Per Myrberg: Jag blev rädd när jag skulle spela älskare till en 40 år yngre kvinna!

– Det är få förunnat att ha ett jobb man verkligen gillar. Och det har blivit bara roligare att spela teater med åren, säger skådespelaren Per Myrberg.

Han är butter och fåordig och håller sig mest för sig själv. En typisk enstöring som hellre pratar med katten Morris och pysslar med sina bin än umgås med grannarna på Saltön. Nej, William McFie är sannerligen ingen muntergök – ändå blev han av läsarna i en kvällstidning framröstad som den mest populäre karaktären efter första säsongen av TV-serien Saltön!

– Det förvånade mig mycket att folk gillade McFie, säger skådespelaren Per Myrberg, som spelar rollen. Jag trodde nog att folk skulle tänka: “Den gamla gubbjäveln som ger sig på yngre kvinnor!”. Men om man har åtagit sig en roll kan man ju inte lägga några moraliska aspekter på den.

Blev nervös
Som trogna Saltö-tittare minns blir allt i den gamle mannens liv ställt på ända när den unga, nyblivna änkan Sara plötsligt dyker upp på skärgårdsön. Till skillnad från övriga öbor räds hon inte McFies butterhet och det udda paret blir förälskade. En drömroll för en man som gjort det mesta i teaterväg, kan tyckas – men Per Myrberg skakar leende på huvudet.

– Jag blev nervös när jag läste att jag skulle spela förste älskare till en 40 år yngre kvinna! Jag kände inte skådespelerskan Hanna Bogren och var orolig för hur hon skulle reagera på mig. “Jaha, ska jag ha ett förhållande med den där gamla gubben?”, kanske hon tänkte. Men det gick ju bra! Hon är en väldigt fin tjej. Och konstigt nog fick vi nästan inga kommentarer på åldersskillnaden. Det har kanske blivit mer accepterat idag?

Inget prov
Efter kommande fyra avsnitt är Saltöserien till ända och vad som därefter väntar den numera 73-åriga veteranen är ännu oklart. Just nu befinner han sig i Göteborg där han, fram till slutet av februari, spelar rollen som gammelkatten Gus i musikalen Cats på operan.

Per var den ende i ensemblen som inte behövde provspela.
– Ja, det hade blivit fånigt… Men man ser på unga skådespelare hur duktiga de är. De slarvar inte en millimeter! Det är nog tufft att vara ung skådespelare idag.
– För min del har det bara blivit roligare att spela teater med åren. Jag har nog blivit mindre knepig…

Min prydlige bror och jag Här besöker min mamma Eva-Lisa Lennartsson, bror Martin och jag Skansen på Djurgården och fotograferas av en kanonfotograf – men jag var mer intresserad av en ballongförsäljare som stod en bit bort! Jag spenderade mycket tid på Djurgården som barn, jag kunde varenda buske och träd utantill. Jag ser ut som en slashas på bilden! Min bror var prydligare, han blev sedan socionom.     Pappa flyttade ifrån oss Jag föddes i Stockholm 1933 och här är jag cirka ett år gammal, tillsammans med min storebror Martin. Bilden är tagen på landet hos några vänner. Far var arkitekt och mor var recitatris, men de gick skilda vägar när vi var små. Jag älskade min far och kramade ur honom all faderskärlek jag kunde innan han flyttade. Min bror Martin gick bort i cancer för ett par år sedan.   Lumparminne År 1954 gjorde jag lumpen och jag tillhörde granatkastarbataljonen. Och ni ser ju med vilket allvar jag tog det hela… Det är jag som står i bakgrunden och larvar mig. Killen som står i förgrunden minns jag tyvärr inte namnet på. Vid ett tillfälle skulle vi öva oss i närstrid med bajonetter och jag råkade skada honom på riktigt! Men han tog det bra, han var trevlig.

40 veckor på svansktoppen Det tog en kvart att spela in Trettiofyran, som låg på Svensktoppen 1963-1964, men jag har fått leva med den i över fyrtio år! Förr var jag rejält trött på låten men nu kan jag acceptera den. Alla tyckte att jag skulle turnera i folkparkerna efteråt. Du kan tjäna guld, sa de. Men jag hade inte tid, jag var ju skådespelare. Det blev en hel del musik ändå, med åren. Min första grammofonskiva hette “Från Gröna Lund till Söder”.

Lovande elev Året därpå kom jag in på Dramatens elevskola. Det var verkligen kamelen och nålsögat! Här är jag tillsammans med Bibi Andersson och regissören Alf Sjöberg. När Alf Sjöberg hade varit död i 10 år drömde jag att vi möttes i en trappa på Dramaten. Jag måste berätta för honom att han är död!, tänkte jag. Men när jag gjorde det svarade han bara: “Ja, ja men nu måste jag jobba!” Ingmar Bergman tycker den historien är så rolig. Det var så typiskt Alf Sjöberg!

