I början av 90-talet dog min make plötsligt hemma i köket. Samma år tog min mamma sitt liv efter att pappa lämnat henne efter drygt 40 års äktenskap. Hela min värld rasade samman. Min dotter var då 16 år och jag insåg att jag var så deprimerad att jag inte skulle fungera som en bra mamma.
I samarbete med socialen flyttade min dotter till en fostermamma, som var barnlös och skild efter ett kort äktenskap. Jag kände inte att det var det bästa för min dotter men just i den situationen var det så bra det kunde bli. Min dotter tog studenten, min far såg till att hon fick en lägenhet, hon fortsatte på universitetet och tog examen. Hon fick ett jättebra jobb, mötte en man, en varm och sympatisk kille, och snart hade de villa och en liten son.
Jag njöt av livet – ett ljuvligt barnbarn, en härlig dotter och en bättre svärson kunde jag inte önskat mig. Jag frossade i att köpa barnkläder och vara barnvakt.
Då steg fostermamman, vi kan kalla henne Anna, in på scenen. Jag var plösligt inte önskvärd längre. Jag fick sms från min dotter, som sa att jag var “verkligen elak” och “stack kniven i hennes blödande sår” samt var “ett hot mot barnets mentala hälsa”. Jag förstod ingenting. Vi hade ju inte ens grälat! Samtidigt separerade min dotter från sin make och Anna var ständigt hon henne, alla helger och ofta i veckorna också.
Jag vet varken ut eller in. Svärsonen ringer och gråter. Han omtalar Anna som “en mycket elak kvinna”, som är listig och ser till att han sällan kan umgås med pojken. “Hon tar ifrån mig min son”, säger han.
Min dotter hatar mig, min svärson är livrädd för att sonen ska påverkas av Anna och dottern lyder förhäxat Annas minsta vink. Försöker jag prata med henne och nämner Anna så har min dotter alla taggar ut. Vad ska jag göra?
Jag förstår att du gått igenom en stor kris. Att först mista sin make genom ett plötsligt dödsfall och sedan mista sin mamma genom självmord kan ta tid att arbeta sig igenom. Men det har du gjort och du har kommit ut stärkt på andra sidan. Du ska inte lasta dig själv för att din dotter hamnade i ett fosterhem som, som det sedan visat sig, inte varit av bästa slag. Just då hade du ingen möjlighet att påverka.
Risken finns att fostermamman, som själv är barnlös och skild, har knutit an alltför hårt till din dotter och uppenbarligen visar hon manipulativa sidor av värsta sort. Hon kom in i din dotters liv när din flicka verkligen var i behov av förståelse och din dotter kan mycket väl fortfarande vara i en slags mental beroendeställning till fostermamman.
Allt fungerade bra tills fostermamman steg in på scenen och detta hände i samband med din dotters separation. Under separationen var säkert din dotter extra skör och mottaglig för fostermammans omsorger. Det kan vara så att fostermamman medvetet manövrerat ut dig och är det så, då känns det inte friskt. Manipulativa människor har en inbyggd förmåga att slå till när “offren” är utsatta och alltså som mest mottagliga.
Om du försöker se din dotter som “utsatt” så kanske det blir enklare att umgås med henne. Hon klarar inte av när du nämner fostermamman och just nu tror jag att du gör klokt i att undvika alla samtal som berör denna fostermamma. Fokusera istället på sådant som är trevligt och positivt och välj samtalsämnen som inte är brännbara.
När din dotter landat efter separationen så blir hon förhoppningsvis sig själv igen och kan se klart på situationen. Pappan bör vända sig till familjerätten och berätta om situationen och sin oro för barnet och umgänget.
Det är onekligen en svår situation och någon enkel lösning finns inte. Jag råder dig helt enkelt att försöka ha is i magen och fokusera på att trots problemen träffa din dotter och ditt barnbarn. Jag hoppas att tiden ska hjälpa dig att lösa dina problem.
