Jag är en kvinna i 30-årsåldern och jag bor med min pojkvän och vår lille son. Vi har ett härligt liv tillsammans med bra jobb och fin lägenhet. Allt skulle vara perfekt om det inte vore för min mamma,
som vållar både mig och min pojkvän en del bekymmer.
Mina föräldrar skildes när jag var helt liten och jag hade ingen relation till min pappa. Mamma skaffade aldrig någon ny man sedan pappa lämnade oss. Hon har aldrig haft särskilt många vänner, hon har lagt tid och kraft på sitt arbete – och på mig. Jag var hennes allt.
Jag var 22 år när jag flyttade hemifrån och på den tiden pratade mamma och jag i telefon varje dag och sågs ofta ett par gånger i veckan. Mitt behov av en så nära kontakt med mamma förändrades när jag blev sambo och fick en son. Då fick jag annat att tänka på och hade inte tid och lust med dagliga samtal med mamma.
Men mamma tog för givet att hon var en del av vår lilla familj. Hon lade sig i allt och hennes “hjälpsamhet” blev med tiden en belastning. Om hon passat vår son ett tag tog hon för givet att hon skulle stanna kvar på middag och sedan hjälpa till att natta honom.
Det blev för mycket för både mig och min pojkvän. Jag försökte tala med henne om det men då blev hon förkrossad. Hon grät och sa att hon som gjort så mycket för mig nu kände sig utstött.
Jag älskar min mamma men jag klarar inte av att jag är den enda människan i hennes liv. Eller att hon tar så stor plats i mitt liv. Just nu pratar vi inte med varandra och det är faktiskt en lättnad. Men i längden kan vi ju inte ha det så här. Har du något råd till mig?
NN
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar: Det är på tiden att hon börjar leva sitt eget liv.
Vi har våra barn till låns, är ett uttryck som betyder att en förälder måste släppa taget om sitt barn vid en tidpunkt så att barnet får lov att leva sitt eget liv. Medan föräldern har eget ansvar att hitta nytt innehåll i sitt liv.
Därför ska du inte ha dåligt samvete för situationen, för det är inte du som har problem. Det är din mamma.
Självklart ska hon ha lov att vara en del av ditt och barnbarnets liv men det är alls inte samma sak som att det är du som ska ge hennes liv innehåll och mening. Det är hennes eget ansvar.
Att din mamma en gång valde att lägga all tid och kraft på dig var hennes eget val och det är inget du ska ställas till svars för.
Det verkar som om din mamma i allt för många år har duckat för sitt eget liv och i stället begravt sig i ditt liv. I mina ögon är det ett dåligt och en smula fegt val, men det är å andra sidan aldrig för sent att förändra sig. I stället för att belasta dig måste hon ta ansvar för sig själv.
Gör det klart för henne, innan hon skapar för mycket split i din lilla familj med alla sina krav och känslomässig manipulation. Vänligt, men bestämt, måste du få henne att ändra fokus från dig till henne själv.
Säg att du varken vill eller kan ta ansvar för hennes liv men att du kan stötta och backa upp henne på vägen mot självständighet. Men det är som sagt hennes eget ansvar. Och det är på tiden att hon börjar leva sitt eget liv.
Vibeke
Skriv till Vibeke
Behöver du någon att vända dig till med dina problem? Skriv till Vibeke Dorph om vänskap, kärleksrelationer eller familjkonflikter du vill reda ut.
Klicka här för att skicka din fråga till Vibeke
Du kan även skicka brev till: Fråga Vibeke, Hemmets Journal, 205 07 Malmö
Eller maila till hj.experter@egmont.se
Skriv “Fråga Vibeke” i ämnesraden.
Alla frågor hanteras med sekretess.
Vibeke Dorph är intresserad av människor, relationer och varför vi hamnar i konflikt med varandra. Hon brinner för att kunna hjälpa oss att själva hantera jobbiga situationer. Läs mer om Vibeke här.
