Jag är en kille på 25 år med relationsproblem. Jag har en historia av långa perioder av depressioner och ångest. Ibland sker det plötsliga skiftningar i mitt mående även då jag är “nere”, vilket gör att jag vissa dagar kan fungera helt normalt. Jag har ett par självmordsförsök i bagaget, det senaste för snart tre år sedan. Jag har under dessa perioder en självbild som likställer mig med skadedjur.
I en relation så är jag väldigt tillgiven och i stort behov av fysisk intimitet, alltså inte bara sex utan allt kring det, kyssar, smek med mera. Min flickvän har fibromyalgi, vilket gör att hon har långa perioder av extrem smärta och tydligen total avsaknad av sexlust. Däri ligger grunden till problemet. Vi har inte haft ett fungerande sexliv i flera månader. Vi har försökt ett par tillfällen men utan något gott resultat.
Hon föreslår att jag ska söka mig till andra då hon inte är kapabel till sex. Hon har hjälpt mig skapa kontaktannonser och försäkrar att hon är helt lugn med att jag skulle ha sex med andra. Hela hennes förhållningssätt till detta får mig att må dåligt. Jag tror inte jag kan vara med någon annan än henne. Vilket hon mest finner jobbigt.
Allt detta har naturligtvis triggat igång en ny depression hos mig. Jag går från att ena dagen vara helt lugn och sköta dagens rutiner som jag alltid gjort, gå till jobbet, städa och så vidare. Andra dagen kan jag vara helt knäckt, grubbla och plocka isär min situation i molekyler för att sedan överanalysera allt tills jag bryter ihop och sitter i ett hörn och gråter.
Jag har sedan snart en månad konstant ångest, eftersom hon flyttat hem till sina föräldrar igen. Jag säger att jag saknar henne men hon känner inte den saknaden eftersom vi har kontakt i mobilen och på nätet. Detta gör mig inte direkt lugnare eller lyckligare. Jag frågar mig ständigt om hon verkligen känner något för mig alls.
Min ångest kring detta har gått så långt att jag för ett par dagar sedan fick så svåra bröstsmärtor att jag knappt kunde röra mig eller andas. Jag åkte självklart till sjukhus för att se att det inte var något med hjärtat. Men det var överansträngda muskler i bröstkorgen. Vilket jag hört talas om att man kan få av längre perioder av ångest och depressioner. Mina frågor är: Vad ska jag göra? Är det här mitt fel? Är det så att jag förstorar allt och gör det värre än det egentligen är?
Du beskriver på ett mycket tydligt sätt hur du ser på den situation du och ni nu har och hur dåligt du mår av den. Har du och din flickvän funderat på att gå i parterapi? Om inte, så tycker jag ni ska göra det. I en parterapi kan ni få hjälp av en utomstående att samtala med varandra. Du kan föra fram hur du ser på relationen och hur du påverkas av att ni inte är nära varandra och din flickvän får berätta hur hon vill ha det. När ni förstår varandra bättre kan ni försöka hitta gemensamma lösningar som blir bra för er båda utifrån era respektive behov men också era hinder och svårigheter.
Kanske skulle du även må bra av en egen psykoterapikontakt? Att som du beskriver pendla i humör mycket, få kraftiga ångestattacker och ibland till med skada dig själv är naturligtvis inget som du ska stå ut med. I en terapi kan du lära dig strategier för att hantera både ångest och depressiva känslor. Vänd dig till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen där du bor så kan de lotsa dig vidare.
Även din flickvän skulle kanske må bra av en egen samtalskontakt? KBT har visat goda resultat vid smärta så om hon inte redan testat det kanske det kan vara värt ett försök.
Du frågar om det här är ditt fel och jag tror att svaret på det är att det inte är någons fel utan att det är problem som uppstår mellan er, delvis på grund av era respektive sårbarheter. Tillsammans och på var sitt håll kan ni få hjälp att hantera dem så att de inte längre behöver störa er relation på samma sätt som idag.
