• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • En kärleksgåva är precis vad barnen i Kongo behöver!

    Panzisjukhuset ligger i den allra östligaste delen av jättelandet Kongo. Det är dit höstens stora Sticka & skicka-kampanj riktar sig. Maria Bard, som varit där flera gånger på vår samarbetspartner PMU:s uppdrag, berättar om sjukhusets verksamhet.

    Bild 1289660

    Maria Bard med en av kvinnorna på sjukhuset. Det är en svår tid i ett drabbat område –  men det finns också utrymme för optimism och glädje.

     

    I jättelandets Kongos allra östligaste utmark ligger staden Bukavu. Där verkar den världsberömde gynekologen Denis Mukwege och hans personal på Panzisjukhuset med att behandla och rädda kvinnor och barn som drabbats av det utbredda sexuella våldet och den bristande mödrahälsovården. I snitt kommer tio kvinnor varje dag, ofta med svåra skador i underlivet, en del med svåra infektioner och alla med tydliga ärr i själen.

     Det är dit vi riktar höstens Sticka & skicka-kampanj (se information här). Till de oskyldiga kvinnor och barn som drabbats av den laglöshet som kommit i spåret av krig både i det egna landet och utanför dess gränser.

    – Officiellt är kriget slut sedan många år men man kan snarast beteckna situationen som "avsaknad av fred".

    Så beskriver Maria Bard situationen i området. Hon har regelbundet besökt och verkat i området sedan 2008 på uppdrag av Hemmets Journals samarbetspartner Pingstmissionens utvecklingssamarbete (PMU). Hon beskriver läget som oerhört svår för befolkningen.

    – Staten har inte kontroll över området, förövare köper sig fria om de alls ställs inför rätta och krigsskadade soldater som lämnat armén utan att få tillfälle att bearbeta sina upplevelser är ständiga säkerhetsrisker. Våld, otrygghet och rädsla följer i deras spår.

    Godhet bland ondskan

    Maria har arbetat på andra håll i Afrika men när hon kom till Kongo 2008 var det något som högg till i henne.

    – Jag läste naturligtvis på och hörde rapporter från området och väntade mig helvetet på jorden. Och det är det ju på sätt och vis. Men jag har tidigare jobbat med utsatta kvinnor och jag drabbades av verksamheten på Panzisjukhuset. Det finns så mycket goda krafter mitt i eländet som är verkligen uppmuntrande. Personalen på Panzisjukhuset är otroligt kompetent och varm. De arbetar outtröttligt med att vårda och stödja patienterna samt skapa förändring i samhället. Dessutom har de framgångsrikt genom dr Mukwege lyft upp situationen på högsta internationella nivå och arbetar för att fler regeringar och organsationer tillsammans med den kongolesiska regeringen ska verka för en hållbar fred i Kongo.

    Bild 1289661Men ett elände är det. Våldtagna kvinnor misshandlas och skadas medvetet i underlivet och riskerar att få men för livet. Och när de fysiska skadorna är läkta väntar efterarbetet, att lappa ihop dem som människor.

    – Det finns så många öden jag har mött. Jag minns bland annat en 14-årig flicka vid namn Dodo. Hon hade blivit våldtagen och gravid och satt på en stol, tillintetgjord. Hon mötte inte ens min blick när jag sökte den. Men efter behandling av fysiska skador och terapeutisk behandling öppnade hon upp sig. En dag på marknaden var det några män som förolämpade henne och hennes kamrat, kallade dem för prostituerade. Dodo blev rasande och försvarade sig. Det hade hänt mycket under behandlingen. Sådant värmer.

    Kvinnorna och barnen som söker hjälp kan ha en känsla av övergivenhet som är svår att tränga igenom.

    – Då kan en stickad filt till ett frysande barn betyda oerhört mycket, säger Maria. Inte nog med att de slipper frysa, de får också en solidaritets- och kärleksförklaring från en plats på en helt annan plats på jorden. Det är ofta precis vad de här kvinnorna och barnen behöver i just den situationen.

    Får en ny chans

    Drabbas man inte av den stora, allt överskuggande hopplösheten när man arbetar i sett sådant här område?

    – Jovisst får man den känslan ibland, säger Maria uppriktigt. Som nu när jag har varit föräldraledig och läst om andras berättelser där nerifrån kan man känna uppgivenhet och visst blir det en hel del gråt. Men då gäller det att sänka blicken och se på enskildheterna. Alla liv som räddats, alla de kvinnor som fått en ny chans, en ny start i livet tack vare vår verksamhet därnere. Och se på all den hoppingivande godhet som också finns mitt i den fruktansvärda situationen.

    Det finns ett gammalt talesätt som lyder: "Ingen kan göra allt men alla kan göra något." Genom att skicka en filt gör man mer än vad som kan verka uppenbart. Man skänker värme och solidaritet till dem som drabbats värst.
    Och det är inte det sämsta.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!