Egentligen hade Monika Fagerholm, 44 år, tänkt bli psykolog, men strax före examen blev hon plötsligt livrädd och hoppade av. Vid 34 års ålder slog hon igen som författare istället.
En härlig sommardag i finska Österbottens skärgård sitter två unga, vackra hemmafruar i en berså och sippar på varsin drink. De röker Kent-cigaretter och är klädda i stranddress, kjol med tillhörande behå. Bella har gula bollar på sin dress, Rosas är (förstås) rosa. Barnen leker på sitt håll.
Bella och Rosa pratar om Jacqueline Kennedy och Elizabeth Taylor, medan de äkta männen Gabbe och Kajus sysslar med något “viktigt”. Kanske arbetar de, kör bil, fiskar eller lyssnar på jazzmusik. Karlgöra!
Det är kort sagt tidigt 60-tal och scenen utspelar sig i boken “Underbara kvinnor vid vatten”, finlandssvenska författaren Monika Fagerholms stora genombrottsroman. Den som också blev film och TV-serie i svensk TV för några år sedan.
När HJ nu träffar Monika på Finlandsinstitutets bibliotek i Stockholm hinner hon knappt ta i hand innan hon säger:
– Hemmets Journal, vad trevligt! Mina båda svärmödrar hemma i Finland prenumererar på den. Men de är förstås inte mina “riktiga” svärmödrar, för jag har bara varit sambo med deras söner. Fast med den ene är det slut, det är Hilding jag lever med nu. Men jag kallar dem mina svärmödrar i alla fall!
Glad och rolig
Sådan är hon, 44-åriga Monika. Glad, rolig och snacksalig, med yvigt mörkt hår uppsatt i två tofsar på huvudet. Till vardags bor hon i Tenala i svenskbygden vid Helsingfors, i ett hus som hennes händige sambo Hilding har byggt åt dem båda och katterna Ludde och Snäckan. Snart åker hon till Belgien för att skriva färdigt en ny bok. Känner igen sig
Men just nu är Monika alltså i Sverige för att göra PR för sin senaste roman, “Den amerikanska flickan”. Den har fått ett lika lysande mottagande som hennes tidigare böcker.
Det innebär att Monika är stjärna i sin bransch och tidningarnas kultursidor slår knut på sig själva för att nagelfara hennes språk, som är mycket karakteristiskt för just Monika. Men att de “underbara kvinnorna” gjorde sådan succé beror nog på att det var så många läsare som kände igen sig i dem!
– Det hela utspelar sig strax innan hemmafruarna försvann och alla kvinnor skulle ut i arbetslivet, berättar Monika. Det var också tiden före 1968, när allt blev politiskt. Visst är det konstigt att så mycket kunde hända på tio år?
– Visserligen var jag själv bara ett par år gammal vid den tiden, så jag har ju inga egna minnen därifrån. Men jag tröskade igenom gamla damtidningar och böcker och snappade upp allt jag kunde.
Nå, nu är inte allt så oskyldigt och fridfullt som det kan verka i Monikas bok. Under ytan formligen kokar det och så småningom inträffar dramatiska händelser. Men nog fångar Monika det tidiga 60-talet på kornet. Inte minst hur glamoröst man då tyckte det var att röka och dricka sprit. Det var det goda livet, det!
Monika skrattar gott när hon berättar att hon hittade en tidningsbild på en gravid Jacqueline Kennedy som sitter och röker. Idag hade man väl censurerat bort cigaretten på bilden.
 |
Boken “Underbara kvinnor vid vatten” som kom ut i mitten på 90-talet var Monikas stora genombrottsroman. |
– Min egen mamma rökte som en skorsten och var yrkesarbetande under hela min uppväxt. Vår familj på fyra bodde i en fyrarums lägenhet på 70 kvadrat i ett nybyggt höghus i förorten Botby Gård öster om Helsingfors. Vi tyckte vi hade det så stort och fint och där trivdes jag så bra. Inne i stan arbetade mamma som bibliotekarie och blev dessutom med åren en legendarisk sagotant för barnen som kom till bibblan.
