Henrik Fexeus: När min son mobbades tog jag saken i egna händer

Han börjar alltid med att tänka ut slutet på sina romaner och scenshower. Oavsett i vilken konstform Henrik Fexeus möter sin publik vill han bjuda dem på en raffinerad och överraskande upplösning.

För att kunna åstadkomma det krävs en övertro på sin egen förmåga, menar han. Men den här gången har han kanske ändå tagit sig vatten över huvudet, bekänner Henrik när vi ses på Rival i Stockholm där hans kommande show Mentalisten ska ha premiär i mitten av oktober.

– Jag har tänkt ut att det ska hända en viss sak på slutet som kräver ett avancerat scenbygge som kommer att kosta väldigt mycket pengar. Vi lägger just nu flera miljoner kronor på att bygga en scenrigg för att jag har sagt att jag ska göra ett specifikt nummer. Men tänk om det inte går att göra det där numret då? Det kommer jag inte att veta förrän veckan innan premiären då vi har publikrepetitioner.

Insatsen är onekligen hög. Det har den i och för sig alltid varit. Åtminstone sedan Henrik 2015 började jobba med Morgan Alling som även denna gång regisserar och även har bearbetat Henriks föreställningsmanus. Samarbetet med Morgan har fått Henrik att ta ett sjumilakliv i såväl sin kreativa som personliga utveckling.

När dessa båda mångkonstnärer för första gången skulle slå sina kloka hjärnor ihop blev det dock en del gnissel i maskineriet.

– Jag missförstod Morgans sätt att kommunicera, vilket gjorde mig frustrerad. Medan jag ville skapa något smart på scenen, var känslorna det enda viktiga för Morgan. När jag försökte vara den coola killen sa han: ”Nej Henrik, publiken vill höra om din barndom. Berätta om när du kände dig som allra mest sårbar!”

– Jag var inte riktigt beredd på att behöva blotta mig själv på det sättet. I början var det jättejobbigt, men med tiden förstod jag värdet av det. Innan dess hade jag gömt mig bakom en tuff fasad.

Utsattes för mobbning

Bara några år tidigare hade Henrik lyckats återkalla tidigare saknade minnesbilder från sin uppväxt. Liksom huvudpersonen David i hans nya roman Offerdjuret, som inte har några minnen från de första tolv åren av sitt liv, hade han förträngt i princip hela sin barndom.

– Som liten var jag väldigt mobbad. När jag tänkte tillbaka på barndomen lyste de värsta mobbningstillfällena som en fyrbåk. Emellan dem var det bara blankt. En dag tröttnade jag på att vara den där killen som hade blivit så mobbad. Rimligtvis måste jag ha varit med om någonting mer, sa jag till mig själv. Det tog lång tid innan jag hittade ett positivt barnminne, men när jag väl hade gjort det hittade jag ganska många.

Idag återkallar Henrik sällan minnen från utfrysningen som han genomled under låg- och mellanstadietiden, med undantag för när frågvisa journalister ber honom att redogöra för hur trakasserierna tog sig uttryck.

– Det var både psykisk mobbning och handgripliga slagsmål. Den viktigaste regeln på skolan var att man inte fick lämna skolområdet. Det var absolut förbjudet. Därför gjorde alla killarna i årskurs fyra det till en sport att under tiorasten driva bort mig därifrån. Det var jag mot hundra andra grabbar vars enda uppgift var att jaga iväg mig från skolgården. När det ringde in till lektion befann jag mig på det förbjudna området och blev tillrätta­visad för det.

Mobbningen tog slut när han började i högstadiet, men den sargade självbilden och alla andra efterverkningar förföljde Henrik i många år.

– Jag minns hur jag i 20-årsåldern gick på en gångväg i Vallentuna, där jag på den tiden bodde. Två människor, som jag aldrig tidigare hade sett, passerade mig. De skrattade åt någonting som bevisligen inte hade med mig att göra. Men direkt krympte jag ihop och hörde en liten röst i huvudet som sa: ”Det är dig de skrattar åt!” Den händelsen fick mig att börja fundera över vad som pågick inom mig. Jag sa till mig själv att det där måste gå att förändra.

Det gjorde det också, även om det krävdes ett mentalt hästjobb för att lyckas befria sig från barlasten från uppväxten. Att helt utradera det lilla barnet man en gång var ur sitt vuxna jag är emellertid en omöjlighet. Utfrysningen under skoltiden har, på gott och ont, satt vissa outplånliga spår i Henriks personlighet.

