• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Prästen Olle Carlsson: "Du har rätt att säga att du inte orkar"

    Det är inte bara när vi har förlorat någon vi älskar som vi behöver tröst. I många situationer i livet kan empati från en medmänniska hjälpa oss genom det svåra. Men – hur ger man tröst och hur tar man emot den? Prästen Olle Carlsson ger svar.

    Prästen Olle Carlsson: "Du har rätt att säga att du inte orkar"

    Tröst ger lindring, styrka och hopp. Tröst är att känna att det trots allt finns en mening med det som händer. Det gör ont nu men det blir bättre. Allt blir som det ska.

    Så skriver prästen och författaren Olle Carlsson i förordet till sin nya bok Om tröst – Hopp och livsmod (The Book Affair) som han författade när pandemin hållit på i ett år.

    – Det har varit sorgens och prövningens år där det tydligt framgått det stora behov vi har av tröst, och det faktum att många är ensamma och saknar någon att vända sig till när vi mår dåligt. De flesta av oss är heller inte längre en del av någon kyrka eller liknande att vända sig till när livet går sönder. Därför har jag skrivit denna bok, för att ge verktyg och sammanhang för tröst, säger Olle Carlsson.

    Han är den riksbekante prästen och kyrkoherden som gjort sig känd som publikdragare i Svenska kyrkan. Ville man gå på hans gudstjänster i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm fick man vara ute i god tid, annars fick man vända i dörren på grund av platsbrist.

    Han är också författare till ett tiotal böcker om livsfrågor, andlighet och tro. I dag verkar han som författare, föreläsare och teologisk ledare på Kontempel, en ny nationell mötesplats för livsfrågor online och i Skeppsholmen i Stockholm.

    Han ser det som ett stort förtroende att få möta människor i djup kris och menar att det är förknippat med att leva på riktigt.

    – När jag tänker tillbaka på mina 40 år som präst har jag mött så många människor som velat dela med sig av en livskris, sorg eller annan stor händelse för att få tröst och livsmod. Boken kan man säga är en sammanfattning av många års möten med människor.

    Prästen Olle Carlsson

    – Tröst är balsam för själen, säger Olle Carlsson, en av Sveriges mest kända präster.

    Våga vara empatisk

    Så vad är tröst? Någon sorts lindring och att bli sedd kanske. Som när ett barn slår sig på knät och mamma tar upp barnet i famnen och tröstar.

    I boken skriver han:

    "För mig är tröst detsamma som att inge styrka, hopp och livsmod hos en annan människa. Synonymer är lindring och uppmuntran, trygghet, glädje, läkedom och det gamla vackra ordet hugsvalelse."

    – Tröst må låta omodernt men vi behöver inte vara så tröstlösa. Jag vill uppmana människor att våga vara empatiska och övervinna sin rädsla att sträcka ut en hand. Tröst är balsam för själen men för att inse vårt behov av tröst behöver vi vara så modiga att vi vågar kännas vid vår svaghet. Vågar visa oss svaga.

    Det finns många situationer i livet då vi kan behöva tröst, inte bara när en anhörig dör. Det kan exempelvis vara när vi känner oss ensamma och utanför en gemenskap, när vi har blivit lämnade, när vi gått i pension, när vi tycker att vi gjort bort oss, när vi blivit sjuka, har förlorat ett djur eller befinner oss i en livskris.

    – Problemet är att många drar sig för att ge tröst, man vet inte vad man ska säga eller göra, och dessutom kanske man tycker att personen som behöver tröst är jobbig. Och man blir jobbig när man är i sorg, och man har behov av att prata, mycket.

    En annan svårighet är ensamheten i Sverige. Sex av tio svenskar är ensamma och har ingen att vända sig till.

    – Det finns tre former av ensamhet, den ofrivilliga, den självvalda och den strukturella. I vårt land finns en stor strukturell ensamhet som är allvarlig. Ensamheten gör oss sårbara när något händer. Vi lämnar varandra i fred och har glömt bort vår medkänsla. Det erbjuds medicin och kanske psykiatrisk vård ibland, men inga samtal. Det är jag övertygad om bidrar till den psykiska ohälsan.

