För sex år sedan fick min syster och hennes man deras första son. Samtidigt flyttade de in i ett hus över 20 mil från oss övriga i familjen. Varje gång jag satte mig på tåget så hade jag alltid samma tankar, att få träffa min “goa och glada” syster som bara ville alla människor väl. Men för varje gång jag kom dit förändrades hon mer och mer. Mest syntes det kanske på den oreda med prylar överallt som hela tiden förvärrades.
En dag bröt hon kontakten med makens föräldrar, allt på grund av deras hund. Hon påstod att hunden bitit både henne och hennes barn och krävde att hunden skulle avlivas vilket svärföräldrarna vägrade. Jag förstod att hennes beskyllningar inte var sanna och detta fick jag också bekräftat av hennes man nyligen.
Ingen vågar säga något om alla hennes inköp, inte ens hennes man. Jag har sagt åt henne att träffa en psykolog men hon svarar bara med att hon inte tror på det och att hon klarar allt själv. Det är många gånger jag tänkt anmäla henne men vågar inte eftersom jag vet att socialen skulle omhänderta barnen ifall de fick se röran i huset.
Jag och hennes man har pratat mycket om hur hon mår. Hon fick förlossningsdepression när första barnet föddes. Han har försökt prata med henne men hon blir bara arg eller skämtar bort det. Hon lyssnar inte på någon och vi kan ju inte tvinga hennes till en psykolog om hon inte är öppen för hjälp.
Maken har inga planer på att lämna henne trots allt som hänt men ibland kan jag tycka att han borde göra det för sin egen skull. Det är ganska uppenbart att varken han eller de tre barnen kan hålla ut i detta kaos för alltid.
Jag saknar min underbara syster så mycket och vill inget annat än att hon ska komma tillbaks till sig själv. Vad ska vi göra?
Du beskriver en stark oro och omsorg för din syster som du ser mår dåligt och som skulle behöva hjälp. Samtidigt är hon svår att nå då hon inte vill tala med dig eller andra i er familj om hur hon har det och inte heller anser att hon behöver hjälp, varken av er eller av någon professionell. Situationen blir naturligtvis frustrerande för er alla när ni ser ett problem och försöker lösa det men inte får gehör.
Det låter väldigt bra att du talat med din systers man. Troligen är han den som har störst möjlighet att faktiskt påverka henne. Kan du tala mer med honom och fråga honom om han behöver mer stöd så att han orkar fortsätta tala med sin fru? Jag tänker mig att han kan behöva stöd av er men kanske skulle även han behöva tala med en psykolog? Situationen låter mycket svår även för honom som ju är både make och far.
Jag undrar också om du, själv eller tillsammans med någon i din familj, skulle kunna göra ytterligare försök att tala med din syster? Ni har redan försökt och mött motstånd, men kanske måste ni försöka igen för att till slut lyckas nå fram till henne. I så fall kan det vara bra att försöka göra det på ett sätt som är så lite kritiserande som möjligt.
Jag vet ju inte alls hur ni lagt upp samtalen tidigare, men ett förslag är att ni inte talar om de brister ni ser i hennes hem eller hennes beteenden. Försök istället att vara väldigt tydliga med er oro då ni ser att hon inte tycks må bra och er önskan om att hon ska må bättre. Varför inte säga det som du skriver i ditt brev här, att du saknar din underbara syster och den hon var tidigare? På så sätt undviker ni att kritisera henne men kan ändå framföra ert budskap.
Vilken hjälp hon ska söka blir nästa steg. Både psykologisk och medicinsk behandling skulle kunna vara aktuellt för de problem du beskriver att din syster har. Eftersom hon inte vill tala med en psykolog, för en del människor passar inte det, kanske mediciner skulle kunna vara ett alternativ? I så fall kan hon ta kontakt med sin husläkare eller öppenvårdspsykiatrin där hon bor. Tillsammans med dem kan din syster och hennes man också fundera över vilken hjälp deras barn eventuellt kan behöva.