– Varför tror du exempelvis att jag har ett offentligt jobb? Det är ju bara för att folk ska se mig och tycka om mig. Jag har ett enormt behov av att vara älskad och omtyckt av alla, vilket jag aktivt jobbar på att försöka mota bort. Jag kämpar verkligen med att acceptera att folk inte måste tycka om mig.

Orkar inte med hatet

Som offentlig person exponerar man sig för andra människors tyckande och tänkande vare sig man vill eller inte, men Henrik vinnlägger sig om att i möjligaste mån undvika att hamna i skottgluggen.

– Det finns en anledning till att jag varken uttrycker starka åsikter om ditt och datt i media eller begår dumma handlingar som riskerar att skapa rubriker. Jag orkar helt enkelt inte med hatet som sådant leder till på sociala medier. Då är det enklare att hålla sig på den säkra sidan. Jag har inget skinn på näsan över huvud taget. Tvärtom är jag jätteömtålig, medger han.

Fast det där sista är faktiskt inte helt sant. Just när det gäller mobbning tvekar inte Henrik att ingripa.

– Nej, där har jag nolltolerans. Att bevittna mobbning känns som ett slag i ansiktet för mig. Då ser jag rött. För några år sedan hade vi en situation där min yngsta son blev så hårt åtgången av ett par klasskamrater att han inte ville gå till skolan längre.

– Jag kände instinktivt att det var ett beteende som behövde korrigeras på en gång, så jag bestämde mig för att snacka med ungarna som ­retade honom. Eftersom jag ändå följde min son till skolan tyckte jag att det var ett passande tillfälle att hugga dem i samband med det.

Skolpersonalen visade sig vara av en helt annan mening.

– Det här var under pandemin när inga föräldrar var tillåtna i skolan. Att jag då kom och ville prata med två av barnen orsakade panik. Skulle jag, som vuxen, tala med en elev? Det slutade med att jag blev uppkallad till rektorn. Jag tyckte alltihop var jättekonstigt. Men det är tydligen den skola vi har, konstaterar Henrik med en lätt uppgiven suck.

Nära separation

Trots att Henrik är expert på kommunikation händer det att han hamnar i kommunikativa missförstånd. Det mest flagranta exemplet är hur han för en del år sedan misstolkade sin livskamrat Linda till den grad att det var nära att leda till separation.

– Jag tyckte att Linda behandlade mig som ett barn. När jag kom till henne med olika dilemman, som jag behövde lufta, försökte hon lösa mina problem. Jag upplevde det som att hon trodde att jag var dum i huvudet. Det var väl klart att jag hade tänkt på alla de där lösningarna själv. Det gick så långt att jag tog med Linda till en parterapeut för att göra slut. Jag kände väldigt starkt att jag inte kunde vara ihop med en människa som inte trodde att jag kunde hantera min egen ­vardag.

Såret var fortfarande vid-öppet när terapeuten efter bara två terapisessioner gick på sju veckors semester. Under sommaren som följde hann Henrik på egen hand komma till insikt om vad som var roten till det onda.

– Jag förstod att det bara handlade om hjärnspöken från min sida. Jag hade helt feltolkat Lindas beteende. Hennes vilja att lösa mina problem berodde troligtvis snarare på att hon var van vid att ägna sig åt problemlösning i sitt yrkesliv, eller att hon ogillade att se mig våndas och av kärlek försökte hjälpa mig att hitta en lösning. När jag insåg att det fanns andra förklaringar till hennes beteende, än den jag automatiskt slutit mig till, begrep jag att vi inte hade något bekymmer i vår relation.

Krisen utmynnade i ett fantasifullt frieri på Alla hjärtans dag 2017 och giftermål året därpå.

– Jag visste att Linda gärna ville gifta sig. Hon trodde bara aldrig att det skulle ske. Jag hade redan varit gift en gång och kände mig färdig med det. Skilsmässan var jobbig för alla inblandade. Det var min dåvarande fru som tog initiativ till separationen, medan jag själv med näbbar och klor försökte hålla mig kvar i relationen. Jag hade fastnat i tanken att jag inte ville bryta upp familjen.

