Sandra Andreasson
Ålder: 41 år.
Familj: Gift med Mikael, döttrarna Astrid, 13, och Märta, 9 år.
Bor: I hus i Linköping.
Gör: Företagsrådgivare på en bank.
Sandra Andreasson har passerat 40-årsstrecket men någon ålderskris är det inte tal om. Snarare är det tvärtom. Hon är väldigt glad över förmånen att få bli äldre, för vad vore liksom annars alternativet?
– Jag var en väldigt positiv person som såg ljust på det mesta i livet innan också. Men nu har jag lärt mig att leva ännu mer i nuet – och inte hela tiden ligga steget före i planeringen. Jag njuter mer av små saker, som skogspromenader i naturen eller då blommorna i vår trädgård slår ut, säger Sandra.
Nästan två år har hunnit passera sedan tillvaron ändrades totalt en lördagskväll den 28 september 2019.
Hon hade precis sprungit Lidingöloppet för fjärde året på raken, denna gång tillsammans med både maken Mikael och lillasyster Erika. Efter mycket träning var Sandra i sitt livs fysiska form och avverkade de 30 kilometerna på sin bästa tid någonsin, 2 timmar och 48 minuter.
Efter loppet duschade de hemma hos systerns familj, som bor i södra delarna av Stockholm. Det var då det hände.
– När jag torkat mig och klätt på mig skulle jag fråga min man om han kunde hämta en påse att lägga träningskläderna i. Men jag kunde inte prata ordentligt. Jag bara sluddrade. Det var otäckt och vi reagerade båda direkt på det. Jag ville snabbt ut från badrummet men visste inte vart jag var på väg. De andra kände på sig att något var fel.
Svårt att ta in
Mikael och Erika agerade genast genom att ringa 112. Ambulansen var där på mindre än 20 minuter och det blev snabb färd till Södersjukhuset.
– Med stöd kunde jag gå ned för trappan från övervåningen. Men jag pratade långsamt och då jag fastnade med armen i räcket kände jag ingenting på vänstra sidan. Det var förstås väldigt traumatiskt.
På sjukhuset väntade en massa olika tester och prover. Skiktröntgen gav diagnosen blodpropp i hjärnan, en stroke.
– Det kändes ofattbart och var svårt att ta in att jag hade drabbats av något sådant. Läkarna var väldigt förvånade. Det är tydligen extremt ovanligt att insjukna i det när man bara är 39 år. Dessutom när man samtidigt varken röker eller dricker alkohol, är vältränad och äter sund kost.
Stroke är en akut sjukdom där snabb ankomst till sjukhus och snabbt omhändertagande på akuten är avgörande för att behandlingen ska bli så effektiv som möjligt. Tidsfönstret från insjuknande till behandling är fyra och en halv timme – ju fortare desto bättre, innan hjärnskadan blir för svår.
I Sandras fall kunde behandlingen påbörjas fort. Hon gavs trombylos, en behandling där den aktiva substansen heter TPA och finns naturligt i vår kropp. Men vid trombylos ges den i en avsevärt högre dos, vilket snabbare löser upp proppen. Något som kan medföra att funktionsnedsättningarna efter stroken blir färre.
– Eftersom det fanns en risk att jag skulle tvingas till operation flyttades jag till Karolinska sjukhuset, där expertisen var större. Givetvis var jag rädd och orolig för vad som skulle hända men det var nog ännu värre för mina anhöriga. Min man och syster ringde runt till bland annat våra föräldrar och berättade om det hemska som inträffat.
Var ständigt fullbokad
Sandra fick stanna kvar två nätter på sjukhuset i Stockholm och efter ambulanstransport även ett par nätter på Universitetssjukhuset hemma i Linköping. Där genomfördes också en magnetröntgen, samt undersökning av hjärtat och mängder av blodprover.
– Men läkarna har fortfarande inte kunnat hitta orsaken till att det inträffade. Det finns heller inget genetiskt och ärftligt i vår släkt. Visst hade jag en enorm otur som drabbades men jag väljer att fokusera mest på turen jag ändå hade. Hur snabbt min man och syster agerade, vilket gjorde att jag kom under behandling så fort. Och inte minst också att blodproppen satt sig på en plats i hjärnan varifrån inga funktioner i kroppen styrs.
Sandra hade lika gärna kunnat blivit halvsidesförlamad eller tappat talet men nu blev det ingen fysisk funktionsnedsättning.