Tio stormiga år Numera är jag nog lättare att leva med men så var det inte förr! Jag var knepig och egoistisk, utan att förstå det själv. Min första hustru Barbro och jag höll ihop i tio år men det var inte så lyckligt. Jag har varit rörig i mitt känsloliv. Barbro var författare och gick senare bort i cancer. På bilden är också vår son Patrik. När han och hans lillebror Fredrik var små brukade jag skjutsa runt dem i våningen i en sittvagn. Då sa de: “När du blir liten pappa, ska vi skjutsa dig!” När de blev äldre brukade de putsa min flint och skratta – nu är de själva skalliga!  “Mina två söner som idag är äldre än jag”, brukar jag säga.   Stolt mormor Min mamma gifte om sig med en dansk konstnär när hon var i fyrtioårsåldern. Men det höll bara i ett par år. Här är jag och mina två söner Patrik och Fredrik på besök hos henne någon gång på 60-talet.   Så kom Sofia… Min dotter Sofia, idag 28 år, fick jag med Madeleine. Vi bodde aldrig ihop. Även Madeleine gick dessvärre bort i cancer alldeles för tidigt.Min dotter Sofia, idag 28 år, fick jag med Madeleine. Vi bodde aldrig ihop. Även Madeleine gick dessvärre bort i cancer alldeles för tidigt.

Flickidol över en natt Min första filmroll var som Erik i Värmlänningarna som 24-åring. Jag fick inte sjunga själv utan dubbades av Ingvar Wixell. Ingen visste att jag kunde sjunga! Två dagar efter filmpremiären väcktes jag av det rasade in brev genom brevinkastet. Det var som en skräckfilm, det tog aldrig slut! Jag kunde inte hantera den plötsliga uppmärksamheten utan blev lite tagen. Beundrarbreven blev liggande i en säck… Barsk baron i Hedebyborna När serien Hedebyborna gick på TV bodde jag ensam på Birger Jarlsgatan i Stockholm. En kväll var jag ute och gick en promenad och det var ganska sent. Plötsligt möter jag en jättelik man som kommer emot mig. Ska jag springa?, tänkte jag. Då sa han, (fast på engelska): “Du är en stor skådespelare! Vad gör du ute alldeles ensam så här sent?” Han var amerikansk student och inte van vid att skådespelare rörde sig som “vanligt folk” ute på stan. På bilden en scen med Lena Brogren som spelade “Louise”. Lena var också med i de första avsnitten av Saltön, men avled hastigt förra hösten.

Slutrökt! Jag är vid god hälsa med tanke på min ålder. Rökt har jag gjort i mitt liv men 1986 lade jag av för gott! En gång tidigare gjorde jag ett uppehåll i flera år men trillade dit när en roll krävde att jag rökte cigarett på scen – en gammal Carmencita! Då gick raskt tillbaka till 25 cigaretter om dagen. Nu vågar jag inte röra en cigarett!

Som Taube-tolkare Det började med att Benny Andersson och jag pratade om Taube vid ett restaurangbesök. “Vi gör en skiva!”, sa Benny plötsligt. Och så blev det. Taube klassas ju som en livsnjutare men döden är närvarande i hans texter, mellan raderna. Orsaken till att Taube aldrig blev invald i Svenska Akademien sägs vara akademiledamoten Anders Österling som ansåg att “Taube ingenting vet om döden!” De var kanske rädda för honom?

Veteran i kattkostym När alla vi i Cats-ensemblen möttes för första gången tittade de andra på mig som om jag var något från stenåldern.” Är du han som gjorde rösten till katten O´Malley i filmen Aristocats?”, frågade någon. Jag spelar gammelkatten Gus och kommer plötsligt in som sjörövare. Jag gillar att teater inte alltid måste vara logisk. Per har gjort mer musikal. Efter att de båda medverkat i musikalen Chess, frågade Helen Sjöholm om Per ville följa med på visturné. “Varför vill du ha med mig? Jag är ju så mycket äldre”, undrade han. “Därför att jag tycker att du är bra!”, svarade hon kort och gott. Och hon fick som hon ville.

Succé på Saltön Det var roligt att spela in Saltön men vintern ute i skärgården var inget vidare, kallt och ruggigt! Regissören Carin Mannheimer är en bra dam liksom författaren Viveka Lärn som skrivit böckerna om Saltön. Men nu är rollen som Willian McFie gjord och lagd till handlingarna. På bilden – som är tagen vid inspelningen av de sista avsnitten – syns från vänster Anki Larsson, Hanna Bogren, Tomas von Brömssen, Ulla Skoog, Johan Wahlström och jag.