– Senast idag frågade jag mig varför jag hade så svårt att se att min exfru hade kommit till en väldigt bra insikt för oss båda. Hon hade ju helt rätt i att vi inte skulle vara gifta längre.

Blir lätt uppslukad

Något år efter skilsmässan stegade Linda fram till Henrik i en bar och berömde hans skjorta. Det blev upptakten till deras relation som nu är inne på sitt sextonde år. Vad tror Henrik är den största utmaningen med att leva tillsammans med honom?

– Att jag tar stor plats. Jag har många intresseområden och tenderar att lätt bli uppslukad av saker. Då gäller det att ens partner inte låter sig svepas med i det utan är stark i sig själv. Linda och jag har aldrig försökt pådyvla varandra våra olika intressen. I stället lever vi enligt principen att om du gör din grej så gör jag min. Vi har nog båda ett stort behov av utrymme.

Henrik lovordar Lindas insatser som bonusmamma. När han under långa tider turnerat runt om i landet har hon varit sönernas trygga punkt hemma i Stockholm.

– Förr om åren hade jag alltid dåligt samvete över att jag åkte iväg och förverkligade mig själv på scenen, i stället för att stanna hemma och vara pappa, och att jag lämnade Linda ensam med två barn som inte var hennes. Att hon inte gjorde slut i det läget är egentligen ett under.

Numera lyckas han hålla skuldkänslorna på armlängds avstånd. Äldsta sönerna Sebastian och Nemo är vuxna och utflyttade och minstingen Milo blir snart tonåring. Henrik må vara geniförklarad av sin publik, men profet på hemmaplan tycks han aldrig bli.

– Min ungar är fullkomligt ointresserade av mitt jobb. För några år sedan gav jag min äldsta son min debutbok Konsten att läsa tankar. Han läste halva boken och fällde sedan omdömet: ”Den var inte så dålig som jag trodde att den skulle vara.” Det är den största komplimangen jag har fått av något av mina barn. De två äldsta har uppnått en ålder där de förstår att det är artigt att komma på mina föreställningar, men min 12-åring vill verkligen inte. Han tycker det verkar djupt ointressant att sitta och titta på mig i en och en halv timme.

Kanske är det ändå bäst att Milo tar tillfället i akt och närvarar vid premiären. Det kan nämligen vara både första och sista gången som han ser sin pappa på en scen.

– Redan under den förra turnén sa jag att det var min sista show, men under förberedelserna inför den här showen har jag på allvar känt att jag nog inte ska gå igenom det här en gång till.

Den höga stressnivån som är förenad med att sätta upp en ny föreställning har jag klarat av sämre den här gången.

– Dessutom krockar turnerandet med bokskrivandet. Med tanke på att jag fyller 53 år i höst är det kanske dags för mig att sluta uppträda på scen och enbart skriva böcker, funderar Henrik.

Svårartad dansfobi

Den nya spänningsromanen Offerdjuret är den första delen i en ny serie. Prestationsångest ligger inte för Henrik och tur är väl det. Att följa upp den succéartade trilogin han skrev tillsammans med Camilla Läckberg, som inbringade 150 miljoner i förskott och släpptes i närmare 60 länder, låter som något av ett självmordsuppdrag.

Å andra sidan lyckades Henrik bli bästsäljande spänningsförfattare trots att han själv inte var läsare av genren. Under hela sin karriär har han med skräckblandad förtjusning kastat sig ut i det okända utan skyddsnät. En svårartad dansfobi var exempelvis skälet till att han för ett par år sedan valde att medverka i Let’s dance.

– När folk försökte få upp mig på dansgolvet på fester blev jag så illa berörd att jag var nära att klippa till dem. Det slutade alltid med att jag gick därifrån. Men då jag på bästa sändningstid stod på dans­golvet inför en miljon tittare kunde jag inte längre backa.

– Under de första två danserna mådde jag sämre än vad jag någonsin tidigare hade mått, men sedan kom jag över den där vidriga känslan. Då tyckte jag bara att det var kul. Idag har jag ingen dansfobi längre.

Nu när dansgolvet är erövrat tar Henrik sikte mot kosmos.

– Ända sedan sex års ålder har jag velat åka upp i rymden. Det är den enda punkten på min ”bucket list” över vad jag vill hinna med innan jag dör. Eftersom kommersiella rymdresor nu börjar bli verklighet har jag hopp om att jag en dag kommer att kunna få göra det.