Idag känner jag mig fullkomligt vilsen och vet inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare med mitt liv. Eftersom jag har varit hemma med barnen i rätt många år och skött all markservice står jag här nu utan någon som helst ekonomi. Den enda inkomst jag har är barnbidragen för de två yngsta.
Tidigare sköt min sambo till pengar när mina var slut men det har han upphört med. Han anser inte att det är hans sak att försörja mig. Jag lever i en social misär och vet inte hur jag ska göra. Är detta tacken för att jag har stöttat min sambo i alla tider så att han fått utvecklas och komma högt upp i karriären?
Jag har alltid satt mig själv i sista hand, det märker jag nu mer än någonsin. Det är ingen trevlig upptäckt men jag är trots allt stolt över att jag funnits hemma för barnen. Jag har aldrig shoppat eller unnat mig själv nya kläder eller smink eller sådant som vi kvinnor behöver för att må bra. Jag har inte kunnat utveckla mina fritidsintressen, inte kunnat underhålla min tandhälsa, ja, det är mycket jag inte kunnat göra för att jag inte haft pengar. Det faktum att allt är som det är just nu skrämmer mig. Jag har anmält mig på arbetsförmedlingen för att kunna komma en liten bit på väg men här finns tyvärr inte så många arbeten att söka.
Något annat som jag kommit till insikt om är hur styrd jag har blivit genom alla år. Min sambo är ekonom och har koll på vartenda öre. Han påstår att jag slösat med pengar! Vilka pengar? De pengar jag har går till hushållet och sådant som är nödvändigt för barnen. Han betalar alla stora utgifter vi har med huset och bilarna. Han tjänar dessutom väldigt bra. Jag anser att det är jag som gett honom möjlighet till detta eftersom jag har tagit hand om mig allt här hemma. Detta vill han inte höra överhuvudtaget. Jag har ingen att tala med och känner mig fruktansvärt ensam. Hur tycker du att jag ska göra? Jag är tacksam för alla råd.
Du befinner dig i första skedet av en separation där din partner talat om för dig att han vill separera. Du befinner dig alltså i ett chocktillstånd och då kan det vara svårt att agera rationellt och se klart på sin situation. Du säger att du inte har någon att tala med och att få prata av sig har en viktig läkande effekt. Finns det ingen vän? Ingen släkting som du har förtroende för? Har du förtroende för rådgivaren på den familjerådgivning där du och din sambo gick så kan du mycket väl be om enskilda samtal. I annat fall kan du be om en helt ny och egen samtalskontakt. För att bearbeta en chock och komma över det första förlamande stadiet är det viktigt att få prata.
Ett mer praktiskt råd jag vill ge dig är att du snarast tar kontakt med en advokat eller jurist som kan hjälpa dig att få rätsida på såväl dina juridiska rättigheter som skyldigheter. Med sambolagen som stöd är det inte säkert att du står alldeles lottlös. Jag får intryck av att ni fortfarande lever tillsammans i samma bostad och om separationen är ett faktum bör ni flytta isär snarast. Att leva under samma tak skapar onödiga motsättningar och leder lätt till konflikter. Din sambo påtalar att du varit slösaktig med pengar medan du anser att det är din förtjänst att han kunnat tjäna mycket pengar och det blir en rundgång där ni båda går i försvar.
Risken är stor att ni fortsätter såra och göra varandra illa. I det här läget kan ingen av er räkna med att få förståelse från varandra. Ni började familjeterapin med helt olika förutsättningar och tankar. Du hade hopp om att terapin skulle leda till en bättre gemenskap och din sambos hopp var att ni skulle separera på ett vettigt sätt. Självklart blev det en kollision när detta stod klart. En möjlighet är att ni trots allt fortsätter den påbörjade terapin och där får det samtalsstöd ni behöver för att komma överens om hur ni ska agera när det gäller det praktiska som ekonomi, barn och annat som är viktigt för er.
