Jag har bott tillsammans med en man i drygt ett halvår nu. Han är supersnäll och jag älskar verkligen honom. Men jag har fått känna på att han är en pratkvarn utan like!
Själv är jag ganska tystlåten, jag är ensambarn och mina föräldrar var inte heller så pratsamma av sig. Jag tycker om stillhet och tystnad! Men min sambo älskar att diskutera och hålla långa utläggningar för mig. Och ännu värre blir det när vi ses med hans syskon och respektive. De är alla likadana och tävlar om att få ha ordet och prata, och gärna på ett slags tävlande sätt, de försöker alltid överbevisa varandra att de har rätt.
Läs även: Är jag girig när jag vill vi ska dela på kostnaderna?
Jag blir väldigt tyst i detta sällskap. Dessutom kan deras rättframma sätt ibland kännas sårande för mig, när de säger saker utan att riktigt tänka sig för. Den här obalansen känns inte riktigt bra, men jag vet inte alls hur jag ska göra för att det ska kännas bättre!
Olivia
Relationsexpert Ingemar Gens svarar:
Situationen som du beskriver är nog väldigt vanlig, just att det finns en obalans i talutrymmet. För det mesta är det väl män som tar plats och har svårt att förstå att andra också skulle vilja komma till tals.
Pojkar fostras till att fokusera på makt och kontroll och att okänsligt ta ett fast grepp om konversationen kan höra dit.
Det är inte ovanligt med monologer där talaren nog inte förväntar sig någon annan respons än applåder. Kvinnor tränar det vi kallar för dialog, alltså ständig respons på det som sägs och att alla närvarande får en chans att säga sitt. Skickliga umgängespersoner kan lyhört växla mellan berättande och dialog med omgivningen.
Läs även: Är jag för gammal för att skilja mig?
Man kan inte förändra andra, bara sig själv. Det betyder att din sambo på ett eller annat sätt själv måste komma fram till att korta ner sina föreläsningar och istället få igång ett ömsesidigt samtal med dig. Det kan bli svårt, eftersom “pratkvarnsbeteendet” säkert pågått under merparten av hans liv. Men svårt betyder inte omöjligt.
Jag vet inte hur mycket ni har pratat om det här, men du måste nog förklara för honom hur det känns för dig. Berätta ärligt och uppriktigt hur du upplever det med att befinna dig i din sambos “ordskugga” och att du ibland plågas av släktens ovarsamma, rättframma sätt att uttrycka sig. Förklara för honom hur du skulle vilja att det var mellan er och att du önskar en förändring – kanske inte över en natt – men sakta och säkert.
Tror han inte att obalansen är så total kan du kanske föreslå att ni ska ta tid på hur mycket han pratar och den tid som blir över till dig?
Älskar han dig kommer han alla gånger anstränga sig, men fnyser han åt det hela, ja då är det nog bara att stå ut eller att försöka hitta kärleken någonstans där det är mer tyst och stillsamt.
Ingemar
