Astrid: Mina grannar var så elaka att jag behövde flytta

Det är full storm utanför mitt fönster. De stora lövträdens kronor rör sig våldsamt fram och tillbaka. Jag sitter här i min lägenhet där jag nu har bott i cirka tre år. Jag läser igenom de anteckningar som jag skrev ned när det gällde den mobbning som jag blev utsatt för från mina grannar. Allt som jag då hade skrivit ned på mitt kollegieblock hade jag sparat.

Jag frågar mig dock idag, hur kunde jag finna mig i dessa elakheter? Varför bad jag ingen om hjälp? Kanske var det så att jag var rädd för att det skulle bli ännu värre?

Mitt självförtroende var nere på noll.

I tio år hade jag bott i mitt hus. Min närmaste granne var en äldre dam nära 80 år fyllda. Själv var jag fem år yngre. Vi hade ett stort gemensamt intresse av böcker och vi hade mycket trevligt tillsammans genom dem. Jag kunde också hjälpa henne med små tjänster. Skulle det hända något kunde hon ringa och jag kunde komma till hjälp om det behövdes. Vi hade en trygghet med varandra. Efter några år blev hon sjuk och gick bort. Hon fick somna in i sin lägenhet med sina anhöriga runt omkring sig. Det blev ett stort tomrum och saknaden var stor när hon inte längre fanns kvar.

Jag hade bra kontakt med övriga grannar och hade ingen tanke på det som skulle komma att hända mig efter att de nya grannarna hade flyttat in.

Mina saker stals och förstördes

Den nya grannfamiljen bestod av en mamma, vuxna barn och en yngre man som också flyttade in. Mamman var den som styrde familjen.

De föreskrifter som gällde för alla boende i huset ansåg hon uppenbart inte gällde för henne och hennes familj. Deras bilar parkerade de där det passade dem både framför grannens fönster, på gräsmattorna och även på ställen som hindrade trafiken.

Påhoppen mot mig började ganska snart efter att de hade flyttat in. Varje sommar brukade jag göra det lite trevligt framför min ingång. Jag placerade ut några krukor med blommor i. Vid upprepade tillfällen bara försvann krukorna trots att de stod på min uteplats. Jag hade även en stol som jag brukade sitta på utanför ingången. Den hade man kastat. Spillrorna av den låg framför ytterdörren när jag kom ut. Det var många konstiga saker som hände.

Det blev bara värre och värre. Till sist vågade jag inte gå ut. Jag blev en innesittare.

Satt jag utanför huset med min rullator kunde hennes sambo ropa glåpord åt mig.

– Du är en ful och stygg gammal kärring! Kunde han skrika.

Mamman var den som eggade upp familjen. Hur kan man bli så elak och ge sig på gamla människor bara för att få tillfredsställa sina egna elaka behov? Jag kunde inte försvara mig.

Flera av de boende i husen runt omkring kunde ibland bli vittne till hur de uppträdde mot mig men oftast var de på mig när ingen annan såg. Till slut blev måttet rågat och jag bestämde mig för att flytta. Jag la då ut mitt hus till försäljning.

Jag bestämde mig för att sälja huset

En ny familj hade flyttat in i ett av husen lite längre bort. Mannen i huset hade hört talas om att jag skulle sälja och kom fram till mig och undrade varför jag skulle flytta.

Jag berättade för honom orsaken och visade honom vad jag hade skrivit ned om vad som hade hänt under den tid som påhoppen hade pågått. Äntligen var det någon som reagerade och det var mycket kraftigt!

– Ge sig på gamla människor och så att de inte kan bo kvar i sitt hus. Det var höjden!

Samtidigt tyckte han att det var dåligt att ingen av de and-ra boende hade gjort något åt det fast de vetat vad som pågick.

Helt orädd gick han in till grannen och knackade på deras dörr och skrämde upp dem ordentligt.

– Det som ni sysslar med här är kriminellt och bör polisanmälas! Ge sig på gamla människor som inte kan försvara sig utan får sälja sitt hus på grund av att ni era plågoandar jagar iväg dem. Jag har även papper på vad ni har gjort. Vad är ni för människor? Skäms! röt han till dem.

Mamman började skylla på sina barn och blev verkligen en liten person, trots att hon var roten till det onda. Att detta var en man som inte gick att leka med hade familjen förstått.

Nu kom de inte undan. Men trots upprättelsen kunde jag inte stanna kvar i mitt hus.

Jag var så nedtryckt och skakad av deras beteende mot mig att jag inte orkade bo kvar.

Jag köpte mig en lägenhet och nu har jag det väldigt bra. Även om jag inte blev kvar i mitt hus så ångrar jag det inte. Såret som satt i mitt bröst skulle inte kunna läka där.

Tänk vad viktigt det är att det finns orädda människor som inte är rädda för att ställa upp för de personer som far illa och behöver hjälp.

De är verkligen förebilder.

Astrid