    Han berättar att när Estonia sjönk 1994 fanns inga professionella krisgrupper i Estland, där tog i stället familjerna hand om dem i sorg. Ett annat exempel, som han känner väl till eftersom hans fru Fotini är grekiska, är att när någon dör i Grekland är man inte ensam alls under det första året. Det finns ständigt någon vid den sörjandes sida.

    Tar hand om varandra

    – Jag tror att greker och andra sydeuropéer är bättre på att hantera sorg. De tar hand om varandra på ett helt annat sätt, och så var det säkert i Sverige förr i världen också. Men i dag tittar vi i almanackan när någon ska begravas. Har vi ens tid att gå på begravningen?

    Hur kan vi då bli bättre, både på att trösta och be om tröst?
    – Vi måste hitta sammanhang och mötesplatser där vi får uttrycka oss och prata, vilket är väldigt läkande. Vi människor är våra berättelser. Det kan vara kyrkan, ideella föreningar eller sorgegrupper. Ett annat sätt är att bli volontär, jobba ideellt eller ringa på hos grannen och fråga om hon eller han behöver hjälp. Alltså hitta sätt att engagera sig i sina medmänniskor. Genom att trösta andra blir man själv tröstad.

    Till dig som är i sorg

    Lyssna inåt

    Vad känner du egentligen och vad behöver du? En känsla är så gott som alltid kopplad till ett behov – ofta ett behov som inte blir tillgodosett. Fundera över vad du behöver allra mest för att kunna gå vidare.

    Våga sätta gränser

    När du är i sorg har du rätt att vara egoistisk och tänka på dig själv. Du ska inte göra någonting för att andra förväntar sig det, eller för att du inte vill göra andra besvikna.

    Kommunicera med empati

    När du behöver sätta gränser i din sorg, prata med din omgivning med empati där du utgår från dina känslor och behov. Du har rätt att säga att du inte orkar prata, inte vill träffas, inte kan delta i en viss aktivitet, men använd jag-budskap och säg exempelvis: "Jag är helt slut just nu och behöver vara i fred. Jag hör av mig när jag orkar, hoppas det är okej för dig?"

    Hitta dina kraftkällor

    Kanske är det att vara ute i naturen eller att prata med någon utomstående som en psykolog, samtalsterapeut, präst eller diakon eller delta i självhjälps- eller sorgegrupper.

    Låt sorgen ha sin tid

    Acceptera att det tar tid att bearbeta en förlust. Minns också att sorgen är "randig". Även när du sörjer kan det finnas stunder då det känns rätt okej och du till och med kan skratta, för att i nästa falla ner i ett bottenlöst hål.

    Källa: Olle Carlssons bok Om tröst – Hopp och livsmod.

    5 sätt att ge stöd

    1. Undvik att säga eller skriva "Beklagar sorgen". Det är ju inte sorgen du beklagar, utan förlusten av en anhörig. Sorg får man naturligtvis lov att känna. I stället kan du säga exempelvis "Varmt deltagande i din stora sorg", "Jag önskar dig all kraft i den stora sorgen" eller "Vi delar er sorg".

    2. Uttryck gärna din egen sorg. Det blir mer personligt att skriva eller säga något om vad personen betydde för dig, eller om du delar med dig av ett minne. Till exempel "Jag minns hans varma skratt, hennes generositet, våra givande samtal, hans humor, hur hon stöttade mig i samband med min svåra tid för några år sedan".

    3. Hör av dig! Lägg inte ansvaret att ta kontakt på den sörjande. Det gör inget om du inte vet vad du ska säga. Bara var där, visa ditt deltagande och lyssna. Var försiktig med att hitta lösningar och komma med goda råd. Erbjud i stället din hjälp, som att städa, laga mat eller gå ut med hunden.

    4. Gör något tillsammans. Ta en promenad, fika eller ät middag ihop. Gå på teater, se en film, besök en gudstjänst eller något annat.

    5. Var uthållig, människor i sorg behöver mycket tid att prata. Vi är ofta ganska bra på att höra av oss i början, sedan faller det i glömska. Skriv in i kalendern att du ska höra av dig.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!