– Jag och min två år äldre syster hade en extramamma, Maja, som såg efter oss och bodde hos oss. Hon hade varit krigsbarn i Sverige, var sömmerska och brukade om kvällarna sitta vid sin symaskin och sy medan vi tittade på. På den tiden fanns ju knappt dagis.
– Senare ordnade mamma in henne på biblioteket också, så när jag gick dit satt mina båda mammor där i sagohörnan… Vilken lyx!
Tog stor plats
Monika beskriver sin mamma Kristina som utåtriktad och gladlynt, men också dominerande. Hon tog mycket plats och döttrarna tyckte ibland att hon var pinsam.
Pappa Nils-Erik däremot var blyg och tystlåten och hade en tragisk bakgrund, eftersom han blev föräldralös redan i 10-årsåldern. Han togs då om hand av sina äldre syskon och kusiner. 12 år gammal gick han till banken och lånade pengar – jo, det var möjligt på den tiden – mot borgen för att kunna studera. Han blev så småningom professor i värmelära.
– Men lusten att skriva har jag nog från morssidan. Min mormor Elin var faktiskt författare. Hon var bonddotter utanför Vasa i Österbotten och fick inte gå i skolan, men vid 60 års ålder debuterade hon med historiska noveller om hur kvinnorna hade det i Österbotten.
Det finns alltså starka kvinnor i släkten och det typiska för Monika är också att det alltid är kvinnorna som har ordet i hennes romaner. Det är om dem allting handlar, om deras liv, tankar och känslor. Monika ömmar inte minst för de unga flickorna.
– Jag tycker synd om tjejer av idag som prackas på krav om att se söta och snygga ut redan på lågstadiet. Det är inte länge sen jag själv växte upp, men på 60- och 70-talet hade vi det mycket lättare på alla sätt. Vi fick vara barn längre.
– Pappa brukade leka med bilar med mig och jag läste och dagdrömde. Men jag tror att jag var ett ohyggligt vanligt barn.
– Nå, från början hade jag tänkt bli psykolog och studerade på högskola. Men strax före examen skulle vi elever ut på mentalsjukhus och praktisera och då blev jag livrädd. Vad hade jag att ge patienterna där?! Jag var ju bara en ung flicka, ett oskrivet blad.
|
Nu är Monika aktuell med nyutkomna “Den amerikanska flickan”.
|
 |
– För att finna tröst läste jag mycket, Dostojevskij bland annat. Jag tror absolut att litteraturen kan rädda liv. Den kan hjälpa oss att förstå oss själva och världen. Min egen villrådighet och livskris slutade faktiskt med att jag själv började skriva.
Monika var 34 år när hon slog igenom som författare. Samtidigt dog hennes pappa i hjärnblödning vid 65 års ålder.
– Mamma sörjde honom så djupt och behövde stort stöd, så det fanns inte mycket tid för mig att sörja själv. Mamma bodde i sommarstugan på landet då och jag flyttade hem till henne för att finnas till hands. Men fast jag var vuxen sen länge hamnade vi i det gamla mor-och-dotter-förhållandet igen.
– Vi bråkade om det ena efter det andra och ingen av oss mådde bra av det. Så efter tre år tyckte vi båda att det var bäst att jag flyttade och fick mitt eget igen.
För två år sedan dog så Monikas mamma, 70 år gammal, i hjärtinfarkt, vilket också har lämnat sina spår i Monikas senaste bok.
– Ja, det är mycket död i den. Och nu är jag själv utan föräldrar. Men jag har min Hilding, som är byggnadsarbetare och snickare. Det är bra att vi sysslar med olika saker i jobbet, tycker jag. Vi trivs så fint ihop, kopplar av och sysslar med katterna. Vi gillar att borsta dem…
– Hilding har också vuxna barn, som jag har stor glädje av. Dessutom tycker jag om att sy, ett nyväckt intresse, som jag tror att min extramamma Maja ligger bakom. I alla fall undermedvetet!
