10 år efter dubbelmordet i Långared: “Jag har börjat minnas det positiva hos mina föräldrar”

Irenes föräldrar mördades hemma på gården i Långared

En bil bromsar in på Mjönäs i Långared. Det är en småregnig dag i mitten av oktober 2011. Det går mot höst, men löven har inte riktigt börjat gulna på träden än. Föraren tittar på klockan och konstaterar att den är 13.49.

Han är här för att hämta sin vän, lantbrukaren Torgny Antby. De är grannar och han ska hämta Torgny till en sångsamling samma eftermiddag. Han kliver ur bilen och går upp mot villan. Ringer på men ingen öppnar.

“Lite märkligt” tänker han, “Inger borde ju vara hemma”. Han vänder och går ner till ladugården. Går in genom dörren och ropar men får inget svar. Långt in i djurstallet ser han dock ett bylte. Han går fram, och det han då får se kommer han aldrig att glömma.

Han trodde knappt sina ögon. Byltet framför honom var vännen Torgny. Det var svårt att känna igen honom. Chockad vände han och sprang ut. Han tog fram sin mobiltelefon och slog numret till SOS.

Kvällen innan hade parets dotter Irene försökt ringa hem till Mjönäs för att prata med mamma Inger om sin fars kavajstorlek. Hon hade nämligen hittat en snygg kavaj i butiken där hon jobbade, som hon tänkte ge till Torgny som snart skulle fylla 70 år. Men mamma Inger svarade inte.

Nu gick Irenes arbetsdag mot sitt slut och hon såg fram mot att komma hem till Alingsås. Men precis innan hon ska gå ut till sin bil ringde det i hennes telefon. Det var en av hennes svågrar som stressat meddelade att han läst på nätet att det hänt något fruktansvärt i Långared.

– Jag tror det handlar om dina föräldrar, sa han.

Irene tog det lugnt men bestämde att möta sin svåger på Mjönäs. Hon körde hem på de små lantvägarna som hon kände så väl. Under färden funderade hon på vad som kunde ha hänt med föräldrarna. Hon tänkte att svågerns oro troligen var överdriven.

Men väl på Mjönäs vändes allt upp och ner. Blåvita avspärrningar och polisbilar inne på gården talade sitt tydliga språk. Nu kunde hon inte längre värja sig. Hon parkerade sin bil och gick fram mot avspärrningen. En polis frågade vem hon var och när hon identifierat sig gick de och satte sig i en polisbil.

– Vi har funnit två personer döda här på gården, berättade polismannen.

Aktiva i pingstkyrkan

Torgny och Inger möttes redan i tonåren. Hon hade flyttat till Långared för att arbeta på ett ålderdomshem. I byns missionshus träffade hon Torgny, bondsonen från näraliggande Mjönäs. Torgny hade flera syskon som valde att studera, medan han själv ville jobba på och överta föräldragården. Han blev kvar och gifte sig med Inger.

– De var typiska mjölkbönder, hade ett tjugotal kor och några ungdjur, berättar Irene.

Efterhand fick de fyra döttrar. Familjen blev medlemmar i Pingstkyrkan i Alingsås, där både Inger och Torgny var barnledare. Paret blev kända i bygden som vänliga och gudfruktiga.

– När vi systrar flyttade hemifrån började mamma arbeta som köksbiträde på en grundskola.

Vid 61 gick hon i pension, men blev inte sysslolös för det. På en lantgård finns alltid mycket att göra, och hushålls- och trädgårdsarbete var hennes stora intresse.

– Pappa var den mer offentliga av dem, aktiv på olika sätt i kyrkans arbete. Han var förnöjsam och klagade sällan på någonting.

Polisarbetet på Mjönäs drog ut på tiden och det tog åtta månader innan Irene och hennes syskon fick komma dit igen. Varje vrå på gården hade genomsökts av polis och alla grannar hade förhörts.

Det enda som saknades var parets kassaskåp. Men några pengar hade föräldrarna aldrig förvarat där, där fanns bara några arbetsredskap som Torgny använt sig av ibland. En grannkvinna hade i alla fall lagt märke till en bil som stått parkerad i skogskanten några dagar innan dådet. Av någon anledning hade hon memorerat bilnumret.

– Polishundarna nosade reda på spår där bilen stått, och där hittade man dna.

