Jag är en tjej på 16 år det är bra att skriva till dig. Jag och min pappa har haft problem i flera år nu. Det är lite konstigt men han pratar aldrig med mig. De enda gångerna han pratar med mig är när han “trampar på mig”. Han säger inte ens hej.
Jag bor med honom men det känns inte som jag har någon pappa. Resten av familjen har jag också problem med men alla problem utgår från pappa. Jag har många gånger fått för mig att han hatar mig. Detta har verkligen fått mig att må dåligt, så jag har gått till en psykolog. Jag har inte någon självkänsla kvar.
Jag önskar så att allt kunde vara annorlunda. Jag är utländsk och kanske är det så att min pappa inte accepterar saker jag gjort men han överdriver också. Jag skäms för och vara nära honom. Han är som en främling. Jag känner inte honom och han känner inte mig. Det är lite svårt att förklara men ungefär så känns det.
Jag behövde honom och behöver fortfarande en pappa. Men jag har accepterat att det inte kommer att bli så. Jag lever vidare men det är alltid skönt att kunna prata om det med någon.
Jag bor med honom men det känns inte som jag har någon pappa. Resten av familjen har jag också problem med men alla problem utgår från pappa. Jag har många gånger fått för mig att han hatar mig. Detta har verkligen fått mig att må dåligt, så jag har gått till en psykolog. Jag har inte någon självkänsla kvar.
Jag önskar så att allt kunde vara annorlunda. Jag är utländsk och kanske är det så att min pappa inte accepterar saker jag gjort men han överdriver också. Jag skäms för och vara nära honom. Han är som en främling. Jag känner inte honom och han känner inte mig. Det är lite svårt att förklara men ungefär så känns det.
Jag behövde honom och behöver fortfarande en pappa. Men jag har accepterat att det inte kommer att bli så. Jag lever vidare men det är alltid skönt att kunna prata om det med någon.
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Jättebra att du tagit initiativ till att prata med en psykolog. Då förstår du säkert också att problemet mellan dig och din pappa inte beror på dig. Det är de vuxna som bär ansvar för att relationerna med barnen ska fungera. Dessutom ska ju föräldrar vara förebilder för sina barn och sträva efter att vara så goda förebilder som möjligt. Det bästa hade ju varit om din pappa också pratat med en psykolog eller med någon annan klok person. Jag har svårt att tänka mig att han trivs med en sådan spänd situation som det ju måste vara mellan dig och honom. Bara för att man är vuxen är man inte automatiskt klokast och vet bäst.
Jag förstår att du önskar att det vore annorlunda, så att du och din pappa hade kunnat umgås på ett mer normalt sätt. Ibland kan det vara så att en situation låser sig. Om man beter sig på ett visst sätt tillräckligt länge kan det vara svårt att bryta mönstret och förändra sig. Det finns en möjlighet att din pappa vill förändra situationen mellan er men inte vet hur han ska göra. Försök att bjud in honom till samtal när det blir tillfälle och prata med honom när det faller sig naturligt – även om han känns främmande.
Det kan också vara så att din pappa inte riktigt vet hur han ska hantera dig nu när du inte är en liten flicka längre. Små barn har små barns krav och behov och då är inte så stor skillnad på tjejer och killar. Men när en liten flicka växer upp och blir kvinna kan en del pappor ta avstånd eftersom de helt enkelt inte vet hur de ska bete sig och de blir osäkra.
Din pappas personlighet är kanske sådan att han upplevs som sluten och avig i största allmänhet och då kan det påverka hela familjen. Du och din familj är av utländsk härkomst och av tradition är det inte alltid att de svenska lösningarna med familjeterapi känns som ett alternativ. Om du och din familj går i kyrkan kanske er präst skulle vara ett alternativ så att ni får stöd inom familjen att prata er samman och lösa problem. Eller kanske finns det någon klok släkting som både du och din familj har förtroende för och som kan hjälpa er att samtala med varandra.
Du går troligen i svensk skola och har svenska vänner och visst kan mycket i ditt liv kollidera med din pappas värderingar. Att ha två kulturer kan vara en styrka och någonting positivt men det kan också ställa till med problem. Du säger att du även har problem med resten av din familj och det låter som om du känner dig ensam. Du är bara 16 år och skulle behöva en vuxen att prata med.
Kanske kan du själv finna en vuxenkontakt som kan ge dig stöd och som du kan anförtro dig åt. Fundera om det finns någon i bekantskapskretsen – kanske en lärare i skolan eller en kompis föräldrar. Går du i skolan kan du vända dig skolkuratorn som kan hjälpa dig att etablera en stödkontakt. I annat fall kan socialtjänsten hjälpa dig till en sådan kontakt. Jag önskar dig lycka till med detta.
Jag förstår att du önskar att det vore annorlunda, så att du och din pappa hade kunnat umgås på ett mer normalt sätt. Ibland kan det vara så att en situation låser sig. Om man beter sig på ett visst sätt tillräckligt länge kan det vara svårt att bryta mönstret och förändra sig. Det finns en möjlighet att din pappa vill förändra situationen mellan er men inte vet hur han ska göra. Försök att bjud in honom till samtal när det blir tillfälle och prata med honom när det faller sig naturligt – även om han känns främmande.
Det kan också vara så att din pappa inte riktigt vet hur han ska hantera dig nu när du inte är en liten flicka längre. Små barn har små barns krav och behov och då är inte så stor skillnad på tjejer och killar. Men när en liten flicka växer upp och blir kvinna kan en del pappor ta avstånd eftersom de helt enkelt inte vet hur de ska bete sig och de blir osäkra.
Din pappas personlighet är kanske sådan att han upplevs som sluten och avig i största allmänhet och då kan det påverka hela familjen. Du och din familj är av utländsk härkomst och av tradition är det inte alltid att de svenska lösningarna med familjeterapi känns som ett alternativ. Om du och din familj går i kyrkan kanske er präst skulle vara ett alternativ så att ni får stöd inom familjen att prata er samman och lösa problem. Eller kanske finns det någon klok släkting som både du och din familj har förtroende för och som kan hjälpa er att samtala med varandra.
Du går troligen i svensk skola och har svenska vänner och visst kan mycket i ditt liv kollidera med din pappas värderingar. Att ha två kulturer kan vara en styrka och någonting positivt men det kan också ställa till med problem. Du säger att du även har problem med resten av din familj och det låter som om du känner dig ensam. Du är bara 16 år och skulle behöva en vuxen att prata med.
Kanske kan du själv finna en vuxenkontakt som kan ge dig stöd och som du kan anförtro dig åt. Fundera om det finns någon i bekantskapskretsen – kanske en lärare i skolan eller en kompis föräldrar. Går du i skolan kan du vända dig skolkuratorn som kan hjälpa dig att etablera en stödkontakt. I annat fall kan socialtjänsten hjälpa dig till en sådan kontakt. Jag önskar dig lycka till med detta.
