En kaninjägare på gott och ont
Det kan upplevas som ett vågspel att ha den här lilla hunden lös i ett viltrikt terrängavsnitt. Men som synes har husse god kontakt med henne och “håller fast” med ett osynligt koppel.
Den här mycket sympatiska och charmiga hundrasten levde många, många år i högönsklig välmåga utan att vara riktigt erkänd. Den kommer från Frankrike, vilket ju namnet tämligen tydligt antyder, och där, särskilt i Bretagne, var den under 1800-talet enormt populär – men utan att vara erkänd som ras. Det blev den så sent som under 1970-talet och naturligtvis var det först Frankrike som erkände rasen.
Numera är det erkänd i de flesta länder och är en mycket uppskattad jaktkamrat. Särskilt kompetent anses den i det avseendet vara när det gäller jakt på kaniner. Alla som har stiftat närmare bekantskap med den har nog upptäckt att det verkar som om rasen har en speciell “radar” som i de flesta lägen “låset” på just kaniner och harar. Hunden blir då som en målsökande robot där målet är dessa gnagare.
Det stora intresset för kaniner och harar gör att, om inte lydnadsträningen sköts rätt, många individer i rasen utvecklas till veritabla smitare. Åsynen eller doften av en kanin/hare upplever en sådan hund som det allra bästa som finns – och ger sig iväg på egna jaktäventyr om den skulle råka vara lös.
Dett kan upplevas som ett problem. Men det går förstås att komma tillrätta med. Man kan till exempel erbjuda hunden utlopp för sin stora jaktinstinkt genom att träna viltspår. Hunden får då “jaga” och den gör det tillsammans med sin flockledare, vilket ju är det önskvärda. Det är naturligtvis också viktigt att från späd ålder träna mycket kontakt och inkallning. Tricket är att lära hunden att, trots allt, det ska vara roligare att jobba med flockledaren än att vara ute på andra äventyr.
Rasen fungerar också alldeles ypperligt i jakt på annat vilt, inte minst råddjur. Hunden på bilderna är mycket ung, men ägaren har redan fällt rådjur för henne. I Frankrike används de också för jakt på bland annat räv och vildsvin.
Mankhöjden för rasen är 32 – 38 cm. Och enligt rasstandarden ska päls med mera vara enligt följande:
” Pälsen skall vara mycket sträv, torr och ganska kort. Den skall aldrig vara ullig eller krusig. Nospartiet får inte vara för kraftigt behårat. Färgen skall vara från gyllene vetefärg till tegelrött. Några svarta hårstrån i pälsen på ryggen och på öronen tolereras. Ibland förekommer en liten vit fläck på bringan, vilket dock inte är önskvärt.”
Just eftersök/viltspår är bra “hjärngympa” för den här rasen. Då får de jaga, men det sker under ordnade former och tillsammans med flockledaren! Visst syns det att hunden är stolt över sitt byte?
Läs mer om rasen här: http://www.fauveklubben.se/
Text och foto: Hans Norling
