• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Efter drygt 40 dagars fångenskap blev Niclas och Magnus fria

    Tiden i fångenskap blev journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarströms livs hårdaste prövning, men den ledde också till en djup vänskap. – Idag finns det ingen utanför våra familjer som känner oss så bra som vi känner varandra.

    Bild 1285021

    Lättnad. Journalisterna Niclas Hammarström and Magnus Falkehed har blivit frisläppta och mellanlandar på Beiruts flygplats i Libanon för vidare färd hemåt.

    Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms vägar korsades första gången då de våren 2013 gick en säkerhetskurs för journalister som arbetar i konfliktområden. Under en av övningarna skulle de låtsas att de blivit bortförda och inlåsta i en källare. Där de låg tätt intill varandra på golvet, för att hålla borta kylan, togs det första steget till ett samarbete.

     Ett halvår senare åkte Magnus och Niclas iväg på sin första gemensamma reportageresa. Via Libanon tog de sig in i det krigshärjade Syrien inbäddade i ett förband. Syftet med resan var att skildra civilbefolkningens situation. Vart de än kom blev de påminda om att de befann sig på en av jordens farligaste platser. En olycksbådande känsla vilade över hela vistelsen och de bestämde sig att återvända hem efter bara sex dagar i området. Men på bilresan ut ur Syrien stoppades de av beväpnade män.

    – Direkt när jag såg deras bil stå över gatan och spärra vägen för oss förstod jag att det var allvar. Jag önskade att jag hade kunnat knäppa med fingrarna och bli osynlig. Under vapenhot tvingades vi följa med till männens bil. Det var som att utifrån bevittna en scen ur en film. Jag såg hela mitt liv passera revy, berättar Niclas.

     

    Bild 1285022Ögonbindlar

    Med ögonbindlar fördes de till ett kallt och smutsigt rum, vars enda riktiga möbel var en dubbelsäng. Låset vreds om och kidnappningen var därmed ett faktum. Magnus och Niclas fick bara lämna rummet för sporadiska toalettbesök. Lika snålt tilltagen var maten. Den serverades ofta i en hundskål som inte diskades mellan måltiderna.

     Magnus och Niclas insåg att det enda de hade att luta sig emot var varandra.

    – Det var helt avgörande att ha någon i sin närhet som inte var fientligt inställd och kunde krama om en när tankarna blev för jobbiga. Niclas var ju den enda på hela stället som ville mig gott, konstaterar Magnus.

     Kidnapparna hotade att skjuta dem om de rörde vid dörren eller pratade med varandra. Alla samtal fick därför föras i viskande tonläge. Magnus och Niclas började omgående planera för en rymning genom rummets enda lilla fönster. När de några dagar senare gjorde verklighet av flyktplanerna var turen inte på deras sida. I samma ögonblick som de kom ut i solljuset stod de öga mot öga med en ung kille i en jeep. Situationen ledde till handgemäng, varpå Niclas skottskadades i ena benet.

     

    Skenavrättningar

    Lika fort som de hade tagit sig ut ur rummet var de tillbaka där igen. Efter rymningsförsöket hårdnade behandlingen. De misshandlades svårt och utsattes för skenavrättningar. Matransonen drogs ner från två mål om dagen till ett enda, och tillgången till dricksvatten minskade betydligt.

    – Samtidigt som vi var rejält vingklippta gav vetskapen om att vi hade rört till det för kidnapparna en viss tillfredsställelse. Tack vare vårt flyktförsök togs den första kontakten med Sverige. Innan dess hade vi fått höra att vi skulle vara så gamla att vi gick med rollator innan vi fick kontakt med dem därhemma.

     Efter ytterligare några dagar förflyttades Magnus och Niclas till ett källarutrymme i ett annat hus.

    – Paradoxalt nog kändes det mindre hotfullt där än vad det hade gjort i det första huset. Däremot var det sju resor värre vad komforten beträffade. I stället för en normal säng hade vi bara en tunn madrass att sova på. Det var ännu kallare än på det första stället, och strömmen kom och gick. Ibland kunde det gå flera dagar utan att vi hade någon el. Vi hade en ficklampa, men den var vi tvungna att spara på för att ha ljus när vi behövde äta eller kissa.

     Den magra kosten, som oftast bestod av potatis i olika former, fick Magnus och Niclas att tappa ett tiotal kilo vardera. När de vid de sällsynta toalettbesöken tittade sig i spegeln kände de knappt igen sig själva.

    – Det var inte bara viktminskningen. Efter att ha vistats i mörker så länge hade vi tappat all ansiktfärg, skägget hade vuxit sig långt, tänderna hade inte sett en tandborste på flera veckor, och hela kroppen var ingrodd av smuts, förklarar Niclas.

     De höll igång kropp och själ så gott de kunde i källaren, men kampen mot tristessen var konstant. För att få tiden att gå berättade de ingående om sig själva och sina familjer och delade med sig av olika livserfarenheter.

    – I takt med att vi fick veta mer om varandra blev vi också mer sammansvetsade. I dag finns det ingen utanför våra familjer som känner oss så bra som vi känner varandra.

