom inte igång förrän 1986, berättar Åsa.
Men då hade hon och Lars redan återvänt till Sverige där de bestämt sig för att bosätta sig och bilda familj. Efter dottern Sara fick de sönerna Andreas, Michael och Daniel.
Under åren har de bott i Laxå och Örebro innan de slog sig ner i Kungsängen, Stockholm, där de idag är bosatta. Hon har hela sitt yrkesliv arbetat som sjuksköterska, de sista tio åren före pensioneringen som lärare på Röda Korsets sjuksköterskeutbildning, och han har arbetat som servicetekniker och sjuksköterska inom psykiatrin.
– Men vi har aldrig släppt kontakten med Mercy Ships, berättar hon. För ett år sedan var vi i Rotterdam när det nya fartyget visades upp. Där träffade vi många gamla kompisar från Anastasis och hade det mycket trevligt.
Att de 40 år senare på nytt skulle bli volontärer var inget de vågade tro. Men när frågan kom om de ville volontärarbeta på Global Mercy i Sierra Leone under fyra månader tvekade de aldrig.
– Jag kände att jag hade lite sjömansben kvar och tänkte varför inte. Det är fantastiskt att komma hit och se verksamheten idag. Det är som ett fullt utrustat sjukhus med sex operationssalar, ortopeder, plastikkirurger, tandläkare och mycket mera, säger Åsa.

Hennes uppgift ombord är som sjuksköterska på fartygets vårdcentral.
– Jag är glad att vi fick möjligheten. Det kanske var sista chansen, säger Lars som har jouren och efter vår intervju måste gå tillbaka ner till maskinrummet.