Pappa började dricka flera starköl varje dag. Min mamma och jag har aldrig haft någon toppenkontakt och nu blev den ännu sämre. När de skildes bestämde de att jag och min lillasyster skulle vara varannan vecka på varje ställe vilket funkade relativt bra förutom pappas alkoholism och mina och mammas problem. Dessutom hade vi det väldigt svårt hemma hos pappa med pengarna eftersom han studerade. Ibland hade vi bara råd med makaroner och vatten till middag.
Efter ett år träffade min mamma en ny man som både jag och min syster tyckte bra om. Men efter några månader visade han sitt rätta jag när han och hans tre söner flyttade in i vårt hus. Han fick raseriutbrott för minsta lilla och blev väldigt kontrollerande.
En dag sa han att vi skulle flytta för hans barn ville bo på samma ort som sin mamma, vilket var ganska långt borta. Det innebar att vi inte kunde fortsätta bo varannan vecka hos mamma och pappa. Den nye mannen tvingade oss att välja var vi ville bo. Resultatet blev att de separerade mig och min syster. Sedan dess bor jag hos pappa och min syster hos mamma. Varje dag saknar jag min syster enormt mycket.
Den nye mannen misshandlade mamma och mig när jag försökte skydda henne på nyårsafton för tre år sedan. Det kan jag inte komma över även om mamma och min moster säger att det var ett misstag och att “alla gör fel”. Sedan dess har jag vägrat åka till mamma. Dessutom vet jag att det har hänt minst en gång till och då tog min lillasyster på sig beskyddarrollen. Jag kan inte förstå hur min mamma kan stanna med honom.
Min lillasyster säger hela tiden att hon vill flytta till oss men jag vet inte vad jag kan göra. Det är så synd om henne och hon mår väldigt dåligt. Jag känner dessutom att allt detta har påverkat mig så jag inte lever ett normalt tonårsliv. Jag har inte gjort det som vanliga tonåringar gjort eftersom det funnits så mycket viktigare saker att handskas med hemma. Snälla, kom med några råd för jag har ingen annan att prata med.
Din lillasyster mår inte bra och du bär på en oro som påverkar ditt liv och du känner att du inte kan leva som andra tonåringar. Först vill jag säga att jag förstår din reaktion när din mammas sambo misshandlade både henne och dig. En misshandel är alltid en allvarlig kränkning och ingenting som ska sopas under mattan. När din mamma och din moster försökte släta över vad som hänt blev du genom deras agerande kränkt ytterligare.
Du lever i en svår situation och vad som smärtar mig mest är att du inte har någon att tala med om dina problem. Jag tror att både du och din syster behöver vuxenstöd och hjälp i att förändra er situation. Finns det någon släkting eller någon annan i bekantskapskretsen som du kan prata med? En lärare på din skola som du har förtroende för eller skolkuratorn eller skolsköterskan?
Annars råder jag dig att du vänder dig till socialtjänsten på din ort och bokar en tid för samtal. Man måste inte ha sociala problem för att vända sig dit och socialsekreterarna är vana vid att bemöta och hjälpa ungdomar med problem liknande ditt. Dessutom har de tystnadsplikt. Socialtjänsten utgår från barnens behov och barnens bästa och de kan hjälpa dig och din syster att samtala med era föräldrar för att komma fram till en lösning. Det måste vara du som tar första steget till kontakt men därefter tror jag att du kommer att få det stöd och den hjälp du behöver.
Visst kan du själv tala med dina föräldrar och din syster kanske kan flytta hem till dig och din pappa men enbart en flytt av lillasyster löser nog inte alla de problem som du tampas med. Du ska veta att barn inte har ansvar för att föräldrarna ska må bra. Det är de vuxnas eget ansvar. Som barn vill man och har rätt till att bli omhändertagen och känna sig trygg i sitt dagliga liv.
Att leva med otrygghet och oro gör lätt att man känner sig utanför och udda och man kan få känslan av att vara helt ensam om sitt problem. Det är kanske ingen tröst men du ska i alla fall veta att du är långt ifrån ensam om dina bekymmer. Alltför många ungdomar lever i en situation som liknar din. Kanske du tycker det bär emot att ta första steget genom att kontakta socialtjänsten – men när du väl gjort det så överlämnar du ansvaret till de vuxna och jag tror att det kan vara en lättnad för dig.
