• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Björn Hellberg: Jag har gett namn åt både en gata och en pralin

    Tre saker tror vi oss veta om Björn Hellberg: Han kan allt om tennis, är oteknisk och samt disträ. Men en av dessa tre sanningar vill Björn själv kraftigt dementera. Dessutom reder han ut vad han har gemensamt med Napoleon och Mozart…

    Bild 1288517

    Björn Hellberg är fylld av kunskap, sprungen ur hans aldrig sinande nyfikenhet. Biblioteket är välfyllt och hans egna böcker tar en del av platsen.

     

    Vi möter Björn Hellberg hemma i hans kära hemstad Laholm. Denna idylliska pärla vid Lagan är Björn Hellbergs plats på jorden och det är uppenbart att det som Björn inte vet om sin hemstad är inte värt att veta. I köket förbereder hustrun Inger en lunch med väldoftande lax från ett lokalt fiskrökeri.

     Huset de bor i är Björns barndomshem. Det som idag är husets välfyllda bibliotek var förr en del av det tvätteri som föräldrarna drev. Med några få års undantag är det detta hus som varit hans hem sedan barndomen.

     

    Vad är det som är så speciellt med Laholm?

    – Jag vurmar mycket för Sveriges idyller som Visby, Vadstena, Trosa – och Laholm. De har alla en välbevarad karaktär som överlevde 60- och 70-talens rivningshysteri. Det speciella med Laholm är att det är mitt hem och att det är en perfekt plats att komma tillbaka till. Jag har ju rest så oerhört mycket i mina dagar och det är alltid skönt att komma tillbaka hit och få jobba ostört eller bara ta det lugnt.

     

    Du har aldrig funderat på att flytta härifrån?

    – Inte på allvar. Jag har fått en hel del erbjudanden genom åren men jag har valt att fortsätta som frilansare härifrån. Jag trivs för bra här.

     

    Bild 1288518

    Björn med sin Inger utanför tillbyggnaden som Inger själv har ritat. Innanför tillbyggnaden ligger biblioteket där Björns far hade tvätten för länge sedan.

     

    Du har ju nått en viss lokal status. Du har bland annat blivit hedersmedborgare i Laholm!

    – Ja, och jag har faktiskt fått en pralin uppkallad efter mig, så kallade Hellbergare. Det är ljus choklad smaksatt med punsch. Man kan säga att Napoleon har sina bakelser, Mozart sina chokladkulor och jag har mina praliner…

     

    Du har till och med fått en gata uppkallad efter dig?

    – Ja, faktiskt. Det var efter OS i Albertville 1992 då jag och Ingvar Oldsberg satt i tv-studion och dag efter dag konstaterat att Sverige hade mycket måttliga framgångar medan det var ett formidabelt medaljregn över Norge. Men istället för att beklaga oss började vi hylla norrmännen, vilket naturligtvis blev uppmärksammat på andra sidan kölen. Efter spelen ansökte vi på skoj om norskt medborgarskap och vi förärades detta, jag under namnet Björn Hellbakken. Som svar på en fråga om vi skulle lämna Sverige svarade jag att det enda som kunde förmå mig att stanna kvar vore om jag fick en gata uppkallad efter mig. Så Laholm tog och döpte en liten gata vid idrottsplatsen till Hellbakken.

     

    Du har nått en mogen ålder – du har aldrig funderat på att njuta ditt otium som pensionär?

    – Det kan jag inte påstå. Tvärtom känns det som om jag får mer att göra för varje år. Under sommaren kom ju min tjugoförsta deckare med Sten Wall och till hösten en sportquizbok som jag skrivit tillsammans med Johan Erseus och den gamle höjdhopparen Stefan Holm. Jag har skrivit alla frågorna om racketsporter och dessutom alla vinteridrott utom ishockey.

     

    Bild 1288519

    Björn Hellberg och Ingvar Oldsbergär just nu aktuella med programmet Sverigequizen i TV4.

     

    Hur kom det sig att du började skriva deckare?

    – Genren har alltid legat mig varmt om hjärtat. Båda mina föräldrar läste mycket böcker men det vara bara mamma Gudrun som läste deckare, ofta ett par, tre stycken i veckan. Redan 1981 kom den första boken om Sten Wall och jag har dessutom hunnit med några andra deckare, bland annat fyra böcker i Lovikenserien. En bok om året brukar det bli och jag har haft lyckan att få en trogen läsekrets.

     

    Du tröttnar aldrig på din huvudfigur, Sten Wall?

    – Inte alls. Jag gjorde en paus för några år sedan då jag drog igång Lovikenserien och efter det kändes det väldigt roligt att återvända till Sten.

     

    Så du har många järn i elden!

    – Precis. Förutom böckerna har jag och Ingvar Oldsberg arbetat med höstens frågelek på TV4, Sverigequizen. Det blir en hel del resor genom det vackra Sommarsverige. Serien är lite nyskapande eftersom det saknas både studio och tävlande i rutan. Istället är det tittarna som tävlar mot varandra och sig själva.

