För några år sedan avled min man hastigt i en hjärtinfarkt. Det hela var chockartat för både mig och våra vuxna barn. Min man och jag hade en kärleksfull och fin relation och såg fram emot en gemensam tid som pensionärer, men den hann tyvärr knappt starta.
Under ett par år var jag mycket ledsen. Kände mig väldigt ensam och hade svårt att orientera mig i ett nytt liv som änka. Sakta men säkert har jag dock tvingats göra det, det har ju inte funnits något alternativ. Sorgen har mildrats med tiden och jag har skaffat mig nya aktiviteter, nya rutiner och till och med en del nya vänner. Jag tror mina barn uppskattat att se att jag börjat leva och må bra igen.
Så för något år sedan mötte jag en man. Jag var egentligen inte särskilt inställd på det men sakta men säkert utvecklades det hela till en kärleksrelation. Det är verkligen en källa till glädje i mitt liv och allt vore väl gott så om det inte var för att mina barn har så svårt att acceptera honom. Vi bor inte ihop, så mina barn träffar honom sällan men jag märker deras ovilja bara jag pratar om honom. De tycks ointresserade, frågar inget och vill gärna byta ämne om jag för honom eller oss på tal.
Jag vet inte vad skälet är egentligen och vi har aldrig riktigt pratat om den saken, men då vi ses är de oftast lite avståndstagande mot honom och de bjuder inte in honom när de ordnar födelsedagsbjudningar och annat. Min nye man är frånskild och har också vuxna barn men de tycks inte ha några svårigheter alls med detta nya utan är tvärtom glada å sin fars vägnar och har välkomnat mig till sin familj. Jag skulle verkligen önska att mina barn gjorde detsamma!
Min nye man tar mina barns reaktion med ro och tror att de behöver tid men jag känner mig ledsen för att det blivit så här. Jag vill ju inte behöva väja mellan mina vuxna barn och min nya kärlek och jag vill heller inte att barnen ska tro att jag glömt deras pappa för att jag träffat någon annan. Hur kan jag göra i detta läge?
Att förlora en make och pappa hastigt väcker mycket känslor och blir en stor omställning i livet, som det kan ta tid att vänja sig vid och hantera. Du skriver att du så sakteliga anpassat dig och på vägen dessutom hittat en ny kärlek. Det låter härligt! Hur har det sett ut för dina barn i deras orientering till det nya? Har de sörjt sin pappa och gått vidare tror du? Det är inte helt ovanligt att även vuxna barn har svårt att se en avliden förälder “ersatt”. Även om de kanske rent logiskt förstår att det inte är så det är egentligen, kan det vara svårt att få känslorna att hänga med.
Du skriver att du inte vet vad skälet är till dina barns reaktion och att ni aldrig talat med varandra om saken.
Mitt första råd till dig är därför att ni försöker göra det. Skulle du kunna ta initiativ till ett sådant samtal? Då kan du fråga dem hur de mår, vad de känner, var de befinner sig i sin sorgereaktion och varför de reagerar som de gör inför din nya man. Du kan också vara tydlig med dina egna känslor och önskemål och din önskan om att ni ska hitta en bättre relation men att du samtidigt inte vill ge avkall på din nya relation och allt vad den ger dig. Om du tror att dina barn misstänker att du glömt deras pappa är även det något du kan ta upp och tala med dem om så att det blir tydligt hur du ser på det.
Jag tror det kan vara väldigt värdefullt, att ha ett sådant samtal även om det kan kännas svårt och känsligt, inte minst för att en massa känslor kan väckas upp. Det är dock viktigt att de känslorna får plats, så det är bra om ni alla vågar säga hur ni tänker och känner utan att döma varken er själva eller varandra. Eftersom det är viktiga samtal är det bra om ni tar god tid på er och ni kanske måste prata med varandra om detta vid flera tillfällen.
Utifrån vad som framkommer under samtalet kan ni förhoppningsvis hitta vägar för att lösa eventuella problem som kan ligga i vägen för att din nya man och dina barn ska få en bättre relation.
