Jag är en kvinna på drygt 75 år. Alkoholproblem har förföljt mig hela livet, trots att jag aldrig druckit själv. Far var alkoholist, barndomen var hemsk för mig och mina syskon och min mor. I släkten är många alkoholister, två tog livet av sig på grund av detta. Även min man har missbrukat periodvis så våra barn har heller inte haft någon trygg uppväxt. Mina syskon har också problem med alkoholen.
Tyvärr så har min äldsta dotter stora problem, hon är nästan alkoholist. Jag är nu orolig för att även yngsta dottern dricker för mycket. Hon är berusad ibland till och med kvällen innan hon ska jobba. Hon kan ju åka fast för rattfylleri dagen efter och kollegorna känner säkert att hon luktar dagen efter också.
Jag älskar mina barn så mycket, men vågar inte konfrontera dem angående detta. Jag skulle inte stå ut med att bli osams med dem på grund av dessa problem.
Jag sörjer så, och är så orolig över detta. Det är ju en sjukdom som sitter i generna. För en anhörig, säkert också för missbrukaren, är skillnaden mellan ett liv i nykterhet och ett liv med alkohol lika stor som skillnaden mellan himmel och helvete. Vad ska jag göra?
En som varit med om båda
Relationsexperten Ingemar Gens svarar:
Ja, det är förstås hemskt att se på när så nära och kära som barnen blir missbrukare eller håller på att bli det. Tre av fyra vuxna svenskar dricker alkohol – andelen är något högre bland män, och en knapp miljon har problem med alkohol. Dina döttrar är alltså inte på något sätt unika, men vad hjälper det?
Du säger att alkoholproblem är något din släkt och familj kämpat med och dina döttrar kan väl inte vara ovetandes om det? De måste väl känna till din oro kring sprit? Har du någonsin vågat prata ärligt och uppriktigt med dem om att du ligger vaken på nätterna för att de dricker? Dina döttrar måste väl vara 40–50 år idag, mer än vuxna, och vad du egentligen kan göra är begränsat, eller hur? Du kan inte förbanna och förbjuda, den tiden är förbi, så vad som återstår är då att vädja, böna och be, men det kanske du har gjort så mycket och ofta att de blir arga och lämnar dig i samma ögonblick du börjar? Vad säger din man, gör han samma bedömning som du?
Det måste kännas förskräckligt att vara så maktlös inför något så allvarligt. Som alltid – det går inte att förändra andra bara sig själv. Du kanske ska försöka med något du inte gjort förut, eftersom det du sagt eller gjort inte har fungerat så bra? Tjat brukar sällan ha någon effekt. Något som sagts tusen gånger tidigare fungerar sällan den tusenförsta.
Måste det verkligen bli konfrontation – kan du inte bara lugnt och sansat till exempel fråga hur det är? Hur det går på jobbet? Om det är något du kan göra, hjälpa till med? Kanske går det att undvika själva snacket om spriten och ändå nå fram med en vädjan om återhållsamhet? Det finns ju anhöriggrupper, till exempel Al-Anon, där man kan få diskutera med andra i samma situation. Kan det vara något för dig?
