Jag mår så dåligt i vårt förhållande!

Jag lever i ett förhållande som varat i 15 år. Vi har tre barn gemensamt. Jag har sedan ett par år ofta känt mig deprimerad...

Jag lever i ett förhållande som varat i 15 år. Vi har tre barn gemensamt. Jag har sedan ett par år ofta känt mig deprimerad och för varje gång tar det längre tid att återhämta sig. Jag känner en sådan ångest, en rädsla för att dö samtidigt som jag ibland känner att enda vägen ut ur allt är att dö. Jag har svårt att vara glad och är ofta argare än vad jag behöver mot barnen.

Jag vet inte om känslorna beror på förhållandet. Jag sköter det mesta här hemma. Jag städar, diskar, tvättar, betalar räkningar och håller ordning på allt som har med barnen att göra vad gäller skola och dagis. Vi har även djur som skulle svälta ihjäl om inte jag såg till dem.

Min sambo pendlar mest mellan dator, TV och fläkten där han röker. De gånger han varit själv med barnen hemma och jag jobbat, så har de pyjamas på sig hela dagarna. Vi bor i villa och det finns så mycket som jag vill att han ska göra som underlättar för mig i hemmet men det blir aldrig gjort trots att vi pratat om det i flera år. Så är det med det mesta. Inget blir bättre trots alla samtal.

Även sexlivet har drabbats. Jag har aldrig haft något stort behov av sex medan min sambo är väldigt beroende av det. I början av vårt förhållande gick det bra – man får ju ge och ta lite. Men som det är nu känner jag mig alltid irriterad på honom och har helt tappat lusten. Jag kan inte vara arg på en människa och samtidigt känna lust. Jag tycker inte ens om att han tar på mig. Det har jag dock inte sagt eftersom jag inte vill vara elak.

Jag funderar ofta på att vi borde separera men finner varken mod eller ork till detta. Jag tror både jag och barnen skulle må bättre. Men det känns som ett sådant misslyckande att separera. Jag har svårt för att prata med någon om detta, vilket gör att jag inte sökt hjälp vare sig för egen del eller förhållandet. Jag har en stor klump i bröstet och det känns som jag ska dö. Det tog mig många veckor att skriva detta

Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:

Jag förstår att du mår dåligt och så här kan du inte ha det. Ingenting blir bättre av sig själv, så nu gäller det att du spottar i nävarna och börjar reda ut dina problem. För det första är din arbetsbörda i hemmet ohållbar. Du berättar inte om du arbetar eller är mammaledig men oavsett vilket, så är det inte din uppgift att sköta allt i hemmet.

Du och din sambo har försökt att prata om detta men ingenting händer. Kanske kan det bero på att du försöker hinna med allting eftersom du räknar med att han i alla fall ingenting gör? Försök att ha is i magen och låt disken stå om ni beslutat att sambon ska diska. Eller låt tvätten växa om det är han som ska tvätta. Ta inte över uppgifter som han ska göra. Ha en rak och klar arbetsfördelning mellan er. Om sambon låter barnen gå omkring i pyjamasen hela dagen ska du försöka att inte bry dig om detta. När han är med barnen är de hans ansvar.

Sex fungerar bäst när det finns harmoni mellan parterna. Försök bryta den onda cirkeln genom att göra någonting som ni båda tycker om. Försök få barnpassning en helg så att du och sambon kan ägna er åt ett gemensamt intresse och åt varandra. Får kärleken ingen näring dör den. Vardagsslitet och ojämnt fördelade arbetsbördor är en effektiv kärleksdödare.

Du bär på en ångest som jag förstår skrämmer dig. Att du känner dig så trött på livet att du överväger att lämna det är känslor som du ska ta på allvar.  Det är synd att du har svårt för att öppna dig och prata om dina problem. Ett effektivt sätt att återfå inre balans och perspektiv på situationen är ju att bolla tankar och idéer med människor man känner tillit till. Finns det någon sådan person i din närhet bör du överväga att ta steget till att prata.

Du funderar över om ditt liv kanske blivit bättre utan sambon och det kan mycket väl vara så.  Dock är du inte säker på roten till det onda och för att komma till insikt vill jag ge dig rådet att du antingen går ensam på samtal eller att ni båda går tillsammans på familjerådgivning.

Din ork har tagit slut och det känns också som att du tar väldigt stort ansvar. Att skiljas innebär inte automatiskt ett misslyckande. Tvärtom så kan det vara ett riktigt lyckande om känslorna är slut och relationen gått på tomgång länge. Din frustration går ut över barnen och du är argare gentemot dem än situationen kräver så även för barnens skull bör du ta steget vidare och söka hjälp genom samtal.

Att ringa och boka samtalstid och att gå dit kan kännas som ett hinder. Men när du väl kommit dit och börjat prata och ser att du blir bemött på ett proffsigt och bra sätt, då tror jag att du kommer att uppleva en stor lättnad.

Som du beskriver dina problem med ångest så tror jag inte att dessa symptom automatiskt försvinner för att du tar steget till skilsmässa. Ibland luras man att tro att om bara en viss sak händer, så kommer man att må bra. Tyvärr brukar det inte vara så enkelt.

Du är en viktig person och dessutom en behövd mamma. Jag tror att en samtalskontakt kan göra dig mycket gott. Bestämmer du dig för att ge ditt förhållande ytterligare en chans tror jag också att ni behöver gemensam terapi för att bryta den negativa cirkel som styr ert liv just nu.

Scroll to Top