Är jag en egoist som inte vill ha barn?

Jag är en tjej på 26 år. Gift med en man sedan fyra år. Vi har varit tillsammans i sju år. Jag har funderat mycket på barn. Visst älskar jag barn men på ett sätt känns det som jag faktiskt inte vill ha några egna. Jag har ju jobbat som barnskötare i tio år.
 
Problemet är nog mest omgivningens syn på det hela. Alla som vi möter frågar jämt och ständigt om det är dags för tillökning. Det börjar bli tröttsamt. En gång sa jag rätt ut att jag inte vill ha barn. Jag får höra att jag är en egoist som inte tänker på min man. Och på min mans föräldrar som så gärna vill ha barnbarn.
 
Jag försöker prata med min man men han stoppar huvudet i sanden och säger att det löser sig. Han vill ju ha barn. Men kan respektera att vi väntar ett tag. Så sade han innan vi gifte oss också. Vi älskar varandra och har det bra i övrigt. Vi kan nog inte tänka oss att leva utan varandra. Men ska jag lämna honom? Jag känner ju mig som den egoist som de anklagar mig för att vara. Jag slösar bort hans tid när han kan skaffa ny flickvän och barn med henne i stället. Ligger det i människans natur att vi alla vill ha barn, eller finns det fler som jag som faktiskt inte vill?

Det känns som om du hamnat i en pressad situation där du känner omgivningens tryck på att få barn men själv inte vet om och när du vill bli mamma. Man sätter inte barn till världen för att omgivningen så gärna vill. Att bli förälder är ett stort beslut som bör fattas medvetet och gemensamt.
 
Du och din make älskar varandra och kan inte tänka er att leva utan varandra. Därför tror jag inte heller att alternativet att du slösar bort din mans tid är relevant. Det är dig han väljer att leva tillsammans med och jag tror inte att du är utbytbar mot vem som helst som skulle kunna föda honom ett barn. Det är dig din man vill ha barn med.
 
Du är trött på omgivningens frågor och troligtvis frågar släkt och vänner för att de är positivt intresserade. En del kanske tror att ni försöker men ännu inte har lyckats få barn. Omgivningens tyckande och tänkande kan du lämna därhän och du kan mycket väl tala om att du inte är beredd att skaffa barn än. Du är 26 år och fortfarande ung.
 
År 2005 var genomsnittsåldern i Sverige för förstföderskor 29 år och du har alltså flera år på dig innan du uppnår denna snittålder och därefter ytterligare ett antal år som du fortfarande är fertil. Visst finns det både män, kvinnor och par som beslutar sig för frivillig barnlöshet och skälen till detta beslut är varierande och ska absolut inte ses som egoistiska. En del människor anser helt enkelt att det inte finns utrymme för barn i deras liv och frivillig barnlöshet är någonting som ska respekteras. Viktigast är att du och din make kan prata er samman och fatta gemensamma beslut som är acceptabla för er båda.
 
Risken finns att din och din makes olika inställningar skapar problem i er relation och att sticka huvudet i sanden är ingen bra lösning. Ett alternativ är att ni gemensamt beslutar er för att lägga hela barnfrågan på is under ett eller två år och fokuserar på annat. Ett par år är en lång tid i en människas liv och mycket händer under tiden. Möjligheten finns att du ändrar inställning och kan tänka dig barn eller så sker motsatsen – att dina nuvarande tankar mognar till ett definitivt beslut om att inte ha barn. Ge dig själv tid att låta dina beslut mogna och gå inte händelserna i förväg.
 
Din man respekterar ditt beslut att vänta och därmed kan ni komma överens om en “timeout” i barnfrågan. Är ni överens innebär detta att ni kan säga att vi har beslutat att vänta med barn och du står alltså inte ensam i detta beslut inför släkt och vänner, och kan alltså inte bli anklagad för att vara egoist.