• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Ska jag våga bryta mig loss?

    Trots att jag är gift så lever jag ensam. Jag är 60 år och min man är 63. För snart 5 år sedan fick han en mindre hjärnblödning. Han tillfrisknade ganska bra men fick en bestående vänstersidig försvagning som bl a gör att han haltar lätt och inte är så stark i vänsterarmen. Han blev sjukpensionerad och vi kunde haft det ganska bra nu om det inte var för att vi lever helt separata liv.

    Han går upp tidigt varje dag och äter ensam sin frukost. Sedan går han ner i källaren och pysslar med sina hobbies, går upp och äter lite lunch, ner i källaren igen och kommer inte upp förrän till middag. Den tar han helst med in framför TV:n och sedan sitter han där tills han somnat.

    Så ser hans dagar ofta ut. Vi talar aldrig med varandra mer än byter några korta fraser. Jag har ett halvtidsarbete och försöker leva ett aktivt liv men de gånger vi är tillsammans utanför huset är lätt räknade. Han är alltid vresig och butter och när vi någon gång har barn och barnbarn hemma, eller någon annan bekant, så ska han alltid skälla på mig och klaga på allt: mat, städning, dukning osv.

    Vi har haft skilda sovrum i många år. Sexlivet har ebbat ut och tidvis kändes det närmast som en obehaglig plikt. Nu vill jag inte alls och han verkar inte heller ha något större intresse.

    Jag trivs väldigt bra där vi bor och vi har en härlig trädgård där jag tillbringar mycket tid. Det är väl i stort sett det som håller mig kvar. På sista tiden har jag mer och mer börjat tänka på att lämna honom, att skaffa en liten egen lägenhet även om det inte blir lätt ekonomiskt. Men om jag inte gör något kommer jag kanske bara att hata honom till slut. Och det vill jag inte. Just nu går jag och känner sådan tvekan över vad jag ska göra. Ska jag våga bryta mig loss?
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    När du beskriver din aktuella livssituation ger du mig känslan av att du enbart ser två möjliga vägar att välja mellan, d v s att fortsätta ha det som nu eller att lämna din man. Det första alternativet har du förklarat som närmast omöjligt på sikt. Livet med honom nu är mycket mer "tärande" än "närande" och du är rädd för att börja hata honom om ingen förändring sker. Ert största problem är bristen på en ömsesidig dialog. Ingen av er mår naturligtvis bra under dessa omständigheter. Du beskriver hur din man alltmer drar sig undan gemenskap och även du har slutat att hoppas på något gott genom samtal med honom. Att sedan sexuallivet inte fungerar är ju närmast ett kvitto på att närheten er emellan är så gott som utsläckt.

    Jag tror att er viktigaste uppgift nu är att försöka återskapa dialogen, det gemensamma samtalet. Det är förmodligen inte helt lätt men jag tror att detta är enda framkomliga vägen till en positiv förändring. Visst kan du ändå välja att lämna din man, men hur tror du att du kommer att må om du först har levt under tystnad under lång tid och sedan lämnar honom under samma tystnad. Ni har ju levt tillsammans i många år och har både barn och barnbarn. Därför bör ett eventuellt avslut ske som ett gemensamt beslut där båda får chans att formulera behov, önskningar, sorger och besvikelser, och att ni på så sätt reducerar den enes - eller bådas - övergivenhet och bitterhet.

    Om motståndet känns tungt då det gäller att börja samtala så tycker jag att du/ni ska vända er till närmsta familjerådgivningsbyrå för att få hjälp. Berätta för din man att du tror att ni kan behöva hjälp med att komma förbi en del låsningar och kanske negativa attityder. Ni ska inte söka hjälp för någon längre terapeutisk insats utan just för att få till stånd en givande och meningsfull dialog. Ni har ju en lång gemensam historia och bör hitta många beröringspunkter oberoende av vilka val ni slutligen gör.

    Beträffande din mans handikapp undrar jag om han har fått psykologisk hjälp för anpassning till ett liv med i alla fall vissa fysiska begränsningar. Din beskrivning av hans undanglidande beteende kan tyda på att han också lider av en nedstämdhet som han kan behöva hjälp med. Hans klagande på dig har troligen en grund i egen upplevelse av otillräcklighet. Ni är båda i stort behov av förändring.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!