Jag är 72 år. Känner mig dock ung, särskilt i jämförelse med min man – trots att vi är i stort sett jämngamla.
Vi har varit gifta i 50 år, har barn och barnbarn. Min man har alltid gått mycket upp i sitt arbete och allt som rört hemmet och familjen har liksom varit min avdelning. Jag har bara arbetat halvtid så det är kanske inte så konstigt. Men nog har det varit mycket ibland!
Pensioneringen var något jag såg fram emot och jag blev inte besviken när den dagen kom. Äntligen hade jag lite mer tid för mig själv och mina intressen. Barnen var ju dessutom vid det laget för länge sedan vuxna och att passa barnbarnen ibland är ju bara roligt!
För min man har pensioneringen nog varit betydligt svårare. Jag märker att han inte alls trivs med tillvaron och han har väldigt svårt för att sysselsätta sig. Uppriktigt sagt har jag lite svårt för att förstå det här. Vi är båda friska och det finns ju så oändligt mycket att göra! Jag motionerar, går på bio, teater och konstutställningar och så har jag ett glatt väninnegäng som jag ofta träffar och går ut och äter lunch med. Vi har så roligt tillsammans!
Min man sitter mest framför tv:n, men vad värre är – jag tycker att han har blivit elak. Han kommer ofta med dumma kommentarer om mitt “rännande”, som han kallar det. När jag föreslår att vi ska göra något tillsammans får jag nästan alltid samma svar: Ska det vara nödvändigt?
Det enda min man tycks uppskatta när det gäller mig är att jag lagar mat, tvättar och städar, men jag får i ärlighetens namn, inte höra så många uppskattande ord om det heller.
Nu har jag på allvar börjat fundera på skilsmässa. Tänk att ha sitt eget lilla krypin där man kan vara sig själv och slippa dumma kommentarer och sura blickar när man kommer hem från något trevligt! Men det är två saker som hindrar mig. Dels min ålder – jag känner mig liksom som ett spektakel som funderar på skilsmässa vid fyllda 72. Dels tanken på hur min man skulle klara sig, han kan ju inte ens laga mat. Kanske skulle han gå under, medan omgivningen ser mig som en hemsk människa. Det vet jag inte om jag skulle klara av. Hur ska jag göra?
Att gå i pension är en stor och livsförändrade händelse och det låter som att du och din man upplevt det på väldigt olika sätt. För dig har det varit positivt och ökat möjligheten för en rad andra aktiviteter medan din man snarare blivit mer isolerad och saknar arbetslivet. Att en så stor händelse som ni möter på så olika sätt kommer att påverka er relation är naturligt.
Du skriver att du på olika sätt försökt förändra situationen men att det inte gett något egentligt resultat. Har du talat med din man om att det nu gått så långt att du överväger skilsmässa? Om inte vore det kanske bra så att han förstår allvaret i situationen och att du får höra hur han reagerar på det. Kanske får det honom att inse vidden av problemet och försöka komma till rätta med det. Kanske förstår han ditt val och tycker det kan vara en klok lösning. Kanske blir han rädd eller arg och skuldbelägger dina funderingar. Jag tänker mig att hans reaktion, oavsett hur den ser ut, kan hjälpa dig vidare i ditt beslut.
Du frågar om du är för gammal för att skilja dig. Jag har svårt att tro att man kan vara för gammal eller för ung för att förändra sitt liv på ett sätt som man själv vill och önskar.
Naturligtvis kan du råka ut för att folk runt er har åsikter, vissa kanske tycker det du gör är bra medan andra är emot det. Att folk har åsikter om andras liv är vanligt och att vi påverkas av vad andra tycker och tänker om oss ännu vanligare. Frågan är väl hur mycket du ska låta ditt livsval styras av vad andra tycker och tänker? De som känner dig och är viktiga för dig vet sannolikt varför du gör ditt val och kanske är det bara deras åsikter som faktiskt spelar roll. Och i slutänden är det ju så, att den enda som kan och ska bestämma över hur du väljer att göra i ditt liv, det är du.
