Vi trodde att vi skulle få ett bättre liv här. Men det har verkligen varit svårt. Jag har gått ut en universitetsutbildning och min man har klarat svenskan och kompletteringar till sin utbildning, men vi har det efter fem år fortfarande väldigt jobbigt. Min man åker runt på olika tillfälliga vikariat och jag får i bästa fall ett vikariat ibland.
Det känns inte som om det finns hopp om en ljusning någonstans. Vi har kämpat och kämpat nästan till döds men får ingenting i slutändan. Kanske är det realiteten för många barnfamiljer, men jag har totalt tappat livslusten av allt det här. Jag var för ung när alla problem började. Alla vänner och syskon reser runt i världen medan jag kämpar för att klara mig.
Det är ju mina egna val och jag skyller inte på någon men jag vet inte hur jag ska orka vidare. Jag vet inte om jag någonsin älskat min man. Jag har bara stannat hos honom för våra barns skull. Vi är alltid arga på varandra och beskyller varandra för alla problem. Ibland känns det också som jag förstört mina barns liv. Vad ska jag göra för att vi alla ska få det bättre?
Något enkel lösning tror jag inte finns utan du får nog försöka att skilja på dina olika problem. Du säger att du inte vet om du någonsin älskat din man och det är en känsla som du bär med dig oavsett hur ert liv blir ordnat. Visst påverkas en relation av jobbiga levnadsförhållanden och det som är svårt från början blir ännu svårare. Du beskriver att ni kämpat mycket men har ni sökt stöd och hjälp i ert kämpande? Att få arbete är svårt för många och det kan behövas att man pusslar med timanställningar och vikariat i många år innan man får ett fast arbete.
Att få avlastning ibland när det gäller barnen kan vara värdefullt och kanske finns det föräldrar, syskon eller vänner som kan hjälpa till med detta. Jag får också intryck av att du känner det som om livet sprungit ifrån dig och du har inte hunnit med sådant som många i din ålder gjort. Samtidigt vet du intellektuellt att det är en omöjlighet att både ha barn och att leva som om man inga hade.
Istället för att stirra dig blind på det omöjliga och må dåligt av sådant som du ändå inte kan förändra kan du försöka att ringa in små saker som är fullt möjliga att ändra på. En kontakt med arbetsförmedlingen hade kanske kunnat hjälpa. Att prata med någon som kan ge fräscha tips vad det gäller jobbsökning. Kanske du eller maken behöver komplettera någonting ytterligare för att få chans till ett arbete som ni önskar. Men under tiden ni söker måste ni samtidigt leva och försöka att leva så bra som möjligt.
Många småbarnsföräldrar har det kämpigt och känner igen vad du beskriver. Fundera över vad du kan göra för att din egen situation ska bli bättre inom de ramar du lever under. Livskvalitet betyder inte detsamma för alla. I ditt fall kanske livskvalitet är att komma ut och umgås mer med vänner? Eller att träna, gå en kurs eller utöva en hobby? Detta är inom normen för en möjlig förändring. Fokusera på de små tingen som du kan förändra och förbättra och som ger dig energi och glädje.
Du känner det som om du förstört dina barns liv och även detta är inom ett område som du kan påverka. Om du släpper lite av ångesten för det stora som du i alla fall inte kan ändra just nu, så kan du fokusera lite mer på barnen och må bättre i att vara en mer närvarande mamma. Känslorna till din man bör du också ta tag i. Tvingar du dig att leva i ett dåligt förhållande för barnens skull så gör du varken barnen eller dig själv en tjänst.
Du har mycket att fundera över och förändringar är inte alltid enkla att genomföra. Dock känns det viktig att du försöker ta en god och positiv kontroll över ditt liv och dina val.
