Jag har lärt mig att jag inte är odödlig, säger Sanne Salomonsen, som nu sju år efter hjärnblödningen känner att hon nästan är helt återställd.
Sanne Salomonsen stod som vanligt och tränade på sin studsmatta framför det stora huset i Charlottenlund norr om Köpenhamn en morgon 2006 när hon plötsligt kände att någonting var fel.
Riktigt fel. Hon hade drabbats av en hjärnblödning.
– Det finns bra behandling – bara man kommer in i tid, säger Sanne när Hemmets Journal träffar henne i Köpenhamn sju år senare. Jag är återställd nu, både när det gäller min röst och min kropp. Jag går i höga klackar, rider på min häst och sjunger hela tiden – jag har fått mitt gamla liv tillbaka.
Tre veckar efter hjärnblödningen var Sanne hemma igen från sjukhuset.
– Jag var till en början förlamad i vänster sida men tänkte, att detta måste jag fixa! Eftersom jag hade bra kondition satte jag igång att träna upp min kropp igen. När jag kom hem kunde jag gå. Efter två dagar hemma var jag ute och promenerade med mina hundar. Jag bestämde mig för att inte vara sjuk!
Sanne kämpade envist vidare med föresatsen att sjukdomen inte skulle hindra henne att leva sitt liv eller från att fortsätta med musiken.
– Okej, jag är inte lika stark i min vänstra sida längre och jag kan inte spela instrument som jag gjorde innan. Nu är jag beroende av att ha någon som kan spela gitarr eller piano när jag skriver låtar.
Balansen i vänster sida är fortfarande i olag.
– Det är inga problem att gå uppför en trappa, men när jag ska gå ner vill jag gärna ha något att hålla mig i. Men det kan jag leva med!
Sanne fyller snart 58, även om man inte kan tro det när man träffar henne. Hon har en energi som kan ta andan ur en och pratar gärna om sitt liv på en fullt förståelig skandinaviska efter alla år i Sverige.
– Sverige är som mitt andra hemland, säger Sanne som har sonen Victor tillsammans med den svenske gitarristen Mats Ronander. Jag känner mig verkligen svensk. Ibland sitter jag och tittar på tv och tänker inte ens på att det är en svensk kanal.
Sanne Salomonsen och Mats Ronander i Nyhavn Köpenhamn 1984…
Inga lyckopiller
Sanne har jobbat mycket i Sverige – inte bara med Mats när de var gifta utan också med många i den svenska artisteliten som Eva Dahlgren, Björn Skifs och Tommy Körberg. Dessutom medverkade hon på 80-talet i några svenska filmer, bland annat Smugglarkungen. Hon deltog i svenska melodifestivalen 2005 med låten Higher Ground och kom på sjunde plats i finalen.
Nu under hösten har hon varit ute på turnén Voices of Rock i Sverige tillsammans med flera andra kända rocksångare som Eric Bazilian i svenskfavoriterna The Hooters, Graham Bonnet, Bill Champlin från Chicago och Håkan Hemlin från Nordman.
När Sanne kom hem från sjukhuset fick hon antidepressiva tabletter av läkarna men det dröjde inte länge innan hon slutade ta dem.
– Jag sa bara att lyckopiller inte funkade för mig. Visst, jag fick en djup depression när jag slutade med dem, men hellre det. Då visste jag vad det var och kunde ta itu med det eftersom jag visste vad som hände med min kropp.
Tidigare hade hon aldrig haft ångest men det fick hon nu och Sanne insåg att hon inte kunde hantera situationen själv.
– Det var första gången i mitt liv som jag kände att jag måste ha hjälp och det var första gången jag gick i terapi. Jag gick till både psykolog och psykiater, samtidigt som jag lärde mig förstå människor som lider av depression.
Det tog Sanne elva månader att ta sig ur sin depression.
– Det gav mig en otrolig respekt för de människor som verkligen är deprimerade. Har man inte varit där själv kan man inte förstå hur det är.
Sjukdomen har lärt Sanne att inte ta något för givet längre.
– Jag har lärt mig att jag inte är odödlig. Vi ska vara glada för varenda dag vi får. När jag svänger ut benen ur min säng och ställer mig på golvet på morgonen tackar jag alltid: “Tack käre Gud för att jag är i livet”. Jag ser fram emot ännu en underbar dag. Jag är en andlig person och mediterar mycket. Jag är religiös på mitt eget sätt. Jag tror på en gudomlighet och att universum är oändligt och fyllt med god energi om vi använder den på rätt sätt.
Mediterar dagligen
Sanne har mediterat sedan hon var tonåring.
– Det började på 60-talet med hela flower power-rörelsen med “peace, love and understanding”. Jag började meditera när jag var 13–14 år och fastnade direkt. Jag kände att det var så skönt att slippa alla tankar – och idag måste jag göra det för att inte bli stressad.
