För en tid sedan blev även jag sambo med en man som jag har varit tillsammans med i två år. Jag kände att det var dags att våga ta steget fullt ut och eftersom dottern inte haft något emot min sambo så tyckte jag att det var okej.
En kort tid senare fick jag veta att dottern ville flytta och bo med sin pappa i den andra staden. Pappan sa att hon har mått dåligt och gråtit och varit deprimerad men att han hade lovat att inte säga något till mig. Han sa i samma andetag att de inte handlade om att jag hade blivit sambo utan att hon bara ville det.
Jag blev så klart ledsen men pratade med min dotter och frågade henne vad hon ville. Hon sa att hon ville prova att bo hos pappa. Jag sa att om det var okej. Mitt enda krav var att hon skulle gå färdigt femte klass här. Dottern tyckte att det var långt till vårterminens slut men höll med mig om att det vore bäst. Sekunden efter att vi pratat, så gick hon in på rummet och ringde pappan. Hon sa “jag får inte flytta förrän i sexan, jag tror jag dör alltså”. Jag låtsades som ingenting.
Hon vill inte krama mig självmant och det verkar som om hon försöker samla poäng hos pappa genom att straffa mig på något konstigt sätt. Så fort hon har gjort något kul så har hon direkt gått och lagt sig på sängen. Det är som om hon inte vill tillåta sig att ha trevligt här hemma. Hon sätter sig hela tiden på tvären.
Idag ringde pappan och berättade att han läst i hennes bok att hon önskar att hon inte levde och att allt var jobbigt för henne. Jag frågade varför hon har så tunga känslor då hon vet att hon faktiskt får flytta. Han svarade att han inte visste men att något måste göras nu!
Jag blev fruktansvärt ledsen av att höra att hon skrivit så hemska tankar i sin bok, så sa jag till pappan att hon får flytta nu direkt om det är så viktigt för henne.
Gör jag rätt eller fel i att släppa henne nu trots att det är så många frågor som står obesvarade? Jag är så rädd att hon ska känna att jag väljer bort henne trots att det är hon som vill flytta.
Många förundras över hur en trygg unge i den åldern plötsligt förvandlas till ett oroligt och ibland smått destruktivt barn som det är svårt att tala med och komma nära. Hon tar de första stegen i att lämna barndomen och är på väg att bli tonåring och förstår ofta inte riktigt själv vad det är som händer inombords. Ibland är hon bara det lilla barnet som vill bli omhändertaget och ibland blir hon den obstinata tonåringen.
Jag får intryck av att ni haft fyra fungerande år efter skilsmässan då du och flickans pappa varit överens om hennes omvårdad och ömsesidiga vistelser hos varandra. Du blev nyligen sambo och även om flickan inte uttrycker något negativt om din sambo och säkert också tycker om honom – så kan hon i alla fall känna sig lite övergiven av dig. Tidigare har hon varit van att ha dig för sig själv och nu har ett nytt familjemönster tagit vid. Detta kan skapa olika känslor inombords som hon inte riktigt förstår och inte kan sätta ord på och därmed kan hon ju inte heller tala med dig eller med sin pappa om det.
Vad jag reagerar över är att din flicka visat tecken på depression och varit ledsen hos sin pappa och att han lovade henne att ingenting berätta för dig. Här tycker jag att pappan brustit. Det är inte bra om en förälder lierar sig med sitt barn gentemot den andra föräldern. Han borde ha lyssnat på sin dotter och meddelat henne att både han och du vill att hon ska må bra och att ni vuxna tillsammans måste prata om det som händer för flickans bästa.
Nu finns risken att dottern känner sig lierad med sin pappa, att det bara är han som förstår henne och i detta känner hon att hon måste utesluta dig. I en sådan situation blir barnet förloraren och det är en kortsiktig vinst att liera sig tillsammans med ett barn gentemot den andra föräldern. Du är och kommer alltid att vara flickan mamma och hennes pappa kommer alltid att vara pappa – och därmed är ni de två viktigaste personerna i hennes liv.
Det bästa hade varit om du och flickans pappa från början gemensamt bestämt kring hennes boende och när den eventuella flytten skulle ske. Då hade det varit ert beslut och flickan hade kunnat känna sig trygg i detta och inte behövt manipulera er på olika sätt för att få sin vilja igenom.
Det är hög tid att du och din dotters pappa resonerar igenom vad som hänt. Känns det svårt att föra denna diskussion på egen hand kan ni mycket väl samtala genom familjerådgivningen eller socialtjänstens familjerätt. När ni kommit överens bör ni gemensamt meddela flickan vad som gäller och tala om att det är ett beslut som ni är överens om. På så sätt behöver inte flickan spela ut er mot varandra och kan känna sig trygg i att hennes föräldrar samarbetar och kommunicerar.
