Vad ska jag göra för att få min sambo att stanna?

Jag är en 43-årig man som hamnat i en enorm kris. För drygt ett år sedan blev jag attackerad av tre rånare med rånarluvor, pistol och kniv. Det går knappast att beskriva hur kränkt jag blev av det. Efter en tid kom jag till kurator sedan till psykolog. Mycket gammalt kom fram, t.ex. att jag sedan jag var 11 år känt mig skyldig till min fars förnedring av mor.
 
Far slog oss. Han var väldigt brutal och jag minns hur han en gång stampade på min storebror. Det gick så långt att mor skilde sig från honom. En dag var jag hos far. Han lockade mig med pengar att ringa mor och skrika i telefonen “Mor, du måste komma hit och hämta mig!” När hon kom fick jag se hur hon blev våldtagen och misshandlad. Skuldkänslorna för mitt svek mot mor förlöstes först hos psykologen. Jag grät och grät och gick till min mors grav och bad om förlåtelse.
 
För några veckor sedan kände jag att rånet för första gången kändes avlägset och jag kände mig gladare än på länge. Då kom nästa smäll. Min sambo meddelade att hon inte vill leva med mig längre, att hon även hade träffat en annan kille. Hon sa att droppen som fick bägaren att rinna över i vårt förhållande var min självupptagenhet. Och jag förstår henne fullt ut. Jag har slutit mig i mig själv och inte sett hur mitt lidande samtidigt orsakat att hon led. Dock tycker jag inte att hon har sett hur jag har lidit.
 
Trots att jag har svikit henne så finns det någon känsla kvar för mig, säger hon. Hon vill att vi ska tillbringa semestern tillsammans, dels för att det ska bli en trevlig tid och dels för att vi behöver prata med varandra. Jag vet att det kan vara för sent. Men jag önskar inget hellre än att tala med henne om hennes känslor och mina känslor. Vi har haft ett stormigt förhållande i 17 år och “borde kanske inte ens ha träffats”, säger hon.
 
Vad ska jag göra? Jag förstår att hon måste vilja själv men vad kan jag få henne att göra? Ska jag eller vi gå till en rådgivare? Jag tror att jag kan göra henne lycklig igen. Jag tror att jag har “vuxit” sedan rånet och mitt dåliga samvete till min mor har förlösts. Jag var mycket sjuk som liten och fick enormt mycket kärlek av min mor. Jag önskar ge all denna kärlek vidare – kanske är jag redo nu.

Du har gått igenom mycket och som jag tror kommit ut på andra sidan med mer styrka och insikt. Dock är det så att lidande aldrig kan mätas. Det är både omöjligt och ointressant vem som lidit mest, du eller din sambo. Just i detta tror jag inte att ni kan söka och få förståelse hos varandra. Vad som är ett faktum är att ni båda farit illa och att ni genom åren haft svårt att mötas i närhet och ömsesidig förståelse. Hur du mår är din verklighet och hur din sambo mår är hennes verklighet och om ni försöker att sluta övertyga varandra om vems verklighet som är den sanna och rätta – då tror jag att ni vinner mycket.
 
Nu har ert förhållande ställts på sin spets och det är alltså nuet som är viktigt för er. Jag tror att du genom psykologen fått den hjälp du behöver för att bearbeta de trauman du genomgått som barn. Du har “kommit ut” som en gladare och starkare person, vilket är en underbar känsla. Den ska du ta vara på och vara rädd om. Din upplevelse är dock din egen och du kan inte räkna med att din sambo ska dela den.
 
Alla händelser i livet sätter sina avtryck och du har haft tunga minnen att bearbeta. Din sambo har uppfattat dig som självupptagen och det är möjligt att du agerat självupptaget och  haft svårt för att se och tillgodose hennes behov. Att er relation inte fungerat tillfredsställande kan bero på dina tidiga upplevelser men du ska vara öppen för att det även kan bero på annat. Därmed vill jag säga att du inte automatiskt ska skuldbelägga dig själv inför sambons önskan att bryta upp.
 
Finns det stora problem i en relation har man alltid eget ansvar – både gentemot sig själv och för utvecklingen av relationen. Det är inte adekvat att i efterhand lägga hela skulden på motparten. Din sambo anser att du svikit henne och svek kan begås på många olika sätt. Din sambo har mött en annan man och detta kan väcka motstridiga känslor inom henne. Det kan vara så att hon medvetet eller omedvetet söker anledningar till att lämna dig utan alltför stora samvetskval. För att skydda sig själv vaskar hon kanske fram anledningar som visar att du är “busen” och inte hon. Att lägga skulden på motparten för att rättfärdiga egna handlingar är ingenting ovanligt. Har din sambo beslutat sig för att bryta upp gör du bäst i att acceptera hennes beslut. Låt sedan ditt eget mående styra om du behöver terapistöd eller inte. Är du och sambon vankelmodiga i ert beslut tror jag att ni når bäst resultat om ni gemensamt går på familjesamtal.