Mina taxar har hjälpt mig att finna ny glädje!

Den finska spetsen hade fattat tycke för den lilla, rädda flickan som hade följt med sin barnflicka hem över påsk. Så när flickan kröp in i kojan efter sin fyrbenta vän hördes inga morrningar eller illtjut. Bara en djup och fridfull tystnad. Barnflickan och hennes familj häpnade.

När påskveckan var slut måste de båda skiljas åt. Treåringens förtvivlan visste inga gränser.

– Spetsen Ressu var den varma famn som jag behövde så enormt just då, säger Yrsa Stenius, som under barnaåren var livrädd för främlingar. Han lärde mig att det finns en organisk trygghet som allt levande kan ge varandra. Han blev kanalen till den kärlek för hundar som jag sedan dess alltid bär med mig.

Yrsa Stenius är välkänd och uppskattad som journalist, författare och debattör. Sedan september 2007 är hon
dessutom verksam som Allmänhetens Pressombudsman. Det är dit den som känner sig kränkt eller orättvist behandlad i en tidning kan vända sig.

Parallellt med det framgångsrika yrkeslivet löper det privata, så mycket mer hudlöst och sårbart. Yrsa har aldrig gift sig och bildat familj, aldrig som vuxen levt med någon. Hennes kärleksförhållanden har slutat med sorg och tårar och övergivenhet.

Jag träffar Yrsa Stenius på hennes arbetsplats i pampiga Pressens hus på Kungsholmen i Stockholm. Riddarfjärden, vacker i vintergrått, ligger bara ett stenkast bort. Yrsas arbetsrum är stort och det finns även plats för en liten hund om andan skulle falla på.

– Kärleken till en hund är mindre komplicerad än kärleken till människor, konstaterar hon enkelt.

– Sorgen efter en död hund är djup och intensiv, men inte tung. Den är sällan förknippad med skuld.

Det var med Mira (th) i sällskap som Yrsa flydde från telefonen i hemmet. Hennes pappa låg döende på sjukhus och Yrsa hanterade förlusten genom att gå långa promenader. Index (tv), Yrsas första hantax, blev en charmfull vän. Han såg till att Yrsa alltid tog paus efter fem timmars skrivande. Index gick bort i somras.
 

“Taxar, kärlek och sorg” är namnet på Yrsa Stenius senaste, kritikerrosade roman. I den berättar hon om sin kärlek till hundar, men också om sin skräck för separationer.

– Jag är usel på alla slags skilsmässor, om det så bara gäller att skiljas från ett invant telefonnummer. Jag tror att separationsångestens förträngda fasa är ett skäl till att jag har förblivit singel hela livet, förklarar hon.

– Uthärdar man inte separationer så uthärdar man inte heller att älska. Ensamheten är trygg för den som inte klarar att lämna eller lämnas.

Fasan går långt tillbaka i tiden. Yrsa föddes två månader för tidigt och komplikationer tillstötte.

Nästan hela sitt första levnadsår tillbringade hon på barnsjukhus i Helsingfors.
– På den tiden fick föräldrar inte pyssla om sin kuvösbaby. Människor höll sig ifrån den lilla infektionskänsliga varelsen, förutom mat och ombyte på bestämda tider. Man trodde inte att det första levnadsåret satte några spår i själen. Idag vet man bättre.

Taiga poserar gärna för en godisbit hemma i köket hos Yrsa.

Yrsa växte upp i en intellektuell överklassfamilj i den fins­ka huvudstaden. En rad sträv-håriga taxar kom att prägla hennes liv.

Taxen Rufa, som Yrsa beskriver som “massiv som en rysk kulstöterska”, förändrade stämningen i barndomshemmet. Varken pappa, sval och kontrollerad, eller farmor, känd jämställdhetskämpe, politiker och en av Finlands första kvinnliga arkitekter, kunde motstå när Rufa kröp upp i soffan och lade huvudet i ett knä.