Sanne försöker att vara en positiv människa.
– Till och med när det regnar tycker jag det är ett underbart väder, säger hon och skrattar. Man måste se det positiva i tillvaron – men det är ett medvetet val. Jag försöker att vara en medveten människa. Jag tänker på hur jag beter mig, hur jag pratar med andra människor, att visa respekt för andra från det jag vaknar tills jag går och lägger mig. När man inte har ångest och stress i livet drömmer man heller inte lika mycket – det finns inte så mycket du förtränger eller vill ta tag i. Så jag sover som en stock – det är inga drömmar som får förstöra min sömn!
När hon skulle föda sin son bestämde Sanne sig för att använda sig av yoga i stället för den traditionella bedövningen.
– Det gör ju väldigt ont, men för att inte min son skulle komma till världen under skrik och vrål, så mediterade jag. Jag visualiserade smärtan i stället för att känna den. Jag såg hur min kropp blev större och större, så det blev gott om plats för babyn att komma ut. Jag beslutade mig för att han skulle komma ut i en lugn och fin atmosfär – och så blev det. I början snyftade jag men sa till mig själv: “Nu får du skärpa dig!” Jag lade mig i en särskild ställning och började andas rätt. Samtidigt satt Mats och spelade backgammon med min barnmorska – det var rätt roligt, faktiskt…
När Sanne var 10 år lärde hon sig spela piano och så småningom gitarr. När hon var 12 var hon med i sitt första band. I slutet av 60-talet spelade hon professionellt och fick huvudrollen i musikalen Hair. 70-talet ägnade hon åt musikaliska experiment som fusionjazz och tradjazz, men 1979 visste hon att det var en blues- och souldränkt rock’n’roll hon ville sjunga.
Sanne tillsammans med sonen Victor, som valt en karriär i föräldrarnas fotspår. Från en konsert 2009.
Livet som farmor
Sannes pappa var akademiker, ornitolog, Grönlandsforskare och skrev flera böcker – men han var också mycket musikalisk och spelade piano.
– Jag har fortfarande hans piano. Mamma var bra på att sjunga och uppträda och skulle nog helst velat göra det också. Men hon växte upp i en tid då man gick på hushållsskola och utbildade sig till att bli en god mor. Fast när vi flyttade hemifrån tyckte hon det blev tråkigt att gå hemma. Hon började jobba och fick ett helt annat socialt liv. Hon var expedit på skoavdelningen på Magasin du Nord, älskade skor och hade ofta med sig skor hem – dessutom fick jag rabatt…
Idag är bägge föräldrarna borta.
– Jag är inte någons barn längre. Man får acceptera att det är så, men det är klart jag saknar dem. Mamma levde i många år efter att pappa dog, så egentligen är det pappa jag längtar mest efter. Men mamma och jag var väldigt nära och de sista åren när hon var sjuk umgicks vi mycket. Vi kunde bråka ibland, men det var aldrig något allvarligt. Så det är klart att det är viktigt för mig att vara en bra mamma till Victor och en bra och närvarande farmor – det är ju de som är min familj nu.
Mamma Rock har blivit Rockfarmor och älskar det.
– Det är fantastiskt! Jag kan inte förklara hur det känns – men det har inget att göra med den gamla skrönan, att jag kan lämna tillbaka honom och slippa allt ansvar. Det är i och för sig sant, men jag har bestämt mig för att hjälpa till så mycket jag kan. Om jag har tid går jag och hämtar honom på dagis. Jag ställer jättegärna upp!
Victor och hans familj bor bara tio minuters promenad från Sannes lägenhet i centrala Köpenhamn. Åren som sjuk tärde på ekonomin och hon fick sälja sitt hus i Charlottenlund.
– Det var väldigt trist. Så jag började röka igen, säger hon och tänder en cigarrett. Dum som jag är – men jag kommer att sluta igen. Jag dricker ingenting längre – inte ens till maten. Jag är en tråkmåns – det här är min enda last och just nu behöver jag den.
Framöver har Sanne planer på en turné med sina bästa ballader och en live-skiva.
Och kärleken?
Sanne skrattar.
– Om jag skulle säga något om en man, så följer fotograferna efter mig hela tiden i hopp om att jag ska komma ut med honom på morgonen. Så därför har jag slutat prata om män…
SANNE SALOMONSEN
NAMN: Susanne Salomonsen.
ÅLDER: 57 år.
YRKE: Sångerska, artist, skådespelare.
FAMILJ: Vuxne sonen Victor, 25, och barnbarnet Mingus Ray, snart 2 år.
BOR: Lägenhet i Köpenhamn.
AKTUELL: Nyligen ute med turnén Voices of Rock tillsammans med Bill Champlin, Graham Bonnet, Håkan Hemlin, Eric Bazilian och Bobby Kimball.
