Jag är sambo med en man som har en 30-årig son. Han har en egen lägenhet några kilometer härifrån.
När sonen är ledig från jobbet kan han komma till oss 3-4 gånger om dagen. Han sätter sig vid datorn, lagar kaffe om det är slut i termosen och kan ibland komma strax före middagsmaten. Då sitter han och väntar på att maten ska bli färdig och när vi ska ta mat är han först vid grytan och förser sig.
Om vi åkt iväg någonstans och kommer hem igen så sitter han där i köket och dricker kaffe. Om jag säger något till honom så kan han snäsa tillbaka eller ge mig ett konstigt svar.
Jag har inte gjort honom något men det är väldigt jobbigt att ha det så här. Jag har inte kommit emellan hans mamma och pappa. Det var skilda redan när vi träffades. Nu har vi varit sambor i över 15 år.
Vad ska jag göra? Hur ska jag gå tillväga med detta, tycker du. Min sambo jobbar borta varannan vecka och jag vill ju ha lite tid tillsammans med honom. Som det är nu känns det hopplöst.
Ditt brev väcker flera frågor. Till att börja med undrar jag om du talat med din sambo och hans son om hur du upplever situationen? Jag skulle annars föreslå, att det första steget är att du tar upp det här som du upplever som ett problem med dem båda.
I det samtalet får du möjlighet att vara tydlig med hur du ser på situationen och vad du upplever som jobbigt. Du kan även framföra dina önskemål på hur du vill att er kontakt ska se ut, hur ofta du vill att ni ska ses och att du har behov av att få egen tid tillsammans med din sambo.
Jag tror också det vore bra att försöka förstå vad anledningen kan vara till att din sambos son kommer till er så ofta. Att vuxna barn väljer att vara mycket med sina föräldrar kan ju ha väldigt många olika anledningar, alltifrån att man uppskattar varandras umgänge till att man behöver varandras hjälp, att man är orolig för hur den andre har det eller att man mår dåligt när man är ensam. Vad tror du kan gälla i just ert fall? Hur ser sonens liv ut i övrigt? Har han en egen familj? Ett arbete som han trivs med? Ett socialt liv med vänner? En aktiv fritid? Kanske är hans besök hos er ett uttryck för att han inte är tillfreds med sitt eget liv eller med att vara ensam. Tror du att han i så fall skulle kunna behöva din och/eller din sambos hjälp med att komma till rätta med det?
Du skriver att du inte kommit emellan din sambo och hans förra fru. Har du anledning att misstänka att sonen tror det och att hans besök hos er hänger samman med det? I så fall kan även detta lyftas i ett samtal er emellan. Om du tycker att sonen har en skev bild av situationen kan både du och din sambo få en chans att korrigera den genom att ge er version av hur det faktiskt gick till.
Ytterligare en fråga som väcks när jag läser ditt brev är om du och din sambo någonsin bjuder in sonen till er? Kanske hinner ni inte det då han ändå alltid är hos er, men en inbjudan kanske skulle kännas bra för er alla. Den skulle kunna få sonen att känna sig välkommen samtidigt som ni får chansen att visa både att ni vill att han ska komma och att ni vill ha en möjlighet att bestämma när det ska ske.
Skulle det visa sig att du är den enda som upplever den här situationen som jobbig medan din sambo och hans son tycker att allt är bra som det är måste du sannolikt fundera på hur du vill ha det. Ett alternativ är naturligtvis att du tvingas acceptera situationen så som den är. Ett annat alternativ är att försöka förändra den så att det känns bättre för dig. Kanske kan ni införa någon form av regler, till exempel att sonen ska ringa innan han kommer, att han inte ska gå till er då ni inte är hemma eller att han bara äter tillsammans med er på uppgjorda dagar så att du kan planera inför det. Förhoppningsvis kan sådana regler underlätta situationen för er alla tre.