– Rufa vädjade till det som fanns under intellektet och lockade fram nya känslor av ömhet, säger Yrsa. Det är svårt att stå emot det ordlösa hos ett djur som kommer fram och vill bli klappat.

Efter Rufa kom Mira med sin glänsande rödbruna päls, sneda, gula ögon och två stora jätteöron som hängde ner i matskålen när hon åt.

Det var med Mira vid sin sida som Yrsa vandrade runt i ett höstligt Helsingfors, långt från telefonen, när hennes pappa var döende.

– Jag övergav pappa, eftersom jag inte kunde hantera förlusten av honom. Mina känslor och tankar var förlamade. Jag var ung den gången, idag skulle jag ha varit hos honom den sista tiden. Jag var 23 år och gick och gick med min valp, som vägrade lära sig kissa i koppel. Hon var sannolikt stressad av min stress.

Mira fick en plågsam död. Yrsas mamma var hundvakt och hade ställt in en jäsdeg vid värmeelementet i badrummet. Mira petade upp badrumsdörren och slickade i sig degen, som snabbt fick hennes buk att svullna. Miras inre organ blev alltför svårt skadade av skrovmålet och veterinären kunde inte rädda den lilla taxen. Yrsas mamma var ifrån sig av sorg och skuld.

– Mammas sorg var nästan svårare att bära än min egen.

Som en karusell
34 år gammal frigjorde Ylva sig från den ibland överbeskyddande sammanhållningen hos sina släktingar hemma i Finland och flyttade till Sverige. Hon packade väskan och reste med den 9 månader unga taxvalpen Vilma till Stockholm. Yrsa hade fått en tjänst som vikarierande kulturchef på Aftonbladet.

Tjänsten ledde så småningom till att hon blev chefredaktör. Det var ett jobb som hon kom att älska så mycket att hon svek Vilma. Hunden lämnades ensam hemma och fick vissa dagar vänta i 14 timmar på att matte skulle komma hem.

– Jag hamnade i en snabbt snurrande karusell, med både chefredaktörens intensiva tillvaro och en ny kärlek. Jag tappade perspektivet på mitt liv. Jag var mig själv så nära att Vilma blev mig fjärran. Hon angick mig inte på riktigt.

Både yrkeslivet och kärlekslivet kraschade. Mattes tårar blev så många att Vilma ibland flydde till sitt hörn under soffan.

Inom loppet av ett år dog så både Yrsas mamma och Vilma. Vilma hade varit den sista länken till den vackra, roliga och begåvade modern.

Det blev taxen Ruskas valpiga livsglädje som så småningom fick Yrsa att hitta tillbaka till glädjen igen.

– Med Ruska vid min sida lärde jag mig ett nytt sätt att leva, förklarar hon. Glädjen över att åter kunna skriva gav livet lust, mål och mening. Jag upptäckte att jag kunde skratta igen.

Yrsa började jobba som frilansare och kunde därmed ägna mycket tid åt sin nya hund.

– Med Ruska fick jag en ny hobby, hundutställningar. Det var underbart! Jag älskar att vinna!

Ruska drabbades av diskbråck och i maj 1996 gick Yrsa ut i sommaren med ett tomt hundhalsband i handen.  Det är nu några år sedan och hemma finns numera taxen Taiga, som älskar mat över allt annat. Taiga är på hunddagis och trampar runt av glädje inför de kommande lekarna när matte lämnar.

Nya valpar
Och fler taxar lär det bli i framtiden. Yrsa kan inte tänka sig ett liv utan hundar. Visst gör det ont att skiljas från en älskad hund. Ändå har Yrsa alltid skaffat en ny valp efter den som har gått bort.

– I en separation från en hund finns aldrig något svek, inget övergivande. Sorgen efter en hund är stor, men tonar bort. Kärleken finns kvar, men objekten skiftar.

– Man sörjer en hund som en vuxen med föräldraansvar. Men också som ett litet barn som anar dödens ensamhet. Som vuxen sörjer man trots allt med viss distans, summerar hon.