Min man vill skiljas men gråter hela tiden

Min man och jag har varit tillsammans i 20 år och vi har två underbara barn på 12 och 13 år. Vi har alltid haft ett gott och glatt förhållande.
 För ett år sedan träffade min man av en slump en gammal gymnasiekamrat — en ensamstående kvinna — och de började träffas. Kvinnan gav min man en oväntad uppvaktning. Först umgicks de bara genom att äta luncher och prata i telefon men så småningom inledde de sorgligt nog ett förhållande, vilket jag “kom på” när jag hittade deras e-post i datorn.
 Under lång tid våndades min man inför att ta ett beslut. Efter nio månader med många och långa samtal bestämde han sig för att flytta och nu bor han själv i en lägenhet.
 Så till problemet. Min man ringer varje dag (som han alltid har gjort) och berättar var han är, vad han gör och hur dagen har varit. Med jämna mellanrum kommer han hem till oss. Varje gång bryter han ihop. Han gråter och snyftar så att han skakar. “Jag ville ju aldrig lämna min familj. Allt är som en svart dimma, jag vet varken ut eller in och slits mellan två världar. Snälla, hjälp mig,” ber han.
 Barnen vill ju att han ska stanna och äta, se på tv och umgås. Självklart vill de också att allt ska bli bra igen. Jag har sagt till honom att vi måste vara tydliga med vad som gäller.
 Vad ska jag göra göra? Han är inte villig att lämna sin nya väninna men sitter i timmar och gråter hos oss. Jag har sagt att han inte alls slits mellan två världar eftersom han ju lämnat oss och lever sitt nya liv nu. Vänner som känner honom säger att han är som vanligt när de träffas. Är han i behov av hjälp eller är det bara ett omoget spel inför mig och barnen för att lindra känslan av skuld?

En separation är alltid svår för alla inblandade parter. Det är också så att ett 20 år gammalt förhållande mist faktorer som spänning och passion och kan få svårt att tävla med en nyförälskelse. Å andra sidan är det inte alls säkert att nyförälskelser håller och utvecklas till någonting bestående.
 Jag får intryck av att du tagit separationen med behärskning och att du därför kan hantera maken som kommer hem och gråter. Jag är dock övertygad om att situationen för dig är jättesvår eftersom han på sitt sätt ger dubbla budskap. Han har uppenbarligen inte ångrat relationen med den nya kvinnan och han har inte uttryckt önskemål om att flytta hem till er igen – men han blir känslomässigt påverkad och bryter ihop. Jag kan mycket väl tänka mig att han känner skuld och skam inför sitt beteende och jag tror också att han varje gång han kommer hem inser vad han förlorat. Ni hade ett gott förhållande och naturligtvis väcker detta andra känslor än det gjort om er relation varit frusen.
 Han ringer varje dag och berättar om hur hans dag varit och detta ställer jag mig frågande till. Det fungerar inte att bryta upp från ett förhållande och samtidigt hålla alla gamla, trygga och invanda mönster kvar. De gamla mönstren måste ersättas med nya och jag föreslår dig att du sätter stopp för dessa telefonsamtal. Han ber dig om hjälp men du varken ska eller kan hjälpa honom.
 Han befinner sig i kris och det gör säkert du också även om det yttrar sig på olika sätt för er.  Uppmuntra honom att vända sig till någon annan — antingen vänner, släktingar eller en professionell samtalshjälp. Var inte hans terapeut!

Att ni kan träffas tillsammans med barnen och äta gemensamt och umgås kan tyckas som mycket positivt — men inte när det åtföljs av ständiga sammanbrott. Eftersom han nu har egen lägenhet så kanske barnen kan besöka honom där.
 Jag får intryck av att det enda som förändrats mellan er är att maken har egen bostad men annars är ni varandras förtrogna och umgås regelbundet. Det kan vara så att du alltid varit en jordnära och trygg person som han haft stor tillit till och nu faller det sig naturligt för honom att vända sig till dig. Mannen fungerar som vanligt vittnar vännerna om och det är enbart i ditt sällskap han bryter samman.
 Ta en paus i er relation! Låt mannen få bo in sig i sin lägenhet, ta emot barnen i sitt nya hem och finna andra att tala med om sina problem för att på så sätt få distans till allt som hänt. Så småningom tror jag att ni kan mötas på ett mer nyanserat sätt i samband med barnen. Tar du på dig för stort ansvar som makens tröstare, så finns risken att du själv stannar upp och inte går vidare. Man ska vara förstående, det är en bra egenskap, men man får inte vara gränslöst förstående.
 Ta dig en funderare och fatta beslut som känns rimliga för dig. Det är viktigt att du ger dig själv emotionellt utrymme att gå vidare i ditt liv.