Österbybruks herrgård i norra Uppland, byggd i mitten av 1700-talet då bruket hade sin verkliga storhetstid.
En ändlös allé, kvävande hetta och någonting ondskefullt som lurar bakom svarta fönster… En bild av Österbybruk som envist bitit sig fast från ett besök i parken för länge sedan. Då luften nästan kändes stillastående mellan träden, och den avlägsna herrgårdsbyggnaden verkade ödsligt tillstängd och sluten, som försänkt i djup sömn.
Men bilden har också att göra med en gammal sägen om ett djävulskontrakt och hur den onde ständigt drev sitt spel med människorna på denna plats…
– Som ofta, när det handlar om järnhantering, gruvdrift och närheten till jordens heta innandöme, så var föreställningarna om Djävulen särskilt levande, säger guiden Annica Trolin-Andersson.
Vi följer med henne på en vandring på Österbybruks herrgård i norra Uppland som för oss bakåt genom seklen, till dess storhetstid för 300 år sedan. Redan på medeltiden bedrevs järnbrytning här och Gustav Vasa lät bygga upp verksamheten kring Dannemora gruva för att tillverka krigsmaterial.
De följande århundradena har släkterna de Geer, Grill och Tamm drivit egendomen. Skickliga vallonska smeder värvades som gjorde Österby till Sveriges främsta järnbruk under 1600-och 1700-talen. Minnena från den eran finns ännu kvar i gruvstaden med sina låga stenhus längs spikraka gator, klockstapeln, smedjorna och de spegelblanka dammarna som dyker upp överallt i omgivningarna.
De förstärker den nästan onaturliga stillheten över hela parklandskapet som fortsätter bakom den gula herrgården. Där tar de evighetslånga alléerna vid och försvinner bort i ett töcken av grönska. Vem vet vart de leder egentligen, för det sägs att även de som vandrar i dessa alléer kan försvinna för evigt…
Två gåtfulla och okända kvinnoskepnader sägs visa sig här på Österbybruk. En Svart och en Vit Dam som likt schackdrottningar tycks röra sig i räta linjer över egendomen. Den Vita vandrar bort längs parkens alléer, den Svarta genom herrgårdens många rum.
Pakt med Djävulen
Annica Trolin-Andersson, som guidat på herrgården i 18 år, berättar dramatiskt och med stor inlevelse om den tid då det begav sig. Tiden då den onde nästlade sig in hos såväl smeder som gårdens ägare för att ta deras kropp och själ i besittning. Om hur olika underjordiska väsen kunde hjälpa dem som höll sig väl med dem.
– Många historier handlar om Gruvfrun, Dannemoras väktare. Det sägs att en del arbetare verkligen skymtat hennes gråbleka, långsträckta skepnad nere i gångarna. Det finns flera som vittnat ända fram i vår tid om hur detta uråldriga väsen varnat gruvarbetarna för kommande olyckor. Hur de hört hennes viskande röst i örat strax
innan ett stort ras störtat ner alldeles framför dem.
Men det fanns personer som hellre vände sig till de mörkaste makterna djupt nere jordens innandöme…
– Många ansåg att de allra skickligaste yrkesmännen, som hade en mycket hög status i samhället, besatt dolda kunskaper som de inte avslöjade för någon människa. Kunskaper som de förvärvat på en inte helt naturlig väg, säger Annica.
– Om man smög sig på dem när de arbetade framför elden, trodde man sig kunna avslöja dessa smeders hemligheter. Då skulle man få se små demoner dansa i gnistregnet, eller skymta Satans ansikte i lågorna.
– En av en legendariska berättelserna från Österbybruk handlar om en smed som ville få del av de magiska kunskaperna inom sitt yrke. Men han visste att han i gengäld måste sälja sin själ. Smeden formulerade en kväll sin önskan med ett brev adresserat till Djävulen. Brevet, som var skrivet i blod, stack han in under kyrkporten, exakt på slaget tolv en torsdagnatt vid fullmåne. Han rusade sedan bort över kyrkogården med en växande känsla av skräck över den oåterkalleliga handlingen.
– Redan nästa morgon märkte han att något var annorlunda. Allt arbete i smedjan gick besynnerligt snabbt och lätt. Han förstod att djävulskontraktet nu hade börjat gälla. Det var som om järnhanteringen skötte sig helt själv och smeden blev snart vida omtalad i hela Österby för sin häpnadsväckande skicklighet.
– Men ändå fick han inte alls någon glädje av sin framgång. Han ångrade djupt att han inte önskat något ännu bättre när han ändå sålt sin själ. Som att bli omåttligt rik, ung på nytt eller den främste smeden i hela riket. Därför blev han istället alltmer förgrämd och dog som en bitter, i förtid åldrad man. I dödsögonblicket ska man ha sett en onaturligt stor, svart korp lämna huset, på vingar så jättelika att de skymde solljuset! Man visste då att det var den onde som kom för att hämta smedens själ till helvetet. Tätt efter korpen flög en liten svart sparv.
– Som ett minne hängde länge en rostig järnskylt kvar vid ingången med den skicklige smedens namn. Och om man tittade riktigt noga kunde man i ena hörnet se bilden av en mörk, hornbeklädd gestalt.
Guiden Annica Trolin-Andersson berättar om herrgårdens fascinerande historia, om spökerier och ägare som varit i förbund med den onde. Här sitter hon vid flygeln i Blå salongen som ibland tycks spela av sig själv. Många tror att det är sångerskan Jenny Lind som går igen.