     

    Hur träffades du och Ingvar Oldsberg egentligen?

    – Vi träffades i början av 1970-talet då Sveriges Radio började med provsändningar för lokalradion. Halland var ett av de områden som valdes ut och på lokalradiostationen arbetade då en ung journalist som hette Ingvar Oldsberg. Han fick för sig att intervjua en viss Björn Hellberg i Laholm som tydligen visste en hel del om tennis. Det skulle bli en kort intervju på fem minuter men den varade i en hel timme och sändes i sin helhet. Jag har hört den intervjun i efterhand – vi är väldigt artiga mot varandra, nästan servila. Sedan dess har det rullat på. Vårt samarbete sträcker sig över fyra årtionden, varav halva tiden i På spåret.

     

    Umgås ni privat också?

    – Nej, det blir inte så. Vi träffas ju så mycket i jobbet. Men vid jämna födelsedagar är det självklart att vi bjuder in varandra.

     

    Saknar du någonsin På spåret?

    – Nej, egentligen inte. Jag började som tävlande och var med i vinnande lag under fyra säsonger. Sedan övergick jag till att bli domare under många, många år och skrev dessutom en hel del frågor. Det var roligt men det tog också väldigt mycket tid.

     

    Hur tycker du att efterträdarna sköter sig?

    – Med den äran! Kristian Luuk och Fredrik Lindström är trogna grundkonceptet men har gjort något eget av det. Skulle jag önska något så vore det mer svensk musik men det är också allt. Att de har lyckats visar ju inte minst att tittarsiffrorna fortfarande är i topp!

     

    En stor del av ditt liv har du ägnat åt tennis – vad är det med den vita sporten som är så fascinerande?

    – Jag tror att det är poängsystemet. En spelare kan förlora två set och ligga under i det tredje men ändå vända på matchen. Så är det till exempel inte i fotboll.

     

    Hur var du själv som tennisspelare?

    – Jag satsade hårt men aldrig på en internationell karriär. Dels räckte kanske inte talangen, dels hade jag för mycket på gång utanför tennisbanan. Men jag har fortfarande rekordet i antalet A-lags-matcher i klubben, 312 stycken.

     

    Kommer Sverige någonsin tillbaka som stor tennisnation?

    – Det tror jag säkert – men inte som det var på 1980-talet. Det var en helt osannolik samling fantastiska spelare under en och samma tidsperiod. Att det skulle inträffa igen är inte så troligt.

     

    Du har bevakat tennis under hela ditt vuxna liv.

    – Ja, verkligen. När jag var 21 år tog jag båten till Australien för att på plats under 18 månader bevaka tennis där. Under den australiska vintern, det vill säga under vår sommar, fyllde jag på med andra reportage, om hajar, opaler och emigrantöden. Och så lade jag undan pengar för att ta flyget hem.

     

    Det låter som en rejäl resa!

    – Resan mellan Göteborg och Melbourne med fartyget M/S Kirribilli tog 42 dygn. Hemresan med flyg tog ungefär 48 timmar men kändes minst lika seg som båtresan dit.

     

    Hur ser en perfekt sommar ut?

    – Ja, en resa till Wimbledon blir det ju alltid, det blev 47:e gången i år. Och Båstadtennisen vill man ju inte missa, där har jag varit alltsedan jag räknade dubbelfel åt Sven Jerring för 50 år sedan. Annars har jag dragit ner lite på tennisbevakningen. Istället åker jag på turnéer där jag signerar böcker och får genom detta uppleva det fantastiska landet när det är som vackrast. Och så kan ju min hustru Inger följa med på resorna.

     

    Inger och du kommer båda från Laholm men det var i vuxen ålder ni lärde känna varandra.

    – Ja, vi träffades när vi båda arbetade på lokaltidningen. Då var vi gifta på var sitt håll men idag har vi hållit ihop i över 30 år! Vi förlovade oss faktiskt på puben Dog & Fox under en Wimbledonturnering och hon har varit med flera gånger sedan dess. Inger är för övrigt född här i grannhuset, som var sjukhus på den tiden, men växte upp i Lilla Tjärby strax utanför staden. Det var därför vi aldrig träffades som unga.

     

    Jag har hört att ni aldrig har grälat?

    – Nej, vi har inte haft ett enda "uppfriskande gräl" under de här åren. Varför ska man ha det? Fast allt är ju personligt. Jag är nog en man med mycket lång stubin.

     

    Det finns en bild av dig som opraktisk och inte så lite disträ. Hur stämmer det med verkligheten?

    – Jag är väldigt oteknisk och opraktisk, det måste jag erkänna. Men jag vill kraftigt protestera mot bilden av mig som disträ. Under alla de år jag varit aktiv har jag aldrig missat en lämningstid, aldrig glömt en biljett. Bara en gång har jag kommit för sent till en signering och det var för att jag körde fel. Så disträ är jag då rakt inte, tvärtom.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!