Emma Hamberg: “Man kan inte sitta och vänta på att bli uppbjuden”

Lägenheten vid Mosebacke torg i Stockholm är nyrenoverad och köket har en sådan där härlig fransk känsla med plats för såväl en liten soffa som en perfekt sliten köksö som fyndats på auktion.

Ja, hela lägenheten andas faktiskt Emma Hamberg, med stora generösa soffor, mycket färg på väggarna, inspirerande konst och givetvis ett stort matbord med plats för många vänner. För trots att Emma är nykär i pojkvännen Patrick, så värderar hon vänskap minst lika högt som sin kärleksrelation.

– Jag är övertygad om att så länge du har kompisar så blir allt mindre läskigt. När det värsta händer är det vännerna som får dig att inte dö av sorg, säger Emma Hamberg.

– Det finns en jävla massa böcker om kärlek men vi glömmer bort hur viktig vänskapen är.

Och därmed fick ni (kanske) den sista explicita svordomen från Emma Hamberg i den här texten. De flödar rikt i Emmas välformulerade svar men ni får tänka in dem som lite förstärkning i texten då och då.

Efter en rad framgångsrika feelgood-böcker har senaste romanen Je m’appelle Agneta blivit Emmas absolut största framgång hittills. Hon har redan räknat in en rad priser och nomineringar till Årets bästa feelgoodroman och under intervjun kommer blommor och choklad från Adlibris, där hon precis vunnit priset för Bästa feelgood-roman 2021.

Vill ha roligt

Boken handlar om 49-åriga Agneta som är på god väg att utplåna sig själv helt och hållet, både på jobbet och i äktenskapet. Maken Magnus tvingar henne att frisksporta och äta nyttigt fast hon avskyr det och barnen hör bara av sig när de behöver pengar.

Och att Agneta finns i verkligheten är det ingen tvekan om.

– Agneta bygger på mina läsare! De hör av sig och känner sig osynliga och utan förmåga att flyga. De ängslas över att ta plats och vågar inte leva livet fullt ut.

– Jag kände bara att jag måste hitta ett sätt att befria dem och alla oss andra! Det blev genom Agneta!

I vår är Emma också aktuell med en ny kokbok Au pif!, som på sätt och vis följer Agneta i spåren. Vi är tillbaka i det fantastiska franska klostret från boken men nu på riktigt. Titeln är hämtad från ­Patricks franska mamma som alltid lagade mat “au pif” (ungefär “slumpmässigt”).

– Ja, man skjuter från höften och tar lite vad man har. Allt behöver inte var perfekt. Det är ju så man vill leva också, eller hur? utbrister Emma. Lite mer “au pif”!

För det är en av Emmas viktigaste lärdomar i livet, att det är för kort för att inte ha så roligt som möjligt.

– Det finns undersökningar om livslängd som visar att trots att vi svenskar tränar så mycket och äter grejer utan fett, så lever vi inte längre än fransmännen, som njuter av feta ostar och en cigg då och då. Det är ensamheten och utanförskapet som dödar oss, inte fettet.

Emma Hamberg slog igenom som serietecknare med Singel i stan och karriären ledde sedan vidare, bland annat till prestigefyllda jobbet som chefredaktör på tidningen Veckorevyn. “Men där gjorde jag fiasko, upplagan sjönk som en sten.”

– Jag försökte göra Vecko­revyn mer feministisk och matnyttig. Men misslyckandet ledde till att jag istället blev frilans och började skriva böcker.

Energi från farmor

Det låter så enkelt, men oräddheten och den grundmurade självkänslan kommer från hennes föräldrar, förklarar hon. Från pappa som älskade att teckna och mamma bildläraren.

– Mina barn brukar skratta åt mina föräldrar. De tycker fortfarande jag är bäst. De tokapplåderar mig i allt. Det var aldrig något tjat om ett riktigt jobb eller om att tjäna pengar. Om jag ville teckna serier var det skitbra.

Men Emmas höga energi och “knasiga” framåt­rörelse, kommer också från farmor Ina. Farmor – som blev 104 år, sydde egna leopardunderkläder och suckade 102 år gammal nöjt och sa: “Det är så skönt när den släpper, lusten.”

– Hon var gränslös på många sätt men tjänade ihop en massa egna pengar från ingenting, genom att kavla upp ärmarna och vara smart.

– Men framför allt skapade hon ett roligt liv – satan, vad hon haft kul!

Visst har Emma Hamberg också alltid varit “en glad skit”, men 2005 kom – med Emmas ord – “en riktig käftsmäll”. Maken Agi fick ett virus som attackerade hans hjärna, han fick allvarlig epilepsi och blev svårt sjuk. Då hade de varit tillsammans i tio år och tvillingdöttrarna Ditte och Nåmi var 6 år och minstingen Saga bara 2 år.

– Jag minns att jag fick en broschyr när jag satt på sjukhuset som handlade om att hantera svår sjukdom. “De här faserna kommer du att gå igenom”, stod det. Hur fasen kan en broschyr veta det? tänkte jag.
Men det visade sig att den stämde precis. Först är det rädslan över att personen du älskar ska dö, sedan kommer eufori över att samma person klarat sig.