Spåren kunde kopplas till en polsk gästarbetare bosatt i Göteborg. Tillsammans med andra polacker hade han tagit tillfälliga jobb i bygden. Ganska snart greps den misstänkte i Polen.

Han och en annan möjlig gärningsman utlämnades till Sverige där de häktades. Rättsprocessen tog vid. Deras förehavanden kartlades, mobiltrafik spårades, personer i deras omgivning utfrågades. Men båda nekade till mordet.

Polisen noterade i alla fall att de åkt färja till Gdansk samma dag som mordet ägde rum. I deras polska bostäder hittade man ett vapen och föremål som kunde kopplas till dådet.

Bit för bit länkades indicierna samman till en kedja. De dömdes i tingsrätten till livstids fängelse. Försvarsadvokaterna tyckte dock att bevisen inte höll fullt ut. Ärendet gick vidare till hovrätten.

En fin begravning

För Irene och övriga familjen kvarstod dock sorgen och alla frågorna. Varför hade det hänt och hur hade det gått till? Genom en kriminalinspektör fick de senare veta att det gamla lantbrukarparet hade gått en brutal död till mötes.

Men många frågor har inte fått svar. Och för Irene och hennes syskon innebar livet sorg och saknad efter deras älskade föräldrar. De begravdes i Pingstkyrkan.

– Trots allt som hänt kände jag ändå att gudstjänsten blev som en manifestation av ljus och hopp. Det var inte bara död utan livets herre Jesus Kristus i centrum.

Hovrätten fastställde att de båda polackerna var skyldiga men ändrade tingsrättens livstidsdom till 15 års fängelse och därefter utvisning.

Syskonen stöttar varandra

Nu har det gått tio år sedan morden. Irene sitter hemma i sin lägenhet och bläddrar i sin dagbok. Den har blivit lite av självterapi för henne, ett sätt att bearbeta sorgen. För sorgen har varit mycket svår att bära.

– Mina känslor har gått på slak lina under de här åren. Folk frågar ibland hur jag mår och jag vet inte riktig vad jag ska svara. Sorg och saknad har ibland känts som de skulle slita sönder mig. Men jag har inte velat fly från smärtan.

Den första tiden drömde Irene ofta mardrömmar och vaknade på nätterna med känslan av att någon befann sig i hennes rum. Ibland har det hjälpt henne, när hon drömt om sina föräldrar. Irene var ofta sjuk i början och hade säkert kunnat begära att få vara sjukskriven en längre tid.

– Men jag ville tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Jag mår bäst när jag är aktiv.

Irene har fått mycket varmt stöd av en samtalsterapeut, arbetskamrater och vänner. Inte minst av sina systrar, hon är den enda av dem som är ogift.

– Vi har träffats regelbundet och pratat mycket med varandra.

En annan viktig grupp är pingstförsamlingen i Alingsås. Hon är precis som pappa Torgny mycket aktiv i församlingens musikliv. Som kristen har dock frågorna om livets mening blivit allt viktigare. Hur kunde Gud tillåta att det hände?

– Hur paradoxalt det än låter så är det min övertygelse att det ändå är tack vare tron på Gud som jag hyfsat kommit igenom det här. En del frågor får aldrig några svar. Vi lever i en ofullkomlig värld och just den där morgonen fick det onda övertaget för en stund.

Det har gått så långt att Irene till och med förlåtit gärningsmännen.

– Man måste kunna förlåta annars går man själv under.

Den positiva sidan av livet har börjat dominera i Irenes liv igen.

– Jag har börjat minnas de glada sidorna av mina föräldrar, deras aldrig sinande kärlek och omsorg. Mamma som alltid frågade om man var hungrig och ville ha mat när man kom på besök, och pappa som alltid sa: Välkommen åter, när man gick därifrån. Det var omsorg och kändes varmt. Så det är de goda minnena som består, säger Irene Antby.

Dubbelmordet i Långared

Den 19 oktober 2011 mördades Inger och Torgny Antby på sin gård i Långared utanför Alingsås. Misstänkta för morden var två polska hantverkare, 34 och 40 år, som inte hade någon relation till paret. De hade också
stulit ett kassaskåp.

Männen greps och dömdes till livstids fängelse. Hovrätten ändrade sedan domen till 15 års fängelse samt utvisning.