     

    Bild 1285023Tärde på relationen

    Deras olika personligheter fick dem att hantera situationen olika känslomässigt. Niclas grät lika ohämmat som ett barn, medan Magnus var behärskad och hade svårare att släppa fram tårarna. De ändlösa timmarna på tu man hand tärde emellanåt på relationen och fick dem att irritera sig på varandra. När Magnus vid ett tillfälle skrattade högt åt ett gammalt minne opponerade sig Niclas. Hur hade han mage att skratta när de satt inlåsta? Magnus å sin sida irriterade sig på Niclas snarstuckenhet. Efter ett hätskt meningsutbyte somnade de som ovänner.

    – Det var det värsta som någonsin hade hänt mig. Den enda människan i det här helvetet som jag trodde tyckte om mig ville inte veta av mig. Jag har aldrig känt mig så ensam, säger Niclas.

    – Om vi inte hade blivit sams igen hade det varit katastrof, inflikar Magnus. Som tur var fanns det hela tiden en grundsolidaritet mellan oss. Jag visste att Niclas aldrig skulle tveka en sekund om jag behövde hans hjälp, och att han skulle stå upp för mig in i det sista.

     Den närmast outhärdliga längtan efter familjerna var en annan sak som förenade Magnus och Niclas.

    – Att vara ifrån sin familj i 1,5 månad är kanske inte så farligt om man har ett slutdatum, men vi visste ju inte hur länge vi skulle behöva vara skilda ifrån dem. Dessutom kunde vi inte ringa eller skriva brev.

    – Jag undrade hur länge min sambo Anna skulle vänta på mig. Skulle hon hinna träffa en ny man innan jag kom hem? Ju längre tiden gick desto mörkare tankar fick man, bekänner Niclas.

     

    Dåligt samvete

    Det dåliga samvetet över att de lämnat sina familjer och gett sig iväg under så osäkra premisser plågade ständigt Magnus och Niclas. När förhoppningarna om en frigivning till julhelgen grusades ökade skuldkänslorna än mer. Då även nyårshelgen passerade utan att något hände började de misströsta på allvar.

    – Allt kändes tungt och svart. Vi hade ingen el på flera dagar och bomberna kom allt närmare. Hela huset skakade när granaterna föll. Eftersom det var storhelger hemma i Sverige var vi övertygade om att de som jobbade med vårt fall hade lagt det på hyllan och tagit julledigt, men i efterhand fick vi veta att flera poliser hade offrat sin julledighet för att få oss fria.

     Natten till den 5 januari kom så stunden som de hade väntat på, men bara för Niclas. Magnus blev lämnad kvar källaren.

    – Jag kände mig väldigt, väldigt ensam när Niclas försvann. Men när jag fick klart för mig att han kommit över gränsen till Libanon spred sig en stor lättnat inom mig. Då visste jag att oavsett hur det gick för mig skulle Niclas kunna berätta hur jag hade haft det för min fru Florence.

     Efter en dramatisk resa var Niclas till slut i säkerhet på ett hotell i Beirut.

    – Även om jag var fri kändes det vidrigt att sitta på hotellet utan Magnus. Vi hade ju växt ihop och blivit en person under tiden i fångenskap. Jag kunde inte heller ringa min familj och berätta att jag var i säkerhet, eftersom det riskerade att försvåra situationen för Magnus om det kom ut att jag var frigiven.

     

    Återförrening

    Tre dagar senare kunde de äntligen återförenas på hotellet i Beirut – efter 43 respektive 46 dagar i fångenskap. Dagen efter väntade ett storslaget välkomnande när de landade på Arlanda flygplats. Alla fem barnen kom springande och kastade sig i sina pappors famnar så snart de fick syn på dem.

     Tiden i fångenskap gav tillfälle till stor självrannsakan. Både Magnus och Niclas medger att erfarenheten har fått dem att omvärdera vissa saker i sina liv.

    – Tidigare var jag en sådan person som tackade ja till allt, men nu har jag lärt mig att säga nej. I stället för att gå på någon halvtrist tillställning är jag hellre hemma med familjen och ser en bra film. Det första jag gjorde när jag kom hem var att springa ut och köpa ett skrivbord, för att kunna arbeta mer hemifrån och finnas till hands när mina döttrar kommer hem från skolan. Jag har kommit till insikt om att familjen är den sista stommen som står upp när allting annat runt omkring en rasar samman, konstaterar Magnus.

     Båda har blivit mer öppna gentemot sina familjer när det gäller risktagande i arbetet.

    – I dag rådfrågar jag Anna innan jag åker iväg på ett utlandsjobb, vilket aldrig skulle ha hänt tidigare. I somras skulle jag ha rest till Gaza, men Anna ville inte att jag skulle åka och då stannade jag hemma, förklarar Niclas.

     Magnus och Niclas vet fortfarande inte vilka som kidnappade dem. Trots den grymma behandlingen som de utsattes för känner de inget agg eller hämndbegär.

    – Jag ursäktar dem inte för något av det de gjort, men jag har ändå kommit till någon slags förlåtelse. Vad som än har hänt våra kidnappare vet jag att jag varje dag är mycket lyckligare än någon av dem, och det räcker för mig, säger Magnus och får medhåll av Niclas.

    Bild 1285024

    Glädjescener när Magnus och Niclas återförenades med sina familjer på Arlanda den 9 januari 2014 efter sex veckors fångenskap i Syrien.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!