Han har vänt min son emot mig!

Jag har nyligen flyttat från min man efter 30 år tillsammans och har begärt skilsmässa och bodelning. Vi är båda ca 50 år. De sista 2-3 åren har varit mycket jobbiga då min man varit arbetslös och sjuk. Hans svartsjuka och missunnsamhet har tagit många uttryck, särskilt sedan jag flyttat.

Vår 13-årige som har aldrig varit mycket med sin pappa och inte heller frågat så mycket efter det. Det är mest vi som pratar, läser tillsammans och spelar spel. Vi har alltid haft trevligt tillsammans. Men nu har pojken sagt att han stannar i huset med pappa. Han vill inte besöka mig (han vågar nog inte) och inte heller sina vuxna bröder.

Min man har inga egna vänner och umgås inte heller med sina släktingar. Nu använder han sin son som kurator och pratar illa om mig inför honom och hans kompisar. Med lögner har han vänt pojken mot mig. Nu tar han efter pappan och skäller på mig i telefon och säger att jag ska komma hem. I dagläget vågar jag inte ens åka dit.

Maken skriker och hotar. I ena andetaget älskar han mig. I det andra ska han se till att jag aldrig får träffa pojken och han ska övertyga alla om att jag är galen. Jag har anmält till socialen att sonen far illa av detta och själv är jag också psykiskt misshandlad. Maken har skrivit “fantasibrev” till socialen och tingsrätten där han beskriver mig som våldsam och alkoholiserad. Jag arbetar heltid men är nu helt slut. Vilken hjälp kan pojken få?

Det du berättar i ditt brev ger mig anledning till att se allvarligt på den situation, som du beskriver. Du skriver att du och din man hållit ihop i 30 år och att de 2-3 sista åren varit mycket jobbiga. Det framkommer inget om hur ert liv såg ut dessförinnan. Var äktenskapet normalt hyggligt eller har de tendenser till utagerande, som nu är tydliga hos din man, framskymtat tidigare. Jag har djup respekt för den ytterst besvärliga situation, som du berättar om och det är inte svårt att förstå att du inte längre orkar leva med honom under nuvarande förhållanden. Men det jag framförallt ser framför mig är en djupt förtvivlad, ensam, övergiven och utlämnad person, vars hela existens är hotad och vars beteende är närmast desperat. Du skriver att du själv har ett heltidsjobb och att din man är både sjuk och arbetslös. Glädjande nog klarar du dig hyggligt på egen hand medan han tycks kämpa för sin överlevnad, vilket han troligen känner sig både hotad och kränkt av. Ditt brev ger mig en känsla av att din man behöver hjälp av utomstående inte minst om han ska klara av uppgiften att vara en fungerande far till er yngsta son. Jag hoppas att du klarar av balansgången att själv både lämna relationen men samtidigt också ge det medmänskliga stöd du kan för att hjälpa din man på fötter – även om han bär sig riktigt illa åt mot dig. Jag försvarar inte beteendet men en förklaring till det är att han själv far mycket illa inombords just nu. Han skulle helst för sin egen skull och inte minst för sonens behöva få hjälp med det snaraste.

Du skriver att maken skickat “fantasibrev” till bl a socialen. Försök att se det positiva i att han vänder sig till någon/några utanför familjen. Varje omdömesgill person, som läser ett sådant brev, förstår med största sannolikhet att brevskrivaren skjuter över målet. Men det kan ge honom en chans till kontakt med någon att prata med, som också kan se hans behov och förhoppningsvis hjälpa tillrätta utan att kränka. Den typen av brev säger oftast mer om brevskrivaren än den brevet handlar om.

Du säger att du i dagsläget inte ens “vågar” åka hem till bostaden. Som jag ser det finns där hemma ett ganska litet barn med en pappa i psykisk obalans, som behöver din närvaro och ditt stöd för att orka med sin tillvaro. Jag hoppas att du kan stå ut med att känna rädsla utan att låta den överskugga pojkens behov av du kommer hem och ser till honom i hans vardagsmiljö. Känns det helt omöjligt för dig att besöka pojken själv så tag med någon av hans äldre bröder, vilken kanske kan utgöra ett stöd för er alla. Du behöver troligen också ta förnyad kontakt med socialen för att understryka allvaret i situationen. Pojken behöver en fungerande förälder och ska inte vara förälders förälder, som du nu beskriver att han är. Pojken kan eventuellt också få hjälp med sina svårigheter genom samtal med skolkurator eller skolpsykolog. Lycka till med att få behövlig hjälp.