Hur hanterar jag min kontrollerande mor?

Jag hade en väldigt trasslig uppväxt. Mina föräldrar skildes då jag var 9 år på grund av min fars alkoholism. Mamma var sjuk och kunde inte ge mig den trygghet, stöd och kärlek som ett barn behöver. Jag fick istället ständig kritik för minsta lilla och allt jag gjorde var fel. Hon skrek och var våldsam, slog mig ibland med en mattpiska. Eftersom hon var reumatiker med ständig värk tyckte hon att det var ett befogat beteende.

Jag växte upp utan något som helst självförtroende. Jag blev folkskygg och hade ingen som kunde hjälpa mig eller som anade att jag inte mådde bra. Skolan gick år skogen. Jag flyttade hemifrån när jag fyllde 18 år för att slippa mamma. Trodde jag.

Jag är 31 år nu och hon ska fortfarande lägga sig i allt jag gör. Allt jag gör är fel, inte minst hur jag uppfostrar mina barn. Hon förtalar mig och barnens pappa (min exmake) inför barnen. När hon blir arg och får sina utbrott kallar hon mig för fula saker i stil med “jävla hora” (det har hon gjort ända sedan jag var tonåring). Hon har anmält mig till socialen två gånger för att hon tror att mina barn far illa.

Ska denna ständiga förnedring aldrig ta slut? Jag vill helst inte ha någon som helst kontakt med henne. Mina barn ska inte behöva bli nedtryckta på samma sätt som jag har blivit. Jag har bett henne fara och flyga så många gånger nu, men hon ger sig aldrig. Vad kan jag göra?

Du har haft en svår och traumatisk uppväxt som satt djupa spår. Din mamma for säkert illa av förhållandet med en alkoholiserad make och led av sin sjukdom. Men det är ingen ursäkt för att utsätta ett barn för ständig misshandel och kritik. Ett barn som blir misshandlat växer ofta upp till en trasig tonåring. Att läka sig själv utan trygghet i sin miljö och utan stöd av någon annan person är näst intill omöjligt. Att växa upp utan positivt stöd och med ständig kritik leder till dålig självbild där man till sist tror att man ingenting duger till. Får man tillräckligt ofta höra att man är oduglig så upplever man sig till sist som mindre värd. Bär man med sig dessa känslor in i vuxenlivet kan det mycket väl leda till depressioner.

Du har gått vidare i ditt liv och är idag är en vuxen kvinna med egna barn och blir fortfarande förnedrad och utsatt av din mamma. I familjemönster är rollerna ofta starka och tydliga och det är svårt att förändra dessa mönster. De tenderar leva kvar även om det misshandlade barnet för länge sedan vuxit upp.

Nu känner du att du fått nog och det är en sund reaktion. Du vill bryta ett mönster som är destruktivt och det visar att du har en god inre styrka.  Det är vanligt att man i din situation bär på motsägelsefulla känslor –  å ena sidan vill man bli kvitt den förälder som förtrycker men å andra sidan minns man det positiva som föräldern ibland gjort och därmed blir det en inre konflikt.

Du ska definitivt inte utsätta dig för fler orimliga påhopp av din mamma.  Finns det situationer där det fungerar mellan dig och din mamma så kan du inskränka ert umgänge till enbart dessa situationer. Känner du att du över huvudtaget inte alls vill ha något att göra med henne så måste du klargöra detta och helt enkelt utfärda besöksförbud i ditt hem – åtminstone under en period. Detta kan innebära att din mammas aggressioner blossar upp ytterligare.

Det är ingen enkel sak att göra bokslut med sin barndom och bryta kontakten med sin förälder. I detta finns så många känslor som jag tror att du kan behöva hjälp att bearbeta. Det är svårt att vara stark helt på egen hand och står man ensam vacklar man ofta i sina beslut. Mitt råd är du snarast tar kontakt med en professionell person som t ex en terapeut eller en kurator som du kan samarbeta med och få stöd av när det gäller ditt beslut hur du ska hantera situationen.