– Det var då vi gifte oss, säger Emma. Efter det kommer en jävligt ledsen och mörk period då du inser att personen är förändrad för evigt. Till slut acceptans. Jag följde broschyren till punkt och pricka.

Varit duktig länge

I tio år kämpade Emma för att hålla ihop familjen men till sist blev det ohållbart.

– Man tror så länge att det ska bli bra, men till sist sa jag till mig själv: “Emma, det kommer inte att bli bättre, det kommer bara att bli värre.”

Emma flyttade med sina döttrar till en lägenhet på Södermalm i Stockholm och paret skilde sig.

– Men det var självklart att vi fortfarande skulle vara en familj, även om vi inte längre bodde ihop. Att träffa en ny man fanns inte på kartan. Jag kände en enorm skuld över att ha lämnat Agi.

Men så vände livet ännu en gång. Agi blev kär i sin sjuksköterska och Emma kunde äntligen släppa taget om det dåliga samvetet.

– Jag hade varit duktig så länge, så när Agi blev kär var det som att den tunga våta filten över mig äntligen föll av.

Emma bestämde sig för att se mot ljuset, i stället för ner i mörkret.

– Livet ger dig en liten kompensation när det händer hemska saker, säger Emma, och det är att du får en ny känsla för livet, att du vill leva ännu lite mer intensivt.

– Den guldpengen förvaltar jag just nu, även om jag önskar att fler kunde hitta den utan att vara med om något bedrövligt …

Att under många år ha tvingats hantera rädslan för att Agi skulle dö, har också lärt Emma att det inte går att vara livrädd hela tiden. Att sitta och oroa sig över sjukdom och död är meningslöst. Bättre att ta för sig av det som finns. Något som heter “öde” eller “rättvisa” finns ändå inte, menar Emma.

– Det finns en brunn av mörker jag kan titta ner i och jag blir lika livrädd varje gång. Men jag har bestämt att jag inte behöver titta ner så ofta i den. Och om jag gör det, så tankar jag mycket sol först.

 

Besvarad kärlek

Men hur gör man då, om man vill bli bättre på att ta för sig av livet, om man känner att man bleknat in i tapeten precis som Agneta i boken. Emma har ett enkelt knep.

– Lär dig att säga ja, säg hej istället för nej. Putta undan alla röster som säger: “inte ska jag” och “vad ska andra tro?”.

– Man kan inte sitta och vänta på att bli uppbjuden. Nej, fy satan, det har jag aldrig gjort.

Jo, det går till och med att göra en Agneta och bara dra till Frankrike och hitta ett jobb. Det har Emma själv gjort.

– I Frankrike finns en massa ställen du kan arbeta på som “arbetande gäst”. Det är bara att googla. Jag betalade resan ner, sedan jobbade jag på ett hotell i en månad mot mat och husrum.

– Är man lite orolig av sig, finns det många hotell i Frankrike som drivs av svenskar, tipsar Emma oss som fortfarande tvekar.

Frankrike ja, denna stora kärlek, som äntligen tycks ha blivit besvarad. För när Emma varit singel ett tag, dök tonårsförälskelsen Patrick upp i tankarna. Snygge Patrick som hon bara träffat en oförglömlig eftermiddag i Paris som 15-åring, då hon vunnit ett stipendium för sina serier.

Och nu är det återigen dags för livet att göra en tvär sväng. Plötsligt hamnar Emma själv i centrum för en feelgood-roman som kunde varit skriven av henne själv. Med lite tur och skicklighet, ser Emma till att de hamnar på samma fest och trots att de inte träffats på 30 år slår det gnistor om mötet.

En magisk plats

Det visade sig att Patrick dessutom var nyskild och levde varannan-veckas-liv på gatan intill. Nu har de varit tillsammans i fem år.

– Det är fantastiskt att få möta en stor kärlek igen. Att känna kärleken till en ny människa, säger Emma.

Att Patrick dessutom har franskt påbrå, ledde Emma rätt in i ett nytt äventyr.

I Je m’appelle Agneta hamnar Agneta som en sorts vuxen-au pair i ett franskt kloster. Som alltså finns på riktigt.

– Det är en fullkomligt magisk plats! Patricks morbror Charles Louis och hans livskamrat Joël köpte detta gayparadis på 80-talet som ett “fuck off” till deras släktingar som inte accepterade att de var homosexuella, berättar Emma.

Så klostret fick huvudrollen också i kokboken Au pif!. Eller kokbok och kokbok, Emma beskriver den som en kok- och livskonstbok. En bok som hjälper dig att erövra lusten att leva, att våga dansa lite mer på bordet och skita i vad andra ska tycka.

– Det är en kokbok som tackar ja till allt! förklarar Emma.

Naturligtvis är det också en hyllning till den franska maten som dessutom är underbart illustrerad av Kristin Lidström. Det är omöjligt att läsa den och inte få en akut längtan efter ännu mer “au pif” i livet.

Eller för att tala klarspråk:

– Vi har ju bara ett liv, vi kan inte slösa det på att sitta och fundera på nån jävla valk. Det vore ju fasansfullt.