Hjärntröttheten kom Sandra dock inte ifrån – och den har förändrat tillvaron dramatiskt för både henne och övriga familjen.
– Innan var jag väldigt aktiv och högpresterande. Schemat var oftast fullbokat med arbete, träning – fem–sex pass i veckan – barnen med deras aktiviteter och läxor, mycket socialt umgänge och annat. Det fanns knappt en lucka i kalendern de närmsta veckorna. Jag hade svårt att tacka nej till roliga saker och blev nästan stressad om vi inte hade något bokat.
Men det finns inget som säger att sjukdomen orsakades av det, enligt läkarna.
– Däremot har jag fått höra att det hjälpt mig mycket i rehabiliteringen att jag var så vältränad och skötte min hälsa fysiskt, säger hon.
Skillnaden blev närmast som mellan natt och dag jämfört med den höga fart hon höll innan. I stället blev det lång sjukskrivning och mycket vila och stillhet i hemmet.
– Mina första tankar var att jag skulle med på jobbets kickoff två veckor efter händelsen men det var liksom inte aktuellt. Det tog ett tag för mig att inse vad jag gått igenom och hur illa det faktiskt kunde ha gått.
– Hjärntrötthet går nog inte riktigt att förklara för någon som inte upplevt det. Den syns inte utanpå och det är svårt att förstå hur man kan bli så orkeslös och energilös. Dessutom är jag känslig för många intryck, ljud och ljus. Fortfarande drar jag mig för att gå in i affärer eller äta på restaurang. Vi beställer hemlevererans från matbutiken.
Nytt tempo i livet
Hösten 2019 handlade mycket om att försöka återhämta sig i lugn takt. Sandra har spenderat mycket tid i en skön fåtölj i vardagsrummet. Efter en tid kunde hon börja ta kortare promenader som sedan blev lite längre och kompletterades med både lätt yoga och mindfulness för att vila hjärnan.
– Familjen och vännerna har verkligen varit underbara, liksom arbetskollegor och grannar, som alla stöttat på olika sätt. Mina föräldrar är pensionärer och har ofta hälsat på mig om dagarna. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad och har inte behövt besöka psykolog, utan pratat massor med de nära och bearbetat händelsen.
– I början hade jag mycket oro och ångest över att drabbas igen men den har jag kommit över nu. Jag har accepterat det som hänt och ser det som en engångsföreteelse. Jag skulle bli helt tokig om jag gick runt och ältade.
Något Sandra börjat uppskatta allt mer är också de mindre sakerna.
– Förut sprang jag bara genom skogen i full fart för att få en så bra tid som möjligt. Nu när jag promenerar eller joggar hinner jag se mer av den fina naturen. Jag har upptäckt närområdet där vi bor på ett annat sätt och fått ett mycket större intresse för trädgården. I 40-årspresent fick jag ett växthus, där vi odlar grönsaker. Det är fint att se saker växa fram.
I mars förra året kunde hon så smått börja jobba igen. Först 25 procent – och från förra hösten halvtid. På grund av coronapandemin kunde hon förlägga arbetet hemifrån och sakta trappa upp. Det har varit en del bakslag längs vägen men idag mår Sandra bättre än på länge.
– Nu när jag tvingats dra ned på taktehar jag upptäckt hur skönt det är att inte ha varenda helg uppbokad och att allt inte måste vara tippn topp i hemmet hela tiden. Det viktigaste är att vi har varandra och att alla mår bra. Motion och rörelse är fortfarande viktigt för mig men jag kommer inte utsätta kroppen för några fler långa och påfrestande lopp, säger hon.
Vad är hjärntrötthet?
– Hjärntrötthet är ingen vanlig trötthet – utan en sjuklig energilöshet eller orkeslöshet orsakad av sjukdom eller skada.
– Uppskattningsvis lider minst 200 000 personer i Sverige av hjärntrötthet i betydande grad. Man kan få besvären efter exempelvis slag mot huvudet (hjärnskakning), efter en stroke, vid multipel skleros (ms), Parkinsons sjukdom och hjärntumör.
– För en utomstående kan det vara svårt att förstå hur en person med hjärntrötthet fungerar och hur det är att vara hjärntrött. Man skulle kunna jämföra med ett uppladdningsbart batteri – som hos den hjärntrötte laddar ur snabbt. Då finns det mindre energi att röra sig med och det saknas en reserv att ta när det behövs. Det gäller att hushålla med den begränsade energimängden.
Källa: Den ofattbara hjärntröttheten av Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck