Efter en skilsmässa för fem år sedan, blev jag passionerat förälskad i en gift man och mina känslor var besvarade. Under de följande tre åren gjorde jag många gånger slut och vägrade träffa honom, vilket höll i några månader innan jag åter studsade tillbaka till honom. Så var vi tillsammans några månader igen innan allt återupprepades. Det var en svår tid med stark passion, förtvivlan, längtan, vrede och sorg om vartannat.
För snart ett och ett halvt år sedan separerade han från sin fru. Då frågade han mig om jag ville leva med honom. Jag svarade att jag trodde det, men för att veta måste vi först träffas under normala förhållanden och se hur det funkade. Därefter, i snart ett och ett halvt år, har vi bott med varandra varannan vecka. Under den tiden har jag upplevt kärlek och glädje med honom, men också problem. Dels känns umgänget med hans barn (ett hemmavarande och två utflugna) inte bra. Ett av barnen vägrar träffa mig. Och dels känner jag mig avvisad och sårad av mannen, vilket jag oftast klart uttryckt när det hänt.
Droppen som fick bägaren att rinna över var att jag uttryckligen inte var välkommen på en stor släktmiddag, vilket hans exfru var. Trots att jag sade hur kränkt och avvisad jag kände mig ville han ändå gå dit. Den händelsen gjorde att jag hastigt bröt förhållandet. Han säger att han älskar mig och vill dela allt med mig, och att jag ska ha ytterligare tålamod med honom så han blir starkare. Jag har sagt att mitt tålamod är slut, men ärligt talat känns det inte som jag släppt honom ännu. Samtidigt känns relationen inte värdig eller bra för mig, och min självkänsla punkteras allt eftersom. Jag känner bristande tillit och respekt för honom. Dessutom tror jag att han mår bra av att vara utan mig. Det känns som han försöker bli “hel” genom mig. Men det kan man väl bara göra själv?
Jag har två tonårsbarn som jag lever gott med, har ett intressant arbete och ett hyfsat socialt kontaktnät. Relationen med honom är inte hälsosam för mig. Jag blir så förtvivlat trött och behöver min energi till annat. Vad ska jag göra för att själv få frid och kunna gå vidare mot en ljusare framtid?
För snart ett och ett halvt år sedan separerade han från sin fru. Då frågade han mig om jag ville leva med honom. Jag svarade att jag trodde det, men för att veta måste vi först träffas under normala förhållanden och se hur det funkade. Därefter, i snart ett och ett halvt år, har vi bott med varandra varannan vecka. Under den tiden har jag upplevt kärlek och glädje med honom, men också problem. Dels känns umgänget med hans barn (ett hemmavarande och två utflugna) inte bra. Ett av barnen vägrar träffa mig. Och dels känner jag mig avvisad och sårad av mannen, vilket jag oftast klart uttryckt när det hänt.
Droppen som fick bägaren att rinna över var att jag uttryckligen inte var välkommen på en stor släktmiddag, vilket hans exfru var. Trots att jag sade hur kränkt och avvisad jag kände mig ville han ändå gå dit. Den händelsen gjorde att jag hastigt bröt förhållandet. Han säger att han älskar mig och vill dela allt med mig, och att jag ska ha ytterligare tålamod med honom så han blir starkare. Jag har sagt att mitt tålamod är slut, men ärligt talat känns det inte som jag släppt honom ännu. Samtidigt känns relationen inte värdig eller bra för mig, och min självkänsla punkteras allt eftersom. Jag känner bristande tillit och respekt för honom. Dessutom tror jag att han mår bra av att vara utan mig. Det känns som han försöker bli “hel” genom mig. Men det kan man väl bara göra själv?
Jag har två tonårsbarn som jag lever gott med, har ett intressant arbete och ett hyfsat socialt kontaktnät. Relationen med honom är inte hälsosam för mig. Jag blir så förtvivlat trött och behöver min energi till annat. Vad ska jag göra för att själv få frid och kunna gå vidare mot en ljusare framtid?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Skilsmässor och nya konstellationer med “dina och mina” barn, släkt och vänner som ska länkas samman till en bra och fungerande helhet, kan upplevas som mission impossible. Trots att man lägger ner stora ansträngningar så fungerar det inte. Vad som är viktigt är att man stannar upp och känner efter var ens egna gränser går. Jag förstår av ditt brev att du närmat dig dina gränser.
Du beskriver ett förhållande med stark passion och starka känslor som resulterat i skilsmässa för mannens del men som sedan utvecklats fel. Vad som sker är egentligen inte så konstigt. Så länge man är nyförälskad har man ju en tendens att glädjetolka sin partner och inte förrän nyförälskelsen lagt sig tar det sunda förnuftet vid och plötsligt upptäcker man sidor hos partnern som man har svårt att förlika sig med.
Du beskriver också den berömda “droppen” och vad som i ditt fall fick bägaren att rinna över var att du blev utesluten från en familjemiddag där din pojkvän och hans f.d. hustru deltog. Ofta är den sista droppen viktig och bär med sig ett budskap. Budskapet till dig verkar ha varit att du inte längre ställer upp på att bli bortvald. Att du blev utesluten av den som bjöd till fest är oviktigt och detta hade du säkert kunnat acceptera. Det var avvisandet från pojkvännen som var det svåra – att han inte visade den empati och tillhörighet till dig som du behövde.
Umgänget med mannens barn fungerar inte bra och detta är naturligtvis ett stort problem men någonting som ni kanske hade kunnat samarbeta kring om det i övrigt fungerat bra mellan er. Vad som är värre är de känslor som relationen ger dig, att du känner dig avvisad och sårad av mannen och att din självkänsla punkteras. Du får en känsla av att mannen försöker hela sig genom dig och därmed beskriver du ett ganska vanligt fenomen.
Det är möjligt att mannen inte skilt sig om han inte träffat dig och genom er relation öppnas nya dörrar för honom och han vet nog inte alltid hur han ska hantera allt det nya. Allmänt så brukar det inte fungera bra om man flyttar från en partner till en annan. De flesta behöver egen tid – just för att hela sig själva efter en skilsmässa och finna sina egna styrkor och egna vägar. Du och din pojkvän har gjort ett mellanting – ni har varit sambo varannan vecka och landat i verkligheten.
Jag tror att du redan gjort ditt val och nu enbart söker bekräftelse. Du upplever en hel del negativa känslor kring pojkvännen, som bristande tillit och bristande respekt och du anser att relationen inte är hälsosam för dig. Du känner dock en svårighet att gå vidare och lämna förhållandet vilket är naturligt. Du har investerat en hel del i relationen och den är närmare fem år gammal. Att lämna ett förhållande är en process och i den här processen tycker jag att du ska försöka hämta styrka ur ditt sociala liv, bland släkt och vänner. Ett bra knep är att hålla sig sysselsatt och ha framförhållning och planering så att man fyller ledig tid med glädje.
Kanske har du också en väninna som du känner tillit till och som du kan prata med. Att under en första period få “älta” sitt problem brukar hjälpa. Använd också ditt sunda förnuft och det facit som du redan har i din hand.
Du beskriver ett förhållande med stark passion och starka känslor som resulterat i skilsmässa för mannens del men som sedan utvecklats fel. Vad som sker är egentligen inte så konstigt. Så länge man är nyförälskad har man ju en tendens att glädjetolka sin partner och inte förrän nyförälskelsen lagt sig tar det sunda förnuftet vid och plötsligt upptäcker man sidor hos partnern som man har svårt att förlika sig med.
Du beskriver också den berömda “droppen” och vad som i ditt fall fick bägaren att rinna över var att du blev utesluten från en familjemiddag där din pojkvän och hans f.d. hustru deltog. Ofta är den sista droppen viktig och bär med sig ett budskap. Budskapet till dig verkar ha varit att du inte längre ställer upp på att bli bortvald. Att du blev utesluten av den som bjöd till fest är oviktigt och detta hade du säkert kunnat acceptera. Det var avvisandet från pojkvännen som var det svåra – att han inte visade den empati och tillhörighet till dig som du behövde.
Umgänget med mannens barn fungerar inte bra och detta är naturligtvis ett stort problem men någonting som ni kanske hade kunnat samarbeta kring om det i övrigt fungerat bra mellan er. Vad som är värre är de känslor som relationen ger dig, att du känner dig avvisad och sårad av mannen och att din självkänsla punkteras. Du får en känsla av att mannen försöker hela sig genom dig och därmed beskriver du ett ganska vanligt fenomen.
Det är möjligt att mannen inte skilt sig om han inte träffat dig och genom er relation öppnas nya dörrar för honom och han vet nog inte alltid hur han ska hantera allt det nya. Allmänt så brukar det inte fungera bra om man flyttar från en partner till en annan. De flesta behöver egen tid – just för att hela sig själva efter en skilsmässa och finna sina egna styrkor och egna vägar. Du och din pojkvän har gjort ett mellanting – ni har varit sambo varannan vecka och landat i verkligheten.
Jag tror att du redan gjort ditt val och nu enbart söker bekräftelse. Du upplever en hel del negativa känslor kring pojkvännen, som bristande tillit och bristande respekt och du anser att relationen inte är hälsosam för dig. Du känner dock en svårighet att gå vidare och lämna förhållandet vilket är naturligt. Du har investerat en hel del i relationen och den är närmare fem år gammal. Att lämna ett förhållande är en process och i den här processen tycker jag att du ska försöka hämta styrka ur ditt sociala liv, bland släkt och vänner. Ett bra knep är att hålla sig sysselsatt och ha framförhållning och planering så att man fyller ledig tid med glädje.
Kanske har du också en väninna som du känner tillit till och som du kan prata med. Att under en första period få “älta” sitt problem brukar hjälpa. Använd också ditt sunda förnuft och det facit som du redan har i din hand.