Trollbordet dansar
Annica berättar också sägnen om gårdsfrun på Österbybruk som ingick ett avtal med Djävulen och blev oförklarligt lyckosam i affärer. Men som till sist kom undan blodsavtalet genom att lura ut den onde genom ett litet, litet hål i fönstret.
Idag känns förstås allt detta mest som småkusliga, underhållande skrönor från en mycket avlägsen tid. Ändå är det ibland svårt att helt skilja på sägen och verklighet här på Österbybruk. Ingen vet egentligen varifrån den svarta hästdroskan kommer som synts intill herrgården vissa nätter, eller vad som ännu döljer sig i husets mer undangömda rum.
– De fanns för flera år sedan ett så kallat trollbord som stod i en av salarna. Ett högt smalt trebent bord av den sort som förr användes för seanser. När man ställde frågor till andevärlden skulle man få svar genom att bordsbenen dunkade hårt i golvet. Först var detta mest en oförarglig sällskapslek. Men det hela blev efter hand allt otäckare.
Trollbordet började på något sätt leva sitt eget liv oberoende av seanserna, det kunde när som helst plötsligt börja röra sig i rummet med hastiga, ryckiga rörelser. Jag och flera besökare har sett detta hända, det var faktiskt riktigt kusligt! Man vågade inte längre ha bordet synligt och det ställdes till slut undan väl inlåst i något källarförråd.
Rullstolen rör sig
Vi vandrar genom första våningens höga, ljusa salar och salonger, där en del ekar ödsligt tomma. Andra är inredda av den excentriske ägaren och siste brukspatronen Per Adolf Tamm i utpräglad empirestil från skiftet 1700-1800, där gravurnor, egyptiska fågelhuvuden och en gyllene lyra tillhör dekorationerna. I den eleganta Gula Salongen står en klumpig, tronliknande fåtölj med läderklädsel och stora hjul.
– Detta är en av de allra tidigaste rullstolarna, berättar Annica. Den var specialtillverkad för Per Adolf Tamm, som styrde över bruket i mer än 50 år, mellan 1802 och 1856. Gammel-Tammen, som han kom att kallas, var något av ett original, en legendarisk gestalt som figurerar i många av traktens historier och anekdoter än idag. Och det tycks inte bara vara i sägnernas värld som han lever kvar. Under sina sista år satt han alltid i sin rullstol här i Gula Salongen, och frågan är om han någonsin lämnat den? Det har hänt fler gånger att besökare har ropat till: “Titta på rullstolen, den rörde sig!”
– Jag har faktiskt vid ett tillfälle sett Gammel-Tammens stol komma rullandes i väldig fart från den ena väggen till den andra! Ingen fanns i närheten som kunde ha puttat till den.
Är det då verkligen gamle brukspatron Tamm som spökar i Gula Salongen? Det verkar ibland som om helt andra krafter dominerar herrgården, som får föremålen att helt oförklarligt trotsa fysikens lagar.
I Gula Salongen finns siste brukspatronen Per Adolf Tamms berömda rullstol som emellanåt rullar framåt av egen kraft.
– Galgarna i kapprummet brukar då och då svänga kraftigt helt av sig själva och i Blå Salongen här intill har flygelns tangenter tryckts ner som av osynliga fingrar.
Den berömda sångerskan Jenny Lind bodde tillfälligt som gäst i huset i mitten av 1800-talet och en del tror att det är hon som går igen.
Vita Damen lockar
Två gåtfulla och okända kvinnoskepnader ska visa sig här på Österbybruk. En Svart och en Vit Dam som likt schackdrottningar tycks röra sig i räta linjer över egendomen. Den Vita vandrar bort längs parkens alléer, den Svarta genom herrgårdens många rum.
– En gång har jag skymtat Svarta Damens rygg med den mörka långa klänningen släpandes i golvet. Det var en så overklig upplevelse, minns Annica. Gestalten gick då, som hon alltid sägs göra, i riktning bortåt, genom salarna och salongerna, rum för rum, för att helt plötsligt upplösas i tomma intet…
Var detta Jenny Lind? Eller var det Anna Grill hon såg, herrgårdens mest mytomspunna fru, en skrämmande kvinna som ansågs besitta magiska egenskaper för flera hundra år sedan och som sägs ha varit en häxa?
Flera har sett Svarta Damen vandra genom herrgårdens många rum. Kanske är det sångerskan Jenny Lind som spökar, kanske häxan Anna Grill…Ingen vet.
Längst bort i parken står sedan länge ett ålderdomligt, svart marmormonument som speglar sig i en mörk näckrosdamm, rest till minne av fru Anna Johanna Grill. En blek, nästan mänsklig kontur avtecknar sig alldeles framför stenen och får en att stelna till! Är det Vita Damen?
– Många tror att de ser ett spöke där borta. Men det är bara en missfärgning av själva marmorn, säger Annica hastigt.
Parkens Vita Dam är en mycket mer gåtfull och undanglidande skepnad, som setts sväva fram över dammen lätt som en dimslöja, men utan spegelbild. I gamla sägner beskrivs hon som en huldra, ett oemotståndligt förföriskt väsen som sägs locka män i döden
– Det berättas om en ung officer som blivit intill vanvett besatt av kärlek till Vita Damen. En kväll följde han efter hennes skira, ljusa gestalt bortåt längs parken. Morgonen efter fann man honom dränkt i näckrosdammen!
Från salongernas höga fönster ser vi ut över parklandskapet med sina till synes oändliga alléer där ett flertal människor säg ha försvunnit spårlöst genom århundradena.
