Hon är nu 6 månader gammal och senare än andra barn så det märks redan nu. Jag älskar min dotter men det är svårt. Jag känner ingen annan som har ett handikappat barn och det verkar som om många undviker mig nu. De vet inte vad de ska säga när de träffar mig och min dotter. Det är faktiskt väldigt sorgligt. Jag har inte så många vänner och pappan till min dotter bor i ett annat land långt borta. Vår relation är över och vi har ingen kontakt alls.
Sedan är det så, att min dotter sover dåligt och jag är vaken rätt många timmar varje natt och det är slitsamt. Jag vill ge henne den bästa start här i livet. Den enda jag pratat med om detta är en sköterska på barnavårdscentralen men hon är inte så positiv eftersom hon nog tycker jag är för ung.
Din dotter är sex månader och jag tror att du är i färd med att bearbeta det faktum att hon är född med ett handikapp som gör att hon inte kommer att utvecklas som andra barn. Att föda ett handikappat barn är ju ingenting man räknar med och handikappet kommer som en chock. Man kan behöva tid och stöd för att sörja det barn man väntade och inte fick – för att sedan kunna ta till sig och glädjas åt det barn som kom. Du har säkert fått information om flickans handikapp men det är omöjligt att ta till sig all information vid ett eller ett par tillfällen. Information är någonting som bör komma successivt så att den hinner smälta in.
Jag tror att du skulle må bra av att träffa andra föräldrar som har handikappade barn. Dels kan du få råd och tips och dels får du någon att prata med som förstår vad det handlar om. Det finns föräldraföreningar som är riktade för olika typer av handikapp. Vet du inte vart du ska vända dig kan du kontakta FUB – föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna och de kan lotsa dig vidare till rätt förening. FUB:s hemsida är: www.fub.se.
Det känns oroande att du är ensam och inte har mycket kontakter. Förhoppningsvis kan du prata med dina föräldrar och kanske kan de avlasta dig ibland. Du bör vända dig till ditt socialkontor eller LSS-handläggaren i din kommun och prata med en sekreterare om vilket stöd du kan ha rätt till. Eftersom du är ensamstående har du goda möjligheter att få en avlastningsfamilj till din dotter. Att ha möjlighet till avlastning ibland är viktigt för att du ska orka med och kunna vara en fungerande mamma. Åtskilliga kommuner har också verksamheter dels för ensamma unga mammor och dels för föräldrar till barn med handikapp. Möjlighet till individuella samtal och rådgivning finns också.
Undersök vad din kommun har att erbjuda och känn inte tvekan inför att ta emot hjälp och stöd. I takt med att din dotter växer kommer det att framgå vilka extra resurser hon är i behov av. Din dotter är inte ett handikappat barn i första hand! I första hand är hon din lilla tjej som du kan känna glädje och stolthet över och egen liten individ som alla andra, med sin egen personlighet och sina egna utvecklingsmöjligheter.
Det är tråkigt att din omgivning undviker dig men det kan bero på att de helt enkelt inte vet vad de ska säga och hur de ska hantera situationen. Du kan hjälpa dem på traven genom att själv ta initiativ och presentera din dotter för dem. Om du visar en öppen attityd kan det vara en signal till omgivningen som visar att du är positiv till kontakt. Jag önskar dig